I stort sätt alla studier som gjorts påvisar en diskrepans mellan skolans värld och samhället utanför. Ferfolja visade i en studie gjord 2007 att skolan inte håller samma takt som det övriga samhället vad gäller HBTQ+ frågor. Denna slutsats stöds inte helt i mitt empiriska material. Istället visar intervjuerna att en del av skolan, den del som utgörs av det kulturella scriptet, i högsta grad etablerat och internaliserat en normkritisk diskurs. Samtliga intervjuade lärare visar på en god förtrogenhet och ett inkluderande tänkande gällande icke-cispersoner. Det fanns en signifikant samstämmighet bland de intervjuade om att skolan ska möta samtliga elever utifrån deras behov. Min slutsats blir således att det finns lärare i den svenska skolan inte är efter det övriga samhället utan gällande synen på icke- cispersoners rätt, är de istället ett steg före år 2018. Genom lagar, förordningar och arbete med normkritisk pedagogik har många lärare även i den produktiva delen av skapandet av diskurs bidragit med att skapa en ny samhällsdiskurs. Dock gäller detta bara till en viss del. För även om läraren internaliserat ett normkritiskt förhållningssätt och försöker att bemöta icke-ciselever på ett inkluderande och med ett normkritiskt förhållningssätt finns fortfarande en tvåkönsdiskurs inbyggd i strukturerna som det inte går att bortse från. Lägg därtill den moderna lärarens roll som relationsbärare på den interpersonella nivån, inte bara med icke-ciselever utan med alla oavsett vilken diskurs de företräder i relation till elever som är icke- cis. Mot denna bakgrund blir det i stort sätt omöjligt att genomföra vad som står i skollag och läroplan. Detta inte genom otydlighet, utan på grund av avsaknad av praktiska lösningar samt för stort utrymme att tolka den disciplinära makten. Tillsammans lämnar dessa orsaker allt för stort utrymme för äldre diskurser att genomsyra skolmiljön. Ibland på ett icke fördelaktigt sätt för icke-ciselever eller för de lärare som vill arbeta normkritiskt.
Makten är inget man kan inneha utan ett skeende som ständigt händer. För läraren är detta den kanske mest komplexa delen av verkligheten då hen omöjligt styr över grupper, individers eller vårdnadshavares inställningar och socialt
disciplinära åtgärder. Det svåra är inte att tolka och förstå den disciplinära makten utan att tolka, analysera den produktiva makten i den pågående organismen. Läraren måste få hjälp att hantera de praktiska situationer som uppstår där det inte alltid finns ett klart facit om vad som är rätt och fel. Därtill måste läraren som i utvecklingssamtalet ska finna de rätta orden för att vårdnadshavaren använder ett pronomen och eleven önskar ett annat, få adekvat vägledning och stöd, i hur hen bör agera. Vi kan inte blunda inför det faktum att läraren behöver bibehålla goda relationen. Kanske om skolor på en kulturell nivå belyser och öppet diskuterar de situationer som kan uppstå, kan det bli mindre utrymme för lösningar som är på interpersonell nivå och vilka grundas i produktiv makt.
Den produktiva makten och äldre diskurser som kan uppstå, leva vidare men också få företräde över den kulturella nivån genom exempelvis microagressioner bör inte förringas, utan snarare lyftas, påtalas och tydliggöras. Samma fenomen kanske kan ses med helt andraglasögon varav läraren bara är en faktor i det sociala samspel som skapas och upprätthålls på en skola. Finns det inga måsten, med tydliga konsekvenser för överträdelser blir systemet och strukturerna både påverkade och styrda av den produktiva makten och denna får företräde framför den repressiva makten.
Kanske finns det ett problem med att den största delen av lärarkåren har internaliserat en normkritisk diskurs? Den konkurrerande diskursen i samhället stängs ute i sådan grad att den istället blir en subkultur som har ett eget levande väsen som yttrar sig i bland annat microagressioner. I allt högre grad har de flesta lärare och elever lärt sig att det inte är korrekt att fälla en viss form av
kommentarer. Dock finns fortfarande en tvåkönsnorm närvarande, vilken kan yttra sig i allt från uttalat ogillande, till upprepade ”felsägningar” Dessa olika former av microaggressioner fungerar som en form av produktiv makt. En makt som är nästintill omöjligt att stoppa utan konkreta åtgärder eller reprimander. Kanske är microagressioner en av vår tids största utmaningar!
Avslutningsvis blir slutsatsen: Lärare befinner sig i mitten av en kokande kittel! Hen ska vara alla till lags, behålla relationer åt alla håll för att kunna driva en fungerande undervisning och samtidigt inte bidra till diskriminering. Det finns en
klar och tydlig linje inom forskningen som visar att en lärare som skapar goda relationer och socialt förtroende, får elever som presterar bättre. (Wentzel, 2009).
Hur ska läraren kunna vara förtroendegivande samtidigt som hen ska vara alla till lags? Resultaten av intervjuerna i denna uppsats visar att ekvationen tycks omöjlig vilket stöds av Hultqvist (2009). Slutsatsen blir att läraryrket har blivit svårare över tid, mycket svårare! Kanske måste skolan ha tänkt till hur konflikter kan lösas innan de uppstår. Det behövs en tydlighet kring hur man bör agera. Denna tydlighet behöver genomsyra allt från styrdokument, till disciplinära åtgärder för de vuxna och barn som aktivt kränker personer inom ramen för
diskrimineringsgrunderna. Vad kan och får en lärare kräva av sina elever och vad händer med de elever som aktivt väljer att kränka en annan elev? Dessa frågor är på intet sätt nya men gruppen icke-cispersoner är en grupp som är relativt ny och väldigt utsatt kontrasterat andra grupper i samhället. Givetvis behövs utbildning av lärare i frågor som rör HBTQ+ men överlag i alla frågor som rör normkritisk undervisning. Fast det räcker inte med utbildning. Friheten att kunna tolka
styrdokumenten, kulturen på skolorna samt osäkerheten, kring vad som är rätt och fel, är faktorer som tillsammans skapar en osäker och mer kulturellt grundad inkludering. Detta på bekostnad av en lagmässig, etikstyrd grund där det tydligt framgår hur lärare ska förhålla sig och bete sig. Dessutom finns nästan en total avsaknad av reprimander för den lärare, skola och/eller rektor som missköter sig. Det vill säga om en rektor eller lärare inte vill hantera HBTQ+ frågor, eller frågeställningar som påverkar denna studies fallbeskrivningar, händer egentligen ingenting. Teoretisk kan en elev, som i fallet Hugo/Josefin, gå till
barnombudsmannen men utan stöd från vårdnadshavare är det ingen lätt väg att gå när man är 12- 15 år. Trängsel i uppdraget som lärare är påtaglig, minskas inte denna trängsel genom tydliga och aktiva prioriteringsordningar samt
synliggörande av vilka frågor som är viktigast att hantera, kommer troligtvis aldrig den normkritiska diskursen helt att genomsyra den svenska skolan. Istället kommer de informella och personifierade lösningarna bli allt fler och skolmiljön sämre. Det måste tydligt framgå inte bara vad som ska göras utan hur det ska göras. Den disciplinära makten måste om man anser att den företräder den ”bästa” diskursen få status och legitimitet så att denna kan påverka och tränga ut den äldre diskursen genom att bli en större del av den produktiva makten. När detta sker vilket det gör på en del skolor där starka elevgrupper företräder en
normkritisk diskurs lämnas lite, näst intill inget utrymme för tvåkönsdiskursen eller diskriminering.