I planen ser vi några förändringar: föreläsnings salen har flyttat till ett mer konventionellt läge i planens fond och

läsesalarna har öppnats upp med portiker. Exedrorna, de halvcirkelformade rummen, har införlivats med läsesalarna och är nu tvåvåniga och har fått glastak. Dessa två rum har blivit byggnadens verkliga kärnrum. Planstrukturen har kvar sina sammanflätade pelarsystem – där systemen kan uppfattas både som lagda sida vid sida och som över -lappande varandra.

Bokuppställningen är koncentrerad till övervåningen där nu bokrummen löper kontinuerligt runt de ljusa öppna gårdarna. Trapphuset står dock fortfarande slutet mitt i byggnaden. Sektionen visar hur föreläsningssalen ansluter till trappans vilplan och hur trappans höjd och belysning betonar den övre våningens betydelse, men hur arbets -gången i detta bibliotek var tänkt vet vi inte, och inte heller hur fördelningen var tänkt mellan offentliga och interna delar. Men sekundärtrapporna mellan planen är inrymda i byggnadens alla hörn, enligt det mönster vi sett i skissen till universitets huset. Tyvärr finns ingen längdsektion som beskriver de centrala rummen, men vi kan ändå förstå deras kvaliteter: atrier med rikligt ljus omgivna av gallerier, genom vilka vi ser ut genom raderna av böcker. Den inre dekorationen är sval och ljus: väggarna tycks vara klädda med blek marmor eller stuccolustro, mot vilka träinredning och bronsdetaljer står fram med skärpa.

Den yttre utformningen är mycket trogen skissen, övervåningens större betydelse är fortfarande markerad om än lite mildrad. (70, 71) Genom lavyrtekniken framträder tydligt huvudfasadens tre volymer som skikt: fronton, block och rundade delar. Den omgivande portiken, som nu slutits, fungerar som ett fjärde skikt, och som byggnadens bas.

Zettervalls förslag blev även denna gång utan belöning. Nu skylldes på att skissen var svag, säger Zettervall i sina minnen. För Gellerstedt gick det bättre: med sitt förslag vann han den kungliga medaljen och med den rese stipen -diet. Det fanns fog för Scholanders ljumma bedöm ning av Zettervalls båda stora avslutningsprojekt. De inne höll otymp ligheter och verkar inte funktionellt lösta. För biblio -teket fanns exempelvis inget underlag för den dubblering

67: Ett bibliotek för omkring 100 000 band. Plan av bottenvåningen 1861.

68: Ett bibliotek för omkring 100 000 band. Plan av övre våningen 1861.

70: Ett bibliotek för omkring 100 000 band. Huvudfasad 1861.

av läsesalarna som Zettervall hamnat i. Både skissen och ritningen innehåller rika men oklara samband.

I akademiuppgifterna, och särskilt avslutningsprojekten, premierades de formalt klara lösningarna – en formalism som skulle tjäna som grammatik inför verklighetens prövningar. Förslagen skulle kunna stå emot kommande sammanjämkningar, och inte inne hålla för många redan från början; då uppfattades de som ofullgångna. Scholanders program var ofta realistiskt grundade – verkliga program -krav för verkliga situationer. Både universitetshus och bibliotek skulle verkligen byggas, och detta av de arkitekter som nu gick på Akademien. Men programmen hade också en allmän akademisk funktion som rena arkitekturstudier, där lokalprogrammen bara var en slags förevändning för att öva rumslig komposition.

Arbetsmetoderna passade inte Zettervall särskilt väl, han hade lättare för att införliva än för att renodla. Han lät sig gärna, som vi ska se många exempel på, påverkas av yttre förutsättningar och nya krav, inte minst i viljan till tekniskt avancerade konstruktioner. För Zettervall blir akademi arkitekturen bäst i verkligheten.

Zettervall säger senare att skolan gav ramverket för vidare självstudier och förkovran. De många snabba skis serna drillade ett bassortiment att senare ösa ur, för att kunna möta varierande förutsättningar.

Inom klassicismen och den akademiska traditionen levde föreställningen om svunna guldåldrar och om en kvalitet som strålade från Södern. Utbildningen var både tillbaka -blickande och framtidsorienterad, där skolan tränade snabb het och oförvägenhet: att snabbt kunna sätta sig in i ett program, snabbt få upp en skiss och sedan målmedvetet och troget rita upp.

Kamraterna

Skolan behandlade eleverna som om de var pionjärer och de ansåg sig också själva vara det. Utbildningen var ett upptagande i ett kall. Genom utbildningens intensitet, det myckna nattarbetet och de gemensamma uppgifterna kom eleverna varandra nära. De blev vänner för livet. Ett foto -grafi från november 1858 visar den övre skolans elever. (72) Vi ser Helgo Zettervall sittande längst ner till vänster med ett album i handen, bakom honom står Albert Theodor Geller stedt och Fredrik Ekberg, Gustaf Dahl sitter i mitten och till höger om honom står Ernst Jacobsson. De två till höger på bilden torde vara Thor Medelplan och Gustaf Philip Olander.

Gellerstedt var en skicklig tecknare och akvarellist med stora litterära intressen. Han kom inte att rita många hus, men kom som ingenjör vid Lots- och fyrinrättningen att rita många fyrar. Enligt Zettervall var han en vänlig och försiktig natur, en ängslig svärmare. Dahl var mer hand fast tekniskt orienterad och med goda språkkunskaper. Dahl kom att få en rik arkitekturproduktion, bland annat Kungliga biblioteket och Allmänna Barnhuset i Stockholm, och många kyrkor. Zettervall karaktäriserade honom som en ängslig planlösare. Att Zettervall använder epitetet »ängslig« om sina två bästa vänner säger förstås mycket om honom själv. Ernst Jacobsson var några år yngre än de andra, han ingick i kamratkretsen men hade inte så mycket kontakt med kamraterna därefter. Alla tre var stockholmare och hade goda kontaktnät i huvudstaden. Geller stedt och Dahl kom från akademikerhem, Jacobssons hemför hål -landen liknade Zettervalls, men han hade inflytelserika släktingar som gav honom stöd och senare uppdrag. Fredrik Ekberg blev lärare i byggnads kon struk tion vid Tekniska skolan i Stockholm och genom Över intendents -ämbetet kom han bland annat att rita några fantasifulla träkyrkor i Norrland.

Under Zettervalls tre år i den högre skolan fanns bland eleverna också de lite äldre Thor Medelplan, Axel Ludvig

72: Elever vid Konstakademiens byggnadsskola fotograferade i november 1858.

Westin, Lars Magnus Laschinger, Pehr August Westermark och Gustaf Erik Zander, samt de lite yngre Axel Lignell, Lars Magnus Elfling, Erik Johan Magnusson, Hugo Lorens West -man, Gustaf Philip Olander, Jacob August Wessman och Carl Johan Dahlgren. Av de ca tio eleverna per årskurs var det inte ens hälften som fullföljde studierna till det stora programmet: studieavbrott var vanliga.

Umgänget på skolan tycks ha varit mycket bundet till årskurserna. Zettervall nämner inte i sina minnen och verkar inte ha haft någon kontakt med varken eleverna i högre årskurser som Thor Medelplan och Axel Fredrik Ny -ström eller eleverna i de lägre som Carl Sandahl, Theodor Höijer, Theodor Decker och Gustaf Sjöberg.35

Zettervalls kamratkrets, med Jacobsson, Dahl och Geller stedt, bildade de sista åren på Akademien en förening som de kallade Tessinska föreningen. Där anordnades skiss -tävlingar varje vecka efter program som gruppen turades om att sätta samman: en kyrka, ett jaktslott, ett badhus, ett badhotell, en familjegrav, ett tempel åt gudomen Ceres, ett läsekabinett vid allmän promenad, en karak tärsplats. Skolans arbetsmetod hade internaliserats av eleverna. Zettervall fick aldrig det viktiga resestipendiet. Trots att det normalt skulle delas ut vartannat år hade så inte skett sedan 1855, och systemet hade hamnat i otakt. Medaljen och resan var så åtråvärd att många tävlade för den i många år. År 1860 vann Gellerstedt med sitt förslag till bibliotek, och han skrev ut sig samma vår. Mot slutet av sommaren övervägde Zettervall att gå ett år till, i hopp om att till slut vinna rese stipendiet, trots att han nu kunde sluta eftersom han var godkänd i Praktiska skolans sista kurs. Detta var hans sista chans att vinna stipendieresan eftersom eleverna inte fick vara äldre än trettio år. Zettervall gjorde också skissen till 1860 års prisämne: »Råd stuga och stadshus«, innan han fick andra uppdrag och skrev ut sig.36Det året vann Dahl, medan Jacobsson fortsatte ända till 1864 innan också han till slut fick stipendiet.

Praktikarbeten

Arkitektutbildningen var minimum sex år, men kunde alltså bli både sju, åtta och nio år. Terminerna var korta eftersom det ljusa halvåret var anslaget åt praktikarbeten med en allt växande svårighetsgrad: de första somrarna murarpraktik, mot slutet arbetsledning för stora projekt. Byggritningarna var sällan riktigt detaljerade: i arbets -chefens uppgift låg att tolka ritningarnas intentioner till byggbara instruktioner. Teori och praktik utgjorde lika stora delar av utbildningen, och praktiken var en integrerad del av undervisningen. Utöver den nödvändiga praktiska bygg -kunskapen gav den också självtillit och behärskning av byggandets maskineri. Många detaljer ritades och löstes direkt på byggplatsen, där en akademiskt skolad person med kunskap om byggnadsverkets intention fanns till hands. Denna direktkontakt med byggandet var en träning i att se förhållandet mellan det tänkta och det utförbara. Stora hotellet i Jönköping. Redan innan Zettervall började på Akademien hade han mycket byggpraktik. De första praktikarbetena under skoltiden, somrarna 1855 och 1856, fick han hos sin gamla arbetsgivare från Lidköping, arkitekten och byggmästaren Birger Oppman. Den första uppgiften var ett rent ritarbete. Zettervall utarbetade Oppmans ritningar till Stora hotellet i Jönköping.37Hotellet skulle ligga på en hörntomt vid kanalen, nära vindbron, som en del av stadens återuppbyggnad efter den stora branden 1854. Det planerades som ett av Sveriges största landsortshotell, en vinkelformad byggnad i tre våningar med en mittdel i fyra våningar. Huset innehöll matsalar och en stor högtidssal; fasaden var putsad och vilade på en sockel av finhuggen kalksten, taket var av skiffer. Våren 1856 ritade Zettervall förenklade detaljer och ändrade dispositionen. Ritningarna var klara den 18 april. Zettervall ansåg att han hade gjort byggnaden från början till slut och undertecknade dem med eget namn. Men, mindes Zetter vall senare, Oppman »bad mig skriva orden ›ritad av‹

74: A. W. Edelsvärd. Ryholm, Västergötland. Fotografi mot sjösidan före 1896.

fram för namnet och det gjorde jag – om ock ogärna«.38 Bygg et började omedelbart och var klart 1859. (73) Hotellet blev snart berömt, åren 1864 till 1874 var det övernattnings -hotell för resenärer på stambanan mellan Stockholm och Malmö.39Under 1856 ritade han också mindre saker för Oppman.

Ryholms herrgård. Oppman var också byggmästare för den nya huvudbyggnaden på godset Ryholm i Västergötland, vid sjön Viken.40 Godset, som hade en aldrig avslutad grund till ny huvudbyggnad, hade 1853 fått en ny ägare i ryttmästare Bergendahl, som beställt ritningar för en nybyggnad av Edelsvärd i Göteborg.41Oppman utsågs till arbetsledare, ett uppdrag han gav vidare till Zettervall. Ryholm var en herrgårdsanläggning i den stora stilen. Huvudbyggnaden var murad i två våningar med en förhöjd mittdel som innehöll en stor salong. Gavlarna var sam -manbyggda med flyglar med plana tak. Mot sjösidan fanns trappor, terrasser och tornuppbyggnader. (74) Det är empirens adderande volymuppfattning vi möter. Ännu tydligare ser vi empiren i inredningens snickerier, material -behandling och dekorarbeten. (75)

Projektet innefattade hela egendomen. Det befintliga första flygelparet byggdes om för att uppnå den önskade horisontaliteten. Det andra och tredje flygelparet nyupp -fördes, så också ridhus och gårdskontor. Zettervall nämner stallet som ett av sina egna verk. I parken byggdes ett nu rivet orangeri, som både Edelsvärd och Zettervall uppger sig ha ritat.42(76)I anläggningen ingår också en väl formad smedja och en av Löfvenskiölds största ladugårdar. Ryholm var Zettervalls första stora praktiska arbete. Under den andra sommaren, då byggnadens stomme var klar, upp -märksammades bygget och fick många besök: bland annat arkitekten Löfvenskiöld som bodde i närheten, en tysk arki tekt Eppen samt, som Zettervall skriver, av »en s.k. träd -gårdsarkitekt« från Göte borg. Men byggmästaren Opp man sågs inte till, inte heller byggnadens arkitekt Edelsvärd. Zettervall karaktäriserade honom som »en arkitekt av

75: Ryholm. Salongens snickerier.

Wijnbladhs sort«, med vilket han avsåg den militära bak -grunden.43

Ryholms ägare, ryttmästare Bergendahl, bodde på granngården Lagerfors. Zettervall kom snabbt in i traktens sällskapsliv och fick goda vänner i brukspatronen Palm och lantpatronen Welin. Det är troligen för den senare som Zettervall gör en ritning till ett corpsdelogis på egen -domen Roo.44Till hösten erbjöds Zettervall att mot ett extra arvode om 500 riksdaler stanna till november och slutföra Ryholmsprojektet. Han an mälde sig vid Akademien och återvände sedan till Ryholm. Zettervall blev vid sin avresa, då bara dekoration och målning återstod, mycket tackad och fick ett fint betyg och ett stort kalas.45

Skara stiftsbibliotek. Till sommaren 1857 förmedlade Scholander en praktikplats vid bygget av ett bibliotekshus i Skara.46 Det var Gunnar Wennerberg som hade bett Scholander rekommendera någon som byggmästare. J. F. Åbom hade på en tomt jämte domkyrkan ritat byggnaden för det stora stiftsbiblioteket med bokmagasin, läsesalar och arbetsrum. Det var en tegelbyggnad i två våningar med ett centralt trapphus med slagna valv. Fasaden skulle utföras med exponerat tegel i den rohbau-teknik som Axel Nyström introducerat i Lund på 1840talet – en pilaster arkitektur med rundbågar i gult och rött tegel, mönster -murning och avancerade fönsterdetaljer. Zettervall började arbetet direkt efter läsårets slut i april. Innan det egentliga byggarbetet kunde börja krävdes många förbe redelser, så brändes exempelvis allt murtegel, utom fasad teglet, på byggplatsen. Arbetet framskred snabbt och till hösten var Zettervalls arbete klart. (77)

Västerås domkyrka. Praktikplatsen som arbetsledare för ombyggnaden av Västerås domkyrka hade också förmedlats av Scholander; ett omfattande uppdrag för både sommaren 1858 och 1859.47

Västerås domkyrka var på 1850talet svåranvänd och des -su tom nära att störta samman. Stiftets biskop, Fahlcrantz,

77: Skara, biblioteket ritat av J. F. Åbom med Zettervall som arbetsledare 1857. Äldre fotografi.

hade 1858 lyckats få riksdagen att bevilja statsbidrag till en restaurering.48 Pehr Johan Ekman var arkitekt för ombyggnadsförslaget, men hade inte själv tid att leda ar be -tets utförande. Innan arbetssäsongen startade utnyttjar Zettervall tiden genom att läsa tillgänglig litteratur på Konstakade miens bibliotek. Han säger att det är här hans livslånga forskningsarbete kring den medeltida arkitekturen börjar.

Zettervall handlade självständigt under bygget och ändrade mycket i planen. Då han senare skulle sammanfatta sina arbeten med de stora domkyrkorna behandlar han Västerås domkyrka som ett av sina egna verk.49

Västerås domkyrka hade en sammansatt medeltida byggnadshistoria som spände från 1200-tal till 1400-tal, där de skiftande idealen, från romanskt till gotiskt, avsatt spår.

(78, 79, 80)Spiran, Sveriges då högsta byggnadsverk, hade efter Tessin den yngres ritningar uppförts 1695. Ekmans plan var omfattande: den innehöll nymurning och om -murning av pelare och valv samt rivning av invändiga murar, sakristia och vapenhus.50Ekmans ombyggnadsplan fick ett hårt omdöme av Zetter vall: »mycket lättsinnigt hopkommen utan respekt för det gamla och de enkla tegelstensformerna, som han ordnade som det gällt huggen sten«.51Ekman hade föreskrivit pålning och även inköpt pålar. Zettervall avstod helt från den planerade grund förstärkningen som han ansåg onödig. Zettervalls föränd -ringar får stöd bland annat i en tid ningsartikel av en anonym ingenjör, som helt avvisar tanken på att snedpåla under kyrkans bräckliga murar. Under arbetet upptäcktes nya brister i murverket som krävde andra tekniskt avan cerade moment som byte av pelare under last. I sin beskriv -ning är Zettervall noga med att påpeka att Ekmans förslag var skissmässigt och över siktligt, att Ekman ägnade all kraft åt sin snickerifabrik och sällan var på plats, och att Ekman uttryckligen sagt att Zettervall skulle handla efter omstän -digheterna och efter eget omdöme.

Mureriarbetet utfördes huvudsakligen under sommar -halvåren 1858 och 1859. Zettervall lät mura om nitton

80: Västerås domkyrka. Perspektiv med uppmätningar 1858.

pelare och helt nymura sju, vilket var tio färre än planen föreskrev. Han lät om- och nymura 49 valvbågar samt nymurade 22 valv. De nya delarna gjordes lika de bästa av de befintliga och några valv höjdes. De murar som bar takstolar revs och nymurades så att lasterna hamnade på dessa och inte, som på många ställen, direkt på valven. Sentida utbyggnader för vapenhus, sakristia och kapell revs. Västfasaden och det sydvästra hörnet byggdes om. Nästan alla fönster justerades och kyrkan fick nya portaler. Taket lagades och kyrkan putsades in- och utvändigt i röd färg med markerade fogar. I det inre fick kyrkan nya bänkar, predikstol och altarring.52

Mot slutet av sommaren 1859 var Zettervalls uppdrag avslutat och han lämnade en skriftlig redogörelse för sina arbeten.53 Efter att arbetet hade legat nere under 1860 kunde dom kyrkan återinvigas den 10 november 1861. (81) Arbetet fick ett mycket gott mottagande. I en artikel berömdes arbetsledningen och »den lyckliga förening av humanitet och be stämd het som utmärkt Hr Zettervalls sätt att be handla den talrika arbets personalen«.54

Zettervalls lärare i konsthistoria vid Konst akade mien, Sohlman, beskrev i en artikel restaureringen av Västerås domkyrka som ett närmande till förhållandena i Tyskland, England och Frankrike där sådana arbeten vilade på veten skapliga studier – Sohlman såg en gryende restaurerings -filosofi.55Ekman nämndes sällan eller aldrig, och Zettervall anger det som ett skäl till det dåliga förhållandet mellan honom och Ekman. Men, skriver Zettervall, Ekman kom allt mer sällan till Västerås, och jag växte allt mer i »själv -ständighet och insikter i mitt fack«.56

I Västerås bodde Zettervall i biskopshuset, där han blev mycket väl mottagen och behandlades som en i huset. Han deltog i umgängeslivet men hade också tid för extra rit -uppdrag, bland annat ett bostadshus av trä i Västerås.57 Direkt efter de avslutade studierna våren 1860 blev Zettervall, som brukligt var, inskriven som arkitekt utom

stat vid Överintendentsämbetet. Som första uppdrag där ritar han en kyrka för Björketorp men har för övrigt inget att göra. Han tillbringade några månader bland släktingar, både i Stockholmstrakten och i Lidköping. Han deltar i en tävling i Göteborg för ett barnsjukhus och hör sig för om stadsarkitekttjänsten där.58 Han vet inget om sin framtid och blir helt överraskad då han plötsligt blir utnämnd till domkyrkoarkitekt i Lund.

NOTER: STUDIER OCH PRAKTIK

Göran Lindahl: »Konstakademiens byggnadsskola«, De sköna konsternas akademi. Konstakademien 250 år, red. Rolf Söderberg och Göran Söderström, 1986; den allmänna organisationen s. 202–222; lärarna och undervisningen s. 222–246; Zettervalls studier s. 246–253. För Nyströms insats, se Thomas Lejdegård: På många stolar. Axel Nyström som arkitekt och kulturbyråkrat, Diss., 2008, s. 155–172.

Något om mig sjelf, s. 28–29. Euklides Elementa består av 13 böcker, där bok 1–6 behandlar plan geometri, bok 7–9 aritmetik, bok 10 kommensurabla och inkommensurabla storheter och bok 11–13 solida figurer. Känd under medeltiden och sedan

renässansen använd som det grundläggande verket inom geometri med otaliga utgåvor från 1500-talet och framåt och med översättningar till många språk. De nya rönen under 1600-talet gjorde de rent matematiska delarna (bok 7–10) antikverade. Den första svenska latinutgåvan kom 1637 och de första översättningarna till svenska 1744 (bok 1–6) och 1748 (bok 11– 13). Sedan dess har dessa delar följt det svenska

utbildningsväsendet och ingått i läroverkens studieplaner fram till mitten av 1900-talet. Zettervalls övningsbok ingick i hans kvarlåtenskap; KA i ArkDes.

Emil Edvard von Rothstein (1821–1890): 1862–1886 arkitekt i Överintendentsämbetet, 1859–1878 lärare vid Praktiska byggnadsskolan vid Konstakademien. Utgav den första heltäckande byggnadsläran på svenska: Handledning i allmänna byggnadslärans praktiska del med hufvudsakligt afseende på husbyggnadskonsten samt kostnadsförslagens uppgörande, 1856, 1875 och 1890. Carl Ståls lärobok,Utkast till allmän

byggnadslära, 1854, var till stora delar en översättning av Durands franska läroböcker Précis des leçons d’architecture. Donées à l’École royale polytechnique, 1817, 1819 och 1821. Vid sidan av den fanns också den norska Brochs som vi vet att Zettervall kommit i kontakt med i Västergötland.

Göran Lindahl: »Konstakakadmiens byggnadsskola«, De sköna konsternas akademi. Konstakademien 250 år, red. Rolf Söderberg