Arkitektutbildningen i Sverige har aldrig varit mer praktiskt inriktad, aldrig mer byggtekniskt orienterad, än den var vid Konst akade mien under 1800talets andra hälft. Det förtjä -nar att understrykas. Drygt halva den sexåriga utbildningen var anslagen åt byggpraktik, först praktik inom de olika hantverken, sedan för arbetsledande uppgifter för allt större och allt mer komplicerade byggen. Utbildningen innehöll teoretisk byggnadsteknik på spetsen av tidens kunnande. Utbildningen var sexårig, men efter fyra år kunde man sluta, då som byggmästare och arkitekt för mindre krävande byggnader. Men ville man komma ifråga för de stora offent -liga uppdragen följde två, tre års övningar i arkitekto nisk komposition.
Byggnadsskolans organisation var ett verk av Axel Nyström. Han hade 1847 genom drivit en fullständigt ny studie plan och tillsatt unga och kraftfulla personer på de vikti gaste posterna. Den modell han introducerade var en blandning av den tyska poly tekniska och den franska Beaux-Arts-traditionen; dels en systematisk kunskapsuppbyggnad med grunderna inom matematik, fysik, mekanik, formlära, håll fast hets och materiallära, dels en träning i hela sam -man fattande synteser med sina moment av intuition och snabbhet.
Det stora slottsbygget hade fungerat som en byggnads skola för det offentligas behov av arkitekter. Slottsbygg -mästarna och överintendenterna Tessin, Hårleman och Adelcrantz hade efter varandra fungerat som informella
lärare. Under Gustav III:s tid ökade behovet av arkitekter för offentliga uppdrag genom Överintendentsämbetets utvidgade ansvarsområde. Under Adelcrantz tid som över -in ten dent beslutades att bilda en särskild byggnadsskola inom Akademien för de fria konsterna. Dess förste professor blev Olof Tempelman, som hade tjänsten från 1779 till 1816. Han efterträddes av Fredrik Blom, som verkade till 1836. Byggnadsskolans föreståndare hade samtidigt en ledande befattning inom Överintendents ämbetet, en konstruktion som börjat under Gustav III:s tid och skulle fortleva in på 1900-talet.
Trots sitt tekniska kunnande hade Blom under sin professorstid inte utvecklat skolan i teknisk riktning. Det blev istället efterträdaren Axel Nyströms uppgift genom den nya studieplan han introducerade 1847. Nederlaget för Överintendentsämbetet och de akademiutbildade arkitek -terna vid byggandet av det stora museet var en drivkraft för Ny ströms plan. Nyström utvecklade teknikämnena i den nya utbildningen genom att plocka de främsta militär -utbildade lärarna till dessa poster. Den spricka mellan teknisk och konstnärlig kultur som växte till en schism i exempelvis Frankrike fick aldrig fäste i Sverige. Organisa -tionen visade sig vara mycket förutseende inför de stora svenska sam hällsomdaningarna och det därmed ökade byggandet. Redan innan byggverksam heten fullkomligt explo derade på 1860 och 70talen fanns i Sverige en funge -rande utbildning med god organisation och kunniga lärare. Arkitekturavdelningen bestod av den fyraåriga Lägre byggnadsskolan följd av den minst tvååriga Högre bygg nadsskolan. Den tekniska avdelningen bestod av den två -åriga Geometri- och perspektivskolan och den fyra-åriga Praktiska byggnadsskolan. Dessa två sexårsblock lästes parallellt. Under hela studietiden skulle man dessutom följa form undervisningen i Ornamentskolan. Princip skolan var en förberedande teckningsskola som var gemensam för målare, skulptörer och arkitekter.
Skolan var bara öppen under de sex vintermånaderna, från 1 oktober till 21 mars. Resten av året praktiserade
eleverna på byggen. Under Zettervalls tid var det fem, sex elever i varje årskurs i den lägre skolan och ett par tre i den högre. Totalt hade skolorna cirka trettio elever.1
Principskolan var en tvåårig förberedande teckningsskola på kvälls tid. Många sökte sig till denna utbildning för att lära sig grunderna i teckning och ritteknik, skolan fungerade som ett slags förskola för vidare konststudier, men också som en yrkesutbildning för illustratörer, koppar och trä stick are av vilka behovet var stort vid de många nya illustre rade tidningarna. (32) Eleverna var unga, redan femton -åringar kunde skrivas in. Zettervall följde undervisningen i två år. Lärare under hans tid var konstnärerna Carl Oscar Cardon, Pehr Gustaf von Heideken och Otto Henrik Wallgren.
Geometri- och perspektivskolan var tvåårig. Den förestods av Berndt Otto Nycander som också var professor i matematik och mekanik vid Teknologiska institutet, det blivande KTH. För ut sättningen för inträde var att man läst den första boken i Euklides Elementa. Zettervall var tvungen att läsa in och tentera geometri och matematik för att vinna inträde. Skolan fortsatte Euklides geometri, och övergick sedan till linear -ritning och perspektivkonstruktion: först av enkla föremål och sedan av allt mer sammansatta. Den avslutades med skuggningskonstruktion och lavering. Varje vecka presen -terades övningsuppgifter av en konstruktion som skulle utföras till nästa tillfälle.2
Praktiska byggnadsskolan var fyraårig, och krävde för inträde genomgången geometri- och perspektivskola, samt sex böcker Eukli des, algebra, stereometri, logaritmer och serier. Formellt var Fredrik Wilhelm Leijonancker föreståndare men undervisningen sköttes av den som skulle komma att efterträda honom, Emil Edvard von Rothstein. Rothstein hade 1856 utgivit den första svenska heltäckande bygg -nadsläran: Handledning i allmänna byggnadslärans prak tiska del med hufvudsakligt afseende på husbyggnadskonsten samt
kostnadsförslagens uppgörande. Med Rothsteins bok hade Sverige fått en solid lärobok som med tillägg om stål och betong kom att räcka fram till 1900-talet. Redan bokens första upplaga är på drygt 600 sidor med 420 illustrationer.
(33)Titeln täckte ämnesinnehållet: boken innehöll avsnitt om byggnadsmateriallära, hållfasthetslära, byggnadsred -skap, konstruktionslära för jordarbeten, grunder, mureri, timmer mansarbeten, järnarbeten och snickeri. Den avslutas med ett avsnitt om kostnadsförslag. Förmodligen följde de fyra årens undervisning bokens uppläggning steg för steg.3 Lägre byggnadsskolan var fyraårig. Undervisningens kärna var en träning i att hantera arkitekturens typologier som de framstod i hela lösningar, samt en träning i komposition och proportionering av enklare, mindre sammansatta byggnader och byggnads delar. Arbetsformen var månads -projekt efter ett förelagt program, men också avritning och kalkering av existerande byggnader. Det är svårt att få en rik tigt klar bild av studie formerna inom den Lägre bygg nads -skolan, men målet var att hos eleven bygga upp en bred repertoar av lösningar. (34) De flesta analyserna var av byggnads delar i sitt sammanhang. En uppgiftsform kallades restauration – att från en given plan konstruera en fasad och vice versa. Dessa uppgifter övade förståelsen av kon sekvens i uppbyggnaden. Skolan avslutades efter fyra år med en av -gångsuppgift som examinerades innan uppflytt ning till den högre skolan kunde ske.
Professor och föreståndare för den Lägre byggnads skolan var sedan omorganisationen John Hawerman,sekun derad av sin yngre bror Ludwig. John Hawerman hade varit lärare i arkitektur sedan 1837 då han hade efterträtt Blom-Carlsson. Högre byggnadsskolan skulle följas minst två år, men många valde att gå längre. Arbetsformen under första året var en skissuppgift varje månad efter ett givet program, samt en uppgift, höst- respektive vårprogrammet, som sträckte sig över hela terminen. Efter det första året skulle man des sutom fullfölja det stora årsprogrammet med fullt
34: Planschsida ur lägre skolans skissbok.
utarbe tade ritningar. Studierna bestod av individuellt arbete med gemensamma genomgångar och muntlig kritik. Studie planens mål var att kunna utföra det stora avgångs projektet, som tillmättes en avgörande betydelse. Årspro jektet in leddes med en skiss som skulle utföras under två dagar. Resten av årsarbetet bestod i ett utarbe -tande till färdiga ritningar. Betyg sätt ningen skedde genom att några arbeten varje år tilldelades medaljer i olika grader. Det bästa avgångsprojektet vartannat år gavs den kungliga me dal jen med vilken följde det stora rese stipendiet för två års utländska studier.
Den Högre byggnadsskolan förestods från 1847 och i trettiofyra år framåt av Fredrik Wilhelm Scholander. En av hans uppgifter var att sätta upp program för skiss upp -gifterna. Hans övningsuppgifter kunde ha rent hypotetisk karaktär, där målet var en genomgång av olika byggnads typer, men ofta hämtades uppgifterna ur samhällets verk -liga och kommande behov: ett stadspalats, en lantgård, en fyr, en hamn, en skola, en teater, men också: ett uni versitet, ett bibliotek. Det var övningar i komposition för särskilda ändamål med de kända bastyperna som grund. De indivi -duella månadsskisserna kritiserades i grupp: det var där den egentliga undervisningen skedde. Det var i samtalen och i jämförelsen mellan olika lösningar på samma uppgift som värderingarna utvecklades. Undervis ningen betonade de hela synteserna och att allt måste bedömas i sitt sam man -hang.
Föreställningen om originalitet kan ses i ljuset av detta. De större projekten var tydligt uppdelade i ett idéskede och ett utarbetande – en uppdelning mellan skiss och upp rit -ning. Den första skissen tillmättes stor betydelse, den skulle snabbt ta ett huvudgrepp på programmet. I de stora års -programmen låstes denna skiss in och jämfördes sedan med de under månader mödosamt tillkomna ritningarna. Vid slutkritiken fick de inte skilja sig för mycket. Det fortsatta arbetet fick alltså inte resultera i en omtolkning av ur -sprungs idén. Eleven skulle lära sig att vara trogen skissen, att kunna tolka in ny kunskap i den första mallen. Skissen
skulle egentligen vara sådan att någon annan skulle kunna stå för utarbetningen med bibehållen intention. Skisserna var en träning i att snabbt hitta en bärande idé, ge en tolkning av önskad atmosfär och att snabbt ge struktur åt en uppgift. Väl uppe på en viss nivå av säkerhet skulle man kunna bolla med huvuddispositioner för de mest skilda program. Skissen låser fast en allmän karaktär, närmast som ett tekniskt mönster och ett formsystem. Denna utbild -nings modell förutsatte förstås den fyraåriga nötningen av etablerade dispositioner, den skulle vara omöjlig om inte den gemensamma repertoaren fanns.4
Ornamentskolan kunde följas under hela utbildningstiden med ett övningspass i veckan. Eleverna tecknade på fri hand av gipser som analyserades och korrigerades. Kursen innehöll också friare moment med komposition och formutveckling. Lärare var Scholander, som särskilt vur made för både innehållet och övningsformen. Orna ment -skolan gav honom en möjlighet att hålla kontinuerlig kontakt både med arkitektelever i alla årskurser och med eleverna inom måleri och skulptur som Ornament skolan också var öppen för. Men framför allt fanns här en möjlig -het att träna detaljens förhållande till hel-heten – att öva sambandet mellan det stora och det lilla. Stor vikt lades vid skuggning och dagerteckning. Undervisningen innehöll teckning av de klassiska ornamentformerna, där prakt -numret var de svåra korintiska och komposita kapitälen, men innehöll också friare övningar. (35) Ornamentskolan kom under hela studietiden att fungera som krokiteckning – en möjlighet att kontrollera tolkningens förhållande till en norm.
Konsthistoria. Gemensamt för eleverna i Akademiens alla skolor gavs föreläsningar i konsthistoria. Lärare var August Sohlman, som tillträtt tjänsten redan som tjugofemåring. Sohlman var också huvudredaktör för Aftonbladet där han verkade som ivrig skandinavist både inom konst och politik.5
Byggnadsskolans undervisning var noggrant schema bunden. (36) Övrig tid användes för eget arbete med pro -jekt uppgifterna. Utbild ningen fungerade som ett slags sorte ringsmaskin: antagningen var ganska öppen men efter hand föll fler och fler ifrån. Årligen började cirka tio elever, den högre skolan följdes av ett par elever. Av dessa utvaldes en elev vartannat år att på statens bekostnad göra en europeisk studieresa under två år. Sedan kunde de stora offentliga uppdragen komma.
Konstakademien hade utöver sin byggnadsskola också sko lor för bildhuggare och målare. En beskrivning av Målar -skolans uppläggning kan ge oss en ledtråd till hela lärosätets pedagogiska grundtanke. Utbildningen vid Målarskolan började med avritning av andras avritningar av kropps -delar: en hand, ett öra, en fot, och därefter ritning efter naturen av dessa delar. Sedan följde studiet av hela kroppen, först avritning av andras bilder och senare egna studier: först av den vilande kroppen och så småningom av kropp i rörelse. Detaljering – skuggning, ljusbeskrivning och rumsbeskrivning – infördes sedan stegvis, till sist kom po -sition av flera kroppar i sammanhang. Nu lades mening till: inte vilka kroppar som helst, i vilket rum som helst, utan förankrade i tid och situation, med tendens. Verken diskuteras självklart tekniskt: tekniken var en förutsättning för att kunna bära en individuellt formulerad men allmän -giltig tolkning av värden. Vi möter en föreställning om att alla kan fås att delta i »konsumtionen« av konstens nyt tig -heter: de moraliska värdena, byggnadens nytta o.s.v., att många kan bibringas färdigheten att »reproducera« dessa värden, men att det bara är ett fåtal som kan »producera« nya värden i en kombination av teknisk skicklighet och idédjup.
Detta var också grundtanken bakom Byggnadsskolans organisation och innehåll och den kom att bestå nästan oförändrad i trettio år och med samma lärarbesättning i de betydelsefulla ämnena.6
36: Konstakademiens byggnadsskola. Schema läsåret 1857–1858. Praktiska byggnadsskolan
Lägre skolan
Lägre skolan
Geometri- och perspektivskolan Konsthistoria
Geometri- och perspektivskolan
Praktiska byggnadsskolan Högre byggnadsskolan Ornamentskolan Högre byggnadsskolan Ornamentskolan Rothstein Hawerman Hawerman Nycander Sohlman Nycander Rothstein Scholander Scholander Scholander Scholander Måndag 9–11 11–1 Tisdag 10–12 12–2 4–5 Onsdag 12–2 Torsdag 12–2 Fredag K10–K12 K12–2 Lördag K10–K12 K12–2