Konstateranden och uppmaningar!

Konstateranden

Kommunala satsningar och i kommunal regi har inte alltid visat sig vara det ändamålsenligaste när det gäller ungdomsverksamhet, när det gäller lokal förankring underifrån och när det gäller de facto användbart, brukat eller använt. Alltför ofta har kommunalt kommit att betyda ”begränsad tid” (nedläggning) och ”locket på” (toppstyrning).

Det finns en klyfta mellan den offentliga sektorns institutioner och det civila samhället föreningsliv när det gäller ungdomsverksamhet, med inslag av revirbevakning, ”snålhet” och monopolsträvanden från den of- fentliga sektorns sida.

Till skillnad från fritidsgården och dess ofta sociala fält- och resursteam- koppling bygger ”husets” öppna verksamhet på ideellt engagemang, gränsöverskridande verksamhet, utåtriktat och internt, åldersblandat, föreningsdrivet eller i en eller annan mening på annat sätt kollektivt orga- niserat.

Det ideella är ofta den skillnad som gör en skillnad i förankring, infly- tande underifrån och reelt efterfrågat och utnyttjat.

Det finns ett stort behov av lokaler. Stötestenen för den unga kulturen är ofta frågan om finansieringen och frågan om just ”lokalen”.

”Lokalerna” för unga är för få, osynliga, otillgängliga eller stängda, inte anpassade eller attraktiva. Alltför ofta får det unga försöka pressa sig in i ”lokalen”.

Många ”hus” är i ett ungdomspolitiskt perspektiv bara hus på papperet och inte i verkligheten, d.v.s. ”hus” som egentligen främst är kommersi- ellt inriktade nöjespalats eller konferenscentra, alternativt overksamma eller ej i bruk.

Kravet på föreningsorganiserat för tillgänglighet fungerar ibland kontra- produktivt i den meningen att det stänger ute och är en förlamande hand över unga kulturrörelser och ung kulturs vitalitet. Denna tar sig ofta andra former än den traditionella föreningsorganiserade.

Ett verksamhetskrav på det som äger rum i ”huset” kan också vara kontraproduktivt och stänga ute. Det kan finns behov av också olika former av hängmöjligheter, att kunna samlas utan specifikt ändamål eller ärende, t.ex. kring ett kafe, kring datorer, andra media eller spel.

Även ”hus” med full aktivitet ställs inför utmaningen att lyfta in också det unga kultur- och fritidsliv som inte kan artikulera sig och själv ta plats eller skaffa sig rum. Utmaningen består i en utmaning i att överbrygga eller bryta igenom utestängningar och inlåsningar, ojämlikheter och bar- riärer.

Utvärderingar av specifika satsningar är viktiga liksom uppföljningar av det som har gjorts. Risken är annars att det som har utvecklats inte förs vidare och att skapade förhoppningar om en fortsättning blir till besvikel- ser.

Fattigdom (på ekonomiska resurser, lokalyta, utrustning,

coachingmöjligheter och personal) är något att ta sig ur genom att se och skapa nya möjligheter och lösningar. Det finns ingen annan utväg.

63 Bilaga • Lokal kultur/lokalkultur

”Husens” resursanvändning och resursmobilisering måste alltid, även när resursbristen är det övergripande problemet, kunna ifrågasättas, omprövas och vidareutvecklas.

”Husen” lever på en knivsegg. Å ena sidan har ”husen” oftast ett begränsat svängrum. Det är vanligtvis fattigt med ekonomiska resurser och antalet lokaler är begränsade. Basresurserna är för det mesta små och de projektmedel man kan dra in spelar en betydelsefull roll. Verksamhet finansierad genom basanslag är en sak. Verksamhet som måste dra in be-

tydande projektmedel betyder en annan sak. Finansiering genom maximal uppbokning av lokaler begränsar också i sig svängrummet att disponera för en mera offensiv och utåtriktad verksamhet. Å andra sidan represente- rar och upprätthåller ”husen” samtidigt, om än i varierande grad, en slags hegemoni, en ”struktur” av bestämmande inflytande, vanor och rutiner, regler och krav, som kan vara utestängande och utgöra ett hinder för vid- gat utnyttjande och bättre anpassning.

Det paradoxala är att föreningsbildning i mångkulturella förortsmiljöer i sig ofta är åtskiljande eller segregerande efter etniska linjer, egenintres- sen eller försvarmurar, polariserande snarare än beblandande och sam- verkande. I viss mening manifesterar husens bokningslistor denna slags enklavisering.

Den traditionella folkrörelseformen måste föras vidare, i ett och samma slag lämnas därhän, överskridas och föras upp på en mera samtida nivå. Den allmänna samlingslokalen har traditionellt bemött ett behov hos det redan organiserade. Idag måste man vara ett en tillgång också för de icke föreningsaktiva, behov mötas även hos det som ännu inte organiserats eller som organiseras i annan än traditionell föreningsform, i lösare form, i uppflammande, rörlig och ungdomskollektiv form.

Det är viktigt att föreningar, etablerat organisationsliv och olika privata inhyrningar inte lägger ”beslag” på lokalerna.

Det ”etablerade” är ett filter mot nuets gränsöverskridning och gränslös- het. Alltför många begränsningar och markörer stöter bort. Mer och an- norlunda måste vara tillåtet. Beblandat och ömsesidigt utbytande i högre grad eftersträvat.

”Den allmänna samlingslokalen” som modell kan i sig vara ett hinder när det gäller tillgång till specifika platser och rum, scener, verkstäder och studios, liksom när det gäller tillträde och anpassning, ungt inflytande och delaktig ledning. Nya möjligheter måste ses. Nya öppningar, alternativ och lösningar måste tillskapas.

Den viktiga är att ställa frågan vad mera man kan få ut av den allmänna samlingslokalen och att söka nya vägar. Och det måste vara tillåtet att misslyckas. Man vet ju inte vad som fungerar innan man har försökt.

Det handlar om inställning, övergripande förhållningssätt, fantasi, krea- tivitet och offensiv hållning. Utveckling och förnyelse handlar i hög grad om det som finns bakom pannbenet. Det är oftast där haken sitter.

Verksamhetsutveckling handlar om plan, program och utbildning, om att producera, leverera och synliggöra, att spela en roll och göra en skillnad. Och att ha en långsiktig plan, att utvärdera och systematiskt följa upp.

Verksamhetsutveckling handlar om tid, resurser, utbyte och samspel. I den mångkulturella förorten finns en mängd lokala resurser att ankny- ta till, invitera och mobilisera. Här finns kapacitet och vilja att verka för

det lokala, att få känna värdighet genom att bidra till det som är gemen- samt. Det potentiella ideella engagemanget är betydande och skall inte underskattas men tvärtemot offensivt mobiliseras och lämnas plats för.

Ungdomsgruppen är varierad, med olika behov och intressen, med ett kultur- och fritidsliv i olika former. Olika behov kräver olika former. Olika former tjänar olika intressen.

Alla är inte med på samma villkor eller med samma möjligheter. In- och utgrupper med motsvarande inneslutnings- och utestängningseffekter är en realitet.

Ungdomsverksamhet generellt är påtagligt nischad, nischad i en åtskild eller separerad mening och inte differentierad med flera nischade verk- samheter parallella med varandra. Möjligheterna till möten och ömsesi- diga utbyten är underutvecklade.

Såväl ungdomsgrupperingarna som ungdomstiden är föränderlig och flyktig. Identitet och grupptillhörighet kan förändras snabbt och steget från yngre tonåring till äldre och vuxen sker under ett fåtal år, vilket för verksamhet med inriktning mot ungdom och mobilisering av unga del- tagare är viktigt att vara medveten om och utnyttja för kontinuitet och förnyelse genom det man själv kan ”odla upp” i form av egna krafter.

Samtidskulturen och den unga kulturen präglas i hög grad av upplösta gränser, nischer, genrer och former. Den unga kulturens publik, arrangö- rer och utövare är i allt högre grad flytande och en och densamma.

Ungt betyder ofta otåligt, aktivt och forcerat och något som vill (genomföra) genast. Det viktiga för unga är att själv få känna att man är med, att man är med i hela processen, att man får förtroende att själv få förvalta. Då blir engagemanget äkta och långsiktigt. Då tar man vara på det som byggs upp, utnyttjar verksamheten och driver den vidare.

Det finns en dubbel kunskapsbrist. Från ena sidan en brist på kunskap om ung kultur, dess dynamik och innebörd, och om de ungas situation och livsvillkor. Från andra sidan en brist på kunskap om de resurser som finns, att kunna se den infrastruktur och möjlighet som den allmänna lokalen utgör eller veta hur man gör. Man måste medvetandegöra dubbelt.

Uppmaningar

Öppna upp. Invitera. Mobilisera och använd de resurser som finns lokalt. Släpp in. Ställ till förfogande. Ha en differentierad och nischad verksam- het. Koppla ihop. Utveckla en ihopkuggad verksamhet i flera led.

Ha markkontakt och nivåkänsla. Det avgörande är att satsa individuellt, på det specifika och genom tillämpat på det som lokalt är möjligt när det gäller att ”anpassa” och ”göra tillgängligare” eller mera utnyttjat.

Ungdomskulturen och förortskulturen måste tas på allvar, mötas direkt, trovärdigt, inviterande och engagerat.

Det är viktigt att utveckla en tidig kontakt med ungdomar och ge rum för deras kultur- och fritidsliv och öppna möten, överbryggande och kulturbrytande, innan de sluter sig samman i sina kompissammanhang och i sig själva.

Skapa en öppen, flexibel, beblandad och mångsidig verksamhet med mångsidighet, pluralism, variation och konkurrens i verksamhetsformer.

För en aktiv dialog med de unga i de ungas egna fora, på deras egna villkor och genom deras egna former, snarare än på egen mark och de villkor som man här ställer uttryckligen eller underförstått.

65 Bilaga • Lokal kultur/lokalkultur

Etablera och arbeta med och genom unga(s) förebilder och eldsjälar på plats som kan ta sig an. Att kunna identifiera sig, att känna att man är förstådd och att bli sedd är viktigt för ungdomar, kanske främst i förorts- miljön.

Bryt mönstret i användning. Bryt organisationsformen. Bryt med ledningsformen. Bryt med den rutinmässiga resursanvändningen. Bryt med villkoren för existerande tillgänglighet. Bryt med inlåsningen av lokaler och utrustning. Bryt med fixeringen på viss lokalstandard.

Organisera strukturen politiskt och ta infrastrukturen i bruk. Varje infra- struktur måste intas av sina egna (potentiella) brukare.

Utveckla nya styr- och ledningsformer med kontinuerlig nyrekry- tering av unga, för kontinuerlig kunskapsöverföring och kontinuerlig verksamhetsförnyelse.

Inblandade måste få växa genom att accepteras och ges chansen. Att medverka måste innebära att ges makt att skapa egna ramar och att suc- cessivt få ta över.

Bryt med enklaviseringen (innestängningen i den egna gruppen och i den egna förorten) genom att synliggöra ”periferin” (den stigmatiserade förortsmiljön) och attrahera ”centrum”, genom att komma vidare genom kulturen, genom att skapa aktiviteter där ute i centrum och att skapa attraktiva arrangemang och fest på plats i periferin för de i centrum. ”Events” kan öppna och sparka igång nya möjligheter och förändring.

”Producera” och ”leverera”. Se till att det händer nåt, att det ageras och handlas. Det gäller att ta sin utgångspunkt i verkliga förhållanden, behov och intressen och att utveckla konkreta insatser och effekter.