Konsekvenser av sexköpslagens utformning och tillämpning

7.3.1 Konsekvenser för sexsäljarna

Köp av sexuell tjänst är ett väldigt säreget brott, då sexsäljarna varken har sitt handlande kriminaliserat, har förutsatt brottsofferstatus, generellt är målsäganden eller ses som

medgärningsmän. Sexsäljarens samtycke friar inte gärningsmannen och inte ens i det fall en sexarbetare verkligen skulle övertala någon att köpa sex av dem är de medskyldiga till brottet. Så hur påverkar sexköpslagens utformning själva sexsäljarna?

Den svenska sexköpslagen sticker ut genom att endast kriminalisera sexköparna. Dock innebär det inte att de som säljer sex inte påverkas. Att köpet av en viss tjänst förbjuds påverkar naturligtvis hela branschen. Säljarna är tvungna att hålla sin verksamhet gömd för samhällets vakande öga för att inte riskera att få sina kunder gripna av polis. Det torde vara

en påfrestande situation, att inte göra något fel men ändå känna att man måste dölja för polisen vad man gör.

Att köparna försöker undgå polisen kan också leda till mer osäkerhet för säljarna. Köparna kanske då i större utsträckning vill vara anonyma och en sexarbetare som blir utsatt för brott i sin arbetsutövning torde vara mindre benägen att ta hjälp av polis av rädsla för att få ögonen på sig. Rädda/nervösa kunder som aktar sig för polis borde också rimligen vara svårare att ha att göra med för sexarbetarna. 155

Med de vaga rekvisit som finns idag är det även möjligt att det finns sexarbetare som riktar in sig på att sälja tjänster som faller utanför rekvisiten, så att kundernas handlande inte ska vara straffbart. I sådana situationer kan det vara svårt att tolka rekvisiten och det skulle potentiellt kunna leda till att sexarbetare säljer tjänster som de inte tror är straffbart att köpa men som visar sig vara det. På samma tema kan den otydliga lexikaliteten också leda till att personer som inte alls befinner sig i en utsatt situation utan bara har valt att arbeta som sexarbetare omfattas av detta “skydd”, som egentligen var tänkt som en hjälp för personer i en utsatt social situation enligt lagens ändamål. Att få statens påtvingade “hjälp” med något man själv inte upplever som ett problem lär ge upphov till viss frustration.

På samma sätt kan tänkas finnas personer som lagen är till för att skydda enligt ändamålet men som faller utanför lexikaliteten. Ett exempel på det skulle vara personer som säljer sexuella tjänster inom en relation. Även dessa personer skulle kunna befinna sig i en socialt utsatt situation, men eftersom ingen tycker att det är så konstigt med gifta par/sambos där den ena har bättre ekonomi och kanske finansierar den andra är det ingen som granskar de sexköp som händer där. Att ha sex med en partner för att bli bjuden på en resa, för att få bo kvar i hens lyxiga lägenhet i innerstan eller för att hen ska ta tag i det där altanbygget man väntat på är inget som någon direkt kritiserar. Men kärleksrelationer kan också innehålla mer

destruktiva sexköp, där någon kanske känner sig tvingad att ha sex med sin partner för att få pengar till något man verkligen behöver. Detta väljer lagstiftaren att hålla sig utanför. Vid läsning av sexköpslagens förarbeten är det nästan omöjligt att inte i tanken dra paralleller till kriminalisering av våldtäkt inom äktenskap, som hände så sent som på 1960-talet.

Vid en undersökning av sexköpslagen går det inte att bortse från att lagen även påverkar sexarbetarna, trots att den brottsliga handlingen begås av sexköparen. Som tidigare nämnts poängterar lagens förarbeten att många sexarbetare ser försäljning av sexuella tjänster som en sista utväg. Lagstiftaren använder detta som argumentation för sexköpslagens införande. Lagstiftaren menar att denna sista utväg borde motverkas och försvåras, och att man istället ska hjälpa sexarbetarna genom sociala insatser. Detta resonemang väcker många funderingar. Ponera att vi har en grupp sexarbetare som befinner sig i en socialt utsatt situation och som ser sexarbete som sin sista utväg för att försörja sig. Uppenbarligen är inte de sociala

155_{​Se avsnitt “Tidigare forskning” angående hur aktiva sexarbetare upplevde att sexköpskriminaliseringen} påverkat dem.

insatserna tillräckliga eller ens befintliga, eftersom dessa personer hellre väljer alternativt tvingas välja sexarbete. Är det då verkligen rättsstatens arbete att försvåra denna sista utväg? För att förtydliga poängen kommer användas en potentiellt kontroversiell metafor. Säg att vi har en grupp människor som bor i ett annat land än Sverige. Vissa av dem väljer att flytta till Sverige för att de tycker att Sverige verkar vara ett bra land. Andra av dem är förföljda i sitt hemland och riskerar att dödas eller hamna i fängelse om de stannar kvar. De vill absolut inte flytta till Sverige, som de tycker verkar vara ett kallt och grått land, utan någon kultur eller samhörighet. Men mot alternativet att stanna i sin utsatta situation i sitt hemland verkar ändå en flykt till Sverige som en bättre sista utväg. Personerna tar sig till Sverige men när de väl kommer hit väljer svenska staten att förbjuda svenskarna från att anställa samtliga som kommit till Sverige från ett annat land. Lagstiftaren resonerar så att man vet att de är många av dessa som kommer till Sverige som ser flytten hit som en sista utväg, och man väljer därför att försvåra för samtliga invandrare att bo i Sverige.

Vad exemplet är tänkt att peka på är att lagstiftaren inte å ena sidan kan peka ut sexarbetare som offer utan andra alternativ, och samtidigt välja att göra detta av lagstiftaren själv utpekade sista alternativ så svårt som möjligt att använda sig av.

Detta leder oss direkt till den sista tydliga konsekvensen för sexsäljarna som kommer tas upp. I de förarbeten som granskats genom uppsatsen är det endast i ett, och där ett mycket

kortfattat stycke, som sexarbetarna själva har fått komma till tals angående hur de upplever sexköpslagens konsekvenser. Det förefaller högst osannolikt att det finns något politisk 156 ämne där de vuxna, myndiga, högst talföra personer som diskuteras får höras så lite som i diskussionerna om sexhandel. I samtliga förarbeten anförs uttalanden av remissinstanser som domstolar, myndigheter och kvinnoorganisationer m.fl., men extremt sällan av sexarbetarna själva. De få gånger sexarbetarna själva får uttrycka sig är det inte ovanligt att deras

uttalanden viftas bort och blir ignorerade. Ett typexempel på det är utredningen av

sexköpslagen som gjordes 2010 (som tidigare diskuterats i avsnittet “Tidigare forskning”). Där valde utredningen att ställa frågan till ett urval sexarbetare och tidigare sexarbetare hur de ställer sig till lagen. Sexarbetarna, troligtvis uppskattande över att äntligen få göra sina röster hörda, berättar att sexköpslagen mest påverkar dem negativt. De vittnar om osäkrare arbetsförhållanden och hur de upplever sig omyndigförklarade och inte lyssnade på. Därefter får de som tidigare arbetat med sexarbete uttala sig, varpå de talar om sexköpslagens positiva effekter och att utredningen inte ska lyssna på vad de aktiva sexarbetarna säger, eftersom de inte kan se hur dåligt deras arbete är medan de fortfarande håller på med det. Utredningen väljer då helt sonika att endast lyssna på f.d. sexarbetarnas åsikter och pekar på att de negativa synpunkter på sexköpslagen som framförts av sexarbetarna endast kan ses som positiva eftersom att målet med sexköpslagen var att “motverka prostitutionen”. Vid 157 beaktande av det faktum att lagens ändamål innefattar att hjälpa sexarbetare på grund av den

156_{​SOU 2010:49 s. 129-130.}

utsatthet dessa ofta sägs befinna sig i kan det tyckas underligt att sexköpskriminaliseringens mål beskrivs som att “motverka prostitutionen” och inte att “motverka kvinnors utsatthet”.

7.3.2 Konsekvenser för sexköparna

Den bristande lexikaliska tydligheten kan också leda till att personer som inte vill begå brott gör det ändå. Personer som till exempel köper yonimassage kanske inte ens skulle ana att det juridiskt kan röra sig om ett sexköp, medan en domstol potentiellt skulle kunna döma att det är just ett sexköp det är. När det inom ett och samma samhälle finns så varierande syn på vad en sexuell förbindelse är riskerar medborgarna att begå brott som de kanske inte haft uppsåt att begå. Inte minst gäller det rekvisitet “tillfällig”, som vid en strikt lexikalisk tolkning borde innebära att stamkunder inte kan åläggas straffansvar. Om en sexköpare träffar samma

sexsäljare varje dag i tre år, men de inte har någon relation utanför själva sexköpen, hur ska de möjligen kunna veta att det räknas som en “tillfällig sexuell förbindelse”? Medan deras vänner som varit i en romantisk relation i tre veckor och endast blev ett par för att den ena var snygg och den andra var rik inte gör sig skyldiga till brott?

Andra sidan av myntet är att den lexikaliska utformningen skulle kunna leda till att sexköpare tämligen enkelt undviker straffansvar. Om domstolen väljer en väldigt strikt tolkning av lagen skulle även sådana handlingar som typiskt sett hamnar innanför lagens skyddsintresse kunna bortförklaras med att de inte täcks lexikaliskt och därav inte får medföra straffansvar. Kanske har sexköparen träffat samma sexsäljare ofta och kan argumentera för att de har en relation, eller kanske har han betalat en socialt utsatt kvinna för att utföra sexuella handlingar på sig själv när hon är med honom, men kan argumentera för att det inte fråga om en sexuell förbindelse ifall det inte varit någon beröring. Många sådana exempel är sådant som

lagstiftaren egentligen ämnade att sexköpslagen skulle skydda från, men det är tvivelaktigt huruvida domstolen skulle kunna utdöma straffansvar på grund av vagt formulerade rekvisit som domstolen inte får gå utanför.

Slutsatsen blir att det helt enkelt inte går att avgöra vad som skulle kunna täckas av rekvisiten och att det därför blir en stor osäkerhet även för köparna rörande vad man får och inte får göra. Det skulle kunna leda till att folk blir allt för rädda för att råka begå brott. Vågar man verkligen köpa den där fina födelsedagspresenten till sin flickvän om man anar att hon

kommer bli på så bra humör att hon vill ha sex? Det skulle också kunna leda till att folk begår brott utan att veta om det, och i vissa fall till och med blir dömda. Till sist skulle det i

praktiken kunna leda till att människor begår handlingar som samhället och sexköparna var tänkta att vara skyddade mot, men som inte täcks av sexköpslagen.

7.3.3 Konsekvenser för samhället som helhet

Den samhälleliga konsekvensen av kriminaliserat sexköp att mängden svartjobb potentiellt ökar är en omdiskuterad faktor. Länder där sexköp är legaliserat tar ofta upp fördelen med att

mycket av inkomsterna i sexhandeln då beskattas och därav går till staten och medborgarna. En annan fördel med legaliserat eller avkriminaliserat sexköp skulle rimligen vara att fler sexarbetare skattade för sina inkomster och på så sätt gynnade sig själva. Den taxerade inkomsten kan påverka mycket i livet, som möjligheter att ta lån eller skaffa bostad. Priserna på sexuella tjänster är troligtvis högre hos de sexarbetare som betalar moms, men det ger mer stabilitet för sexarbetarna, större känsla av delaktighet i samhället och bidrag till

välfärdssamhället.

I och med den nuvarande lagstiftningen i Sverige läggs naturligtvis resurser på att minska sexhandeln. Polisen spanar och gör tillslag, samhället värnar om att få sexarbetare ifrån sina arbeten. På grund av formuleringen av sexköpslagens rekvisit läggs logiskt sett resurser på att “hjälpa” även sexarbetare som inte uppfattar sig ha något behov av hjälp. Konsekvensen av att motverka all sexhandel när det i själva verket potentiellt finns sexarbetare med mer eller mindre behov av hjälp blir då att polisen och andra myndigheter kan ha svårt att avgöra vart insatserna bör riktas. Att hjälpa alla med en bestämd mängd resurser innebär att det blir mindre hjälp till de sexarbetare som behöver hjälp, än om resurserna skulle läggas endast på dessa. När det kommer till en så stor marknad går det inte att arbeta så pass brett som polisen i Sverige behöver göra då de uppmanas att motverka all sexhandel. Troligtvis finns de personer som råkar mycket illa ut i sexbranschen. Kanske personer som blir behandlade illa av en kund, en chef eller en kollega. Kanske personer som inte känner att deras kropp eller psyke klarar av ett så potentiellt påfrestande arbete, men de lyckas inte få något annat jobb. Kanske personer som känner att de skulle råka illa ut hos en chef eller partner om de valde att sluta eller byta jobb. Men hur ska dessa problem få de resurser som behövs, när delar av resurserna ska läggas på att “hjälpa” de som inte uppfattar sig själva i behov av hjälp? Insatserna skulle, precis som inom de flesta andra samhällsområden, behöva riktas in specifikt på de som faktiskt vill ha eller behöver hjälp.

Det måste också nämnas att det finns en problematik i att lagstiftaren väljer att utforma lagar på ett moraliserande sätt. Precis som nämnts tidigare är det anmärkningsvärt att lagstiftaren kommit undan från att presentera ett legitimt skyddsintresse bakom sexköpslagen. Denna 158 typ av moraliserande lagar som i många fall kanske tillkommit för att vinna politiska röster eller påverka den samhälleliga moralen är måhända inte helt ovanliga, men har ofta

försvunnit i takt med moderniseringar i samhället. Flera sådana lagar, som exempelvis om otrohet eller homosexualitet, har en gång i tiden verkat helt rimliga. Men när man nu ser tillbaka på hur lagen en gång sett ut känns det absurt att det fått pågå så länge. Kanske kommer vi en dag se tillbaka på sexköpslagen på samma sätt.

7.4 Slutsatser

Av uppsatsen har framkommit att det råder stor skillnad mellan en lexikalisk och en

teleologisk tolkning av lagen. Detta framkommer både på det vis att lexikaliteten innefattar situationer och omständigheter som hamnar utanför teleologin, och att teleologin innefattar situationer och omständigheter som hamnar utanför lexikaliteten. En så stor skillnad som kunnat påvisas här medför problematik för rättstillämparen och hotar skada rättssäkerheten.

Trots att de flesta fall av köp av sexuell tjänst som kommer till domstol handlar om

typexempel där ett samlag byts mot pengar mellan två personer som inte har en stadigvarande relation, får man inse att samhället är i ständig förändring. Med den snabba utvecklingen av synen på sexualitet och relationer kan domstolen i framtiden oftare och oftare stöta på fall som inte följer mallen för hur vi tror att ett sexköp går till. När då praxisen att luta sig mot är bristfällig och homogen, lagtexten är både bred och exkluderande på samma gång och skyddsintresset att utläsa av förarbeten till stor del inte kongruerar med lagtexten kommer rättstillämpningen bli svår. Att stå till svars för vad “den svenska modellen” egentligen innebär när det kommer till kritan och vad den i praktiken skyddar kan komma att bli en svår uppgift. Rättstillämparens svåraste uppgift kan bli att avgöra vad som är ett sexköp och inte, när domstolen vanligtvis har förarbeten att vända sig till men i det här fallet besväras av de skillnader som finns mellan en lexikalisk och en teleologisk tolkning av lagen. Att det sedan faktiskt ska finnas ett berättigat skyddsintresse med en lag och att principen om förutsebarhet ska vara uppfylld är snarare ett problem för lagstiftaren.