Jag har varit inlåst i en dag eller två, mest sovit. Jag sitter i ett sällskapsrum där teven står på. Jag upplever att nyheterna skickar dolda signaler till mig. I bokhyllan står endast två titlar ”Galenskap” och ”Att leva i ett dårhus”. Jag funderar på vem som har ställt böckerna där för att jag ska se dem. Allt har en betydelse. Det är uträknat in i minsta detalj. Jag tittar mig runt i rummet och söker med blicken efter kameror och tänker att det inte är en slump att skylten till mitt rum med rumsnumret på är borttagen och att någon har skrivit dit 666 med svart
tuschpenna. Djävulens nummer. Läkaren kommer in. Jag rycker honom försiktigt i skjortärmen. ”Vad gör du?” undrar han. ”Du sa att om det var någonting jag undrade över skulle jag rycka dig i skjortärmen.” Jag hade tolkat honom bokstavligt, men också som en symbol; som om det vore ett tecken, ett hemligt språk. ”Ja, vad undrar du?”, ”Jag behöver en ledtråd.”, ”Vadå för ledtråd?”, ”Varför är jag här? Hur kommer jag härifrån?”, ”Du är sjuk.”.
Jag fick en klump i magen. Jag började gråta inuti mitt psykiska rum. Och började leka normal i mitt yttre. Jag förstod att leken var slut. Det är game over. Fan. Jag har förlorat. Mina drömmar var inte sanna. Det var ingen lek. Det fanns inga hemliga koder. Kärleken övervinner inte allt och det finns ingen Romeo som kommer och räddar mig.
Om en vuxen människa kräver av oss att vi accepterar att hennes subjektiva fenomen är objektiva fakta, bedömer vi henne som sinnessjuk. Om däremot en vuxen människa kan ha glädje av sitt personliga mellanliggande område utan att ställa några krav på oss, då kan vi också erkänna vårt eget motsvarande mellanliggande område och glädjas när vi finner att våra områden delvis sammanfaller, t ex gemensamma upplevelser hos medlemmar av en grupp inom konst eller religion eller filosofi.12
Jag tror att det finns ett syfte med min psykos ändå. Nu leker jag att det är ett tecken. Och tar leken med mig till verkligheten. Till den här texten, där den får en subjektiv mening för mig. Och så skapar jag en ny värld där min erfarenhet har blivit till ett objekt som jag kan söka kunskap om.
En grundförutsättning för psykossjukdom har föreslagits vara förlusten av det filter som vår verklighet möter innan det når medvetandet. Därigenom skulle patienter med psykos ha tillgång till fler intryck och associationer, men också få svårt att tolka verkligheten. 13
11 Billy Ehn och Orvar Löfgren, Kulturanalyser, (Malmö: Gleerup, 2001) s. 162 12 Winnicott, s. 39
Examinationsuppgift i Kunskapsreflektion för Bodil Persson Stockholms konstnärliga högskola VT2021
8
Jag vet inte om jag har haft den här förmågan jämt. Eller om den uppkom där och då. För mig flyter allting ihop. Symbolerna finns i mig, men inte utanför. Jag har svårt att tolka
verkligheten, det är som att jag tolkar den för mycket. Det är inte för att den är otydlig, snarare för att jag tycker att den är tråkig om den inte har någon vidare betydelse. Hjärnan liksom leker automatiskt. Jag leker överallt. Men när jag tvingas leva i vår gemensamma objektsvärd, vilket jag ju gör hela tiden, så måste jag förstöra fantasin. När jag lever, så leker jag, men måste samtidigt ta bort all konst, för att kunna se verkligheten för vad den är; egentligen tom. Tyst. Meningslös.
Destruktiviteten, plus objektets överlevande av destruktionen, placerar objektet utanför det område som skapats av subjektets projektiva mekanismer. På detta sätt skapas en värld av gemensam verklighet som subjektet kan använda och som kan tillföra subjektet icke-jag- material.14
Jag kan alltså förstå att det inte är jag som subjekt som har skapat världen utifrån mina handlingar. Objekten existerar oavsett mig. Tack vare att jag vet detta, har jag möjlighet att skapa nya världar hela tiden. Jag leker jämt. Jag kan inte sluta. Gadamer skriver om
erfarenheten, och att den i sitt väsen förutsätter förväntningar som måste bli svikna och
därmed är erfarenheten smärtsam i sig.15 Erfarenheten kan ses som egentligt negativ, Gadamer
menar att ha fel och inte veta är den egentliga grunden för att ens skaffa sig någon kunskap alls. När jag möter gränsen, befäster jag verkligheten. Leken möjliggör för detta
gränssökande. I leken kan jag gräva mig hela vägen ner till Kina. Men gränsen börjar där sandlådan tar slut. Och jag återgår till livet. ”När vi gör en erfarenhet av något, så heter det att vi dittills inte hade sett sakerna rätt men nu vet bättre, vad som gäller”16. Vad är verklighet? Hur skapar vi verkligheten? Där verkligheten alltså bryts upp av själva ifrågasättandet av den, och i den springer nya möjligheter till definition ut. Utvidgning av begreppet. Skapandet av värld. Vilket Winnicott menar är en chans för subjektet att ”börja leva ett liv i objektvärlden och har därmed oändligt mycket att vinna; men priset måste betalas, vilket innebär att acceptera den ständigt pågående förstörelsen i den omedvetna fantasin vad gäller
objektrelaterandet.”17 Jag erfar verkligheten som den är, bland gemensamma objekt. Och utifrån denna nya verklighet, kan jag sedan fantisera och bygga en ny, och stöta på
omöjligheten igen. Och sedan studsa upp i det potentiella rummet igen. Och igen och igen och igen.
14 Winnicott, s. 152 15 Gadamer. s. 166 16 Gadamer. s. 163 17 Winnicott, s. 146
Examinationsuppgift i Kunskapsreflektion för Bodil Persson Stockholms konstnärliga högskola VT2021
9
Leken kan således ses som en flykt från Heideggers ångest och kastadhet18 i
tillvaron. I leken tillskrev jag verkligheten en betydelse. Betydelsen tillskriver jag objekten, på grund av att jag är fri att välja den. Det är mitt existentiella ansvar. Jag är fri. Jag vill bli mig själv.