Jag har trott att verkligheten är bestämd, att horisonten är fastställd och att jag fick ta den roll som tilldelades på mötet då världen beslutades. Jag är uppvuxen i en annan sanning och jag har inte kunnat sätta ord på den, eftersom jag aldrig haft ett själv eller ett språk att uttrycka den med. Världen tillhörde inte mig; den var andras. Jag hade bara råkat hamna här. Jag hade inte skapat; jag var bara en produkt; ett resultat av det som en gång var. Jag hade inte själv blivit till. Jag bara fanns.
Jag har försökt att titta mig i spegeln, men funnit mig själv stå framför ett fönster, tittandes ut, från en plats som inte finns. Ett odefinierat jag, ett kaos runtomkring, en vilja utan riktning om vart, bara att. Men hur?
Det är först nu som jag börjar förstå vad det är jag är och på vilket sätt jag gör mig själv till det som jag alltid varit och är ämnad till att vara. Jag är konstnär. Jag har en uppgift här på jorden och den är subjektivt sann för mig. I min konst blir jag till, jag tar från det som ännu inte varit eller en gång varit dött. Jag leker. Jag formar intuitivt med min erfarenhet och leds av kreativitet att göra det frånvarande närvarande. Jag bygger vår gemensamma
objektvärld med hjälp av källan fantasi.
Jag försöker skapa verkligheten med känslor från fenomen, med hjälp av illusioner och drömmar. Jag pusslar ihop. Jag jonglerar med symboler. Det är ett slags lek med verkligheten och dess begreppslighet, med vad jag kan få kunskap om; via mina sinnen och mitt språk, och med det som jag faktiskt inte kan veta, men innerst inne kanske hoppas och vill tro. I leken kan jag leka att det jag önskar blir och är. Jag gör det möjliga möjligt. Jag uppfinner nya världar, i vilka framtida världar och människor kan träda fram. Det är en möjlighet att skapa nytt. Jag är en uppfinnare; ett slags verklighetsingenjör. Jag är en
drömmarnas arkitekt. Jag är Gud. ”Lekens vansklighet beror på att leken alltid ligger på den teoretiska gränsen mellan det subjektiva och det som uppfattas objektivt.”1 skriver Donald W Winnicott i verket ”Lek och verklighet”. Jag väljer att använda mig av Winnicotts teorier, för att söka förståelse för verklighetens gräns och berätta om den där gången då jag lekte så
Examinationsuppgift i Kunskapsreflektion för Bodil Persson Stockholms konstnärliga högskola VT2021
2
mycket att jag glömde bort vad som fanns. Jag upplevde platsen där gränsen suddas ut, den mellan mig som skapande subjekt, och den objektiva verkligheten.2
I leken förvandlas världen till en del av mig och min fantasi. Den är ett resultat av det jag skapar utifrån min vilja och mitt begär. Detta potentiella rum, menar Winnicott är ett område som ”bibehålls hela livet genom i det intensiva upplevandet som hör samman med konst och religion, ett fantasirikt sätt att leva och skapande vetenskapligt arbete”3. Jag vill befästa detta rum som en nödvändig och aldrig sinande källa till liv och konst. Men också inse vikten av att respektera det, skydda det och att inifrån det rummet, skåda vansinnets gräns och välja vägen tillbaka till den objektiva verkligheten; ”detta lekområde är inte den inre psykiska verkligheten. Det ligger utanför individen, men det är inte detsamma som yttervärlden”.4
För mig är detta potentiella rum en plats av all världens symbolik, hela universums historia och allt existerande bortom tid och rymd. Det är allt jag tidigare erfarit, genom föreställningsvärld och konst, i vetenskap och matematik, biologiskt, andligt och spirituellt. Det är en samling upplevelser utan ord: det är ett rum utan språk. Men det är aldrig tyst. Det tar sig alltid uttryck någonstans på något sätt. Simon Kyaga, psykiatriker som forskar om sambandet mellan kreativitet och psykisk ohälsa, skriver i en artikel att ”Den klassiska
definitionen av den kreativa processen bygger på divergent tänkande, det vill säga förmågan att tänka brett och associationsrikt. Kan det vara divergent tänkande som ligger bakom sambandet mellan psykos och kreativitet?”. Jag väljer att tro att det är så.
Jag upplevde galenskapen en gång. Jag vet vad det innebär att inte längre leva i verkligheten. Jag har erfarit det potentiella rummet. Jag har lekt i världen mellan den inre och den yttre verkligheten; en gång var jag till och med nära på att fastna där. Sedan dess har jag varit rädd för att återvända till leken, och spenderat åratal med tomma objekt. Men jag börjar sakta våga mig tillbaka, för nu vet jag vägen ut, och kan fritt röra mig mellan de som
Winnicott beskriver som människans tre olika världar.
Enligt mitt sätt att se leder lekandet på ett naturligt sätt över till den kulturella upplevelsen och är i själva verket grunden till denna. Om mitt resonemang är berättigat har vi nu tre istället för två mänskliga tillstånd att jämföra med varandra.5
2 Med den objektiva verkligheten menar jag här världen såsom en värld fylld med objekt. Inte att det nödvändigtvis finns en ”objektivt sann verklighet”.
3 Winnicott, s. 40 4 Winnicott, s. 90 5 Winnicott, s. 168
Examinationsuppgift i Kunskapsreflektion för Bodil Persson Stockholms konstnärliga högskola VT2021
3