Arendt menar att handlandet konstituerar världen vi lever i, den skapar historia och minne— till vilken vi alltid och så även kommande generationer kommer att förhålla sig. (s35) Handlingen är utförd, men dess efterkommande rörelser är vad som bestämmer den. (s244). Detta innebär att gärningar och dåd vi utför måste diskuteras, skrivas ned eller berättas vidare för att generera en värld, annars riskera den att falla i glömska och förbli till ingenting. Kommunikation är alltså det väsentliga för det politiska samhället fortskridande. Och kan då inte konst ses som ett slags kommunikation och handlande? Eller som Cecilia Sjöholm
Examinationsuppgift Filosofi B, Etik/Politik, lärare, Ulrika Björk, 31/10–2014
3
uttrycker det ”Det finns en form av kulturella objekt som står nära den politiska handlingen: de konstnärliga verken.” (s183) Konsten upprättar likt talet och handlingen en värld.
Konstverket ”talar” med sina åskådare på ett speciellt sätt. Den finns i ett rum som sträcker sig mellan den som skapat och agerat till den som skådar och bekräftar. Detta rum som Arendt hävdar alltid finns potentiellt överallt där människor finns. (1958, s264)
Det är mellanrummet mellan människorna som är världen. Det är hur vi förhåller oss och står i relation till varandra. Konsten fyller en funktion och blir så att säga en knutpunkt i det politiska samhället. Sjöholm förklarar vidare ”Den är inte bara en samlingspunkt i form av ett dött objekt eller en tingest, utan en aktör”. Åskådaren uppfattar och söker i konsten med sitt eget förstånd, efter någonting mer som finns där, men som ej är förnimbart, någonting bortom objektet. Vi ser konstverket, men vad betyder det att vi ser det? Liksom en handlings konsekvenser är oförutsägbara så är konstens effekter omedvetna och konstnärens ändamål ligger bortom konstverket själv och målet blir snarare mottagarens reaktion. Likväl, vet den som handlar inte var någonstans handlingen kommer att landa, eftersom det är omöjligt att veta hur många eller vilka typer av subjekt som kommer att mottaga handlingen. Handlingens reaktionskedja må vara oändlig. Därför är handlingen i sig fulländad när den handlas, den är sitt eget mål, precis som konsten! Det är alltså hur vi förhåller oss till ting som bestämmer vad tinget är, resultatet av handlandet ligger snarare i mottagarens berättelser om den. Konsten finns mellan oss som någonting som alla kan referera till, som en kärna till hur vi förhåller oss. Konsten blir så att säga en knutpunkt i det politiska samhället, menar Sjöholm. Världen sker i dessa mellanrum mellan subjekt och aktörer. Konsten framträder i offentligheten och låter sig betraktas av livet och subjektiveras, varpå den sträcker sig över det handlande livets korthet.
Hannah Arendts pluralitetsbegrepp blir därför oerhört viktigt för konsten och det offentliga framträdelserummet. I ”Människans villkor” förklarar hon att det är genom talet som vi visar vilka vi är— vi framträder som unika individer i en värld av andra unika subjekt. Det politiska rummet måste alltså finnas för att vi ska kunna agera, och i och med agerandet uppleva oss själva och framträda som ett vem. Den fria konstens framträdande i det offentliga rummet är en oerhört viktig aktör för att behålla denna pluralitet. Denna pluralitet av subjekt som är grunden för ett demokratiskt samhälle. Och det är viktigt att få framträda som individ i gemenskapen. På så sätt kultiverar jag min mänsklighet genom att bli mött av andra subjekt. En kan inte bli sedd på sitt eget sätt i det privata eftersom det på något sätt är medfött hierarkiskt. Upprätthållandet av världen är viktig och mångfalden en del i den för att varje
Examinationsuppgift Filosofi B, Etik/Politik, lärare, Ulrika Björk, 31/10–2014
4
unik varelse ska kunna identifiera sig. Detta är grunden för ett samhälle— våra många relationer, som sammanbinder och samtidigt skiljer oss åt är viktiga därför. (Arendt, 1958, s241.) Pluraliteten är dessutom viktig för varje individs förmåga att kunna tolka konsten, en måste kunna identifiera sig med sin värld för att ha en mening och en verklighet, en värld att leva i. Konst, handlande och tal blir till inga ting, utan som Arendt så fint uttrycker det ”en väv av relationer”. Genom talet uttrycker jag vem och vad jag är, liksom det är konstens uppgift — att bevara våra handlingar, som förtingligande narrativ i historia, minne, konst och berättelser.
Därför är teatern den politiska konstarten par excellence; endast genom sceniskt uppförande kan det mänskliga livets politiska sfär transfigureras till konst. Samtidigt är teatern den enda konstart vars enda föremål är människan i hennes relation till omvärlden. (Arendt, 1958 s.249)
Här ställs den sceniska konsten som högst. Den lämnar inget praktiskt ting efter sig. Ta performancekonst som ett exempel där konsten/handlingen är ett svar på andra händelser i världen och det politiska rummet. Författarens vem finns där, men är inte aktivt. ”Händelsens oförutsägbarhet hör till varje början och varje ursprung.” skriver Arendt på sidan 234 i
”Människans Villkor”. Denna konst och handling liksom överraskar den som handlar. Aktören bakom handlingen liksom försvinner och finns ej där som privat människa utan som en aktör för hela mänskligheten. Skådespelarens roll är en mänsklig aktör, ett vem. Det är inte bara manuset i sig som är författat och beständigt, det uppförs och framträder också. Utöver författarens handling och författarens vem, så framträder också skådespelaren och den har en möjlighet att förändra / förverkliga historien. Den berättas, författaren kan inte påverka den, den mottas i rummet. Den blir någonting nytt— ett initiativ. Konstnären kan inte veta hur konsten kommer att tolkas. Den kan försöka ha ett ändamål, men oavsett ändamål, är det inte ändamålet som bestämmer om det är bra konst eller inte. Konst lever vidare. Därför är också performancekonsten ett ypperligt exempel på konst som inte kan konsumeras.
Konst och handling kan inte konsumeras och försvinna likt produkter av
tillverkningen eller arbetets processer— konsten består. Liksom handlandet, som alltid är politiskt och skapar bestående ting tycks konsten skapa en diskussion utanför sig själv. Handlandet och konsten skiljer sig från tillverkningen på grund av sin beständighet, för att den ingår i en värld och lever vidare genom generationer. ”Handlingar, ord och tankar behöver en helt annan verksamhet än den som frambringade dem för att kunna ingå i världen.”
(Arendt, 1958, s135). Här visar Arendt på hur viktigt det är att konstnären inte ses som en producent, och hur konsten inte får konsumeras och försvinna. Det är viktigt att skilja tal och
Examinationsuppgift Filosofi B, Etik/Politik, lärare, Ulrika Björk, 31/10–2014
5
konst från arbete och tillverkning eftersom de under nödvändigheten skulle vara underkastade ett våld. Konsten får inte vara kontrollerad. Detta att konstverket inte bara återstår som
materiell form, utan också som immateriell beständighet, som offentlighet och politik. ”Det är det tänkandet som dröjer kvar” skriver Sjöholm på sidan 191. Verket är inte bara ett föremål utan också ett slags materialiserande av tanken. Den blir någonting att förhålla sig till och handla utifrån. Konsten bygger en värld som vi handlar i. Därför är den politisk. Frihet är grundläggande för politik, och frihet i konsten är nog så viktigt. För att ägna sig åt konst måste en dessutom vara fri från arbetet. Annars skapas inte ”riktig” konst. Konsten kan inte vara ett arbete, då skulle konstnären vara förslavad under nödvändigheten. Vi måste värna om den politiska sfären för att konsten ska få uppträda i det politiska samhället och i detta så kallade mellanrummet. Om denna möjlighet inte skulle finnas, skulle människan förvandlas till någonting den inte är. Handlandet är likt konsten aldrig isolerad. Den har en riktadhet, och i detta fall riktad till sina åskådare. Konsten måste uppföras i offentligheten för att ha
betydelse. (Arendt, 1958, s250).
Då Villa tolkar Arendt är den offentliga sfären frånskild staten och är en plats för debatt, frigörelse och handling (Villa 1992). Frigörelse och handling, som att resa sig från någonting gammalt, som någonting nytt— ett intiativ. Vidare kan frågan ställas huruvida Arendts tanketing kan liknas vid produkter av egen tankekraft och imaginära förmåga, en så kallad spekulativ fantasi, som grund till konstverket. Denna fantasi som åskådaren på något sätt försöker söka sig till, ett slags hypokeimenon. ”Det är i och genom konstverket som den annars så flyktiga tanken också får en form.” (Sjöholm, s 184) Varje unik individ, har sedan sin födelse någonting särskilt, en förmåga att skapa någonting nytt eftersom den redan är det nya initiativet materialiserad. ”Det är rationellt att förvänta sig det oväntade.” menar Arendt och syftar till följden av alla människors fantastiska individualitet. ”Eftersom varje människa genom att vara född är ett initium, en början och en nykomling i världen, kan människor gripa initiativ, bli upphovsmän och sätta något nytt i rörelse.” (Arendt 1958, s233) Det är också som att människan genom att skapa någonting beständigt och nytt visar på en gudomlig natur. (Ibid. 39) ”På grund av denna karaktär av att vara unik, som är given i och med födelsen, är det som om Guds skapelseakt skulle upprepas och bekräftas i varje människa.” (Ibid 235) Det är som att ett inre tankeobjekt, en själ, framträder som konst i det offentliga rummet och låter sig insupas i alla människors sinnen, och därigen återuppstå i varje människa på så vis den själv uppfattat konsten, själen, Gud. Sanningen, doxa, finns ju inom varje människa. (Ibid s
Examinationsuppgift Filosofi B, Etik/Politik, lärare, Ulrika Björk, 31/10–2014
6
44) Sjöholm säger det så fint igen på sidan 197, att ”Verket skapar en ny början, sätter igång en händelse, talar och agerar.”