Konstruktioner av barn: en problematisering

7.3.2.1. Dragkampen mellan barnet som begränsat och barnet som älskar att göra saker

Dahlberg et al. (2014) framhåller att många olika diskurser om vad ett barn är och borde vara samexisterar. Dessa diskurser återspeglas i hur förskoleinstitutioner organiseras och vilka verksamheter som bedrivs där. Det som kommer fram i resultatet är att det finns olika föreställningar om barn som samexisterar i förskolans verksamhet och även i uttalanden av samma personer. Inom ramen för denna studie kan dessa föreställningar både stödja och motsäga varandra. Samtidigt påverkar dessa olika föreställningar om barn barns subjektspositioner och barns handlingsutrymme inom förskolan. Detta går i linje med både Bjervås (2011) och Johannesens och Sandviks (2009) iakttagelser att barnen omtalas av vuxna både utifrån kompetens- och bristperspektiv beroende på sammanhang. Samtidigt kan studiens resultat ses som en bekräftelse för ett socialkonstruktionistiskt antagande, vilket, enligt Burr (2004), framhåller att språkliga diskurser konstruerar och producerar mänskliga erfarenheter av varandra, sig själv och omvärlden.

I resultatet framkommer implicit i pedagogernas yttrande en kontinuerlig dragkamp mellan följande konstruktioner om barn – barnet som begränsat och barnet som älskar att göra saker. Å ena sidan, benämns de yngsta barnen som inte har ett verbalt språk eller inte kan gå, som begränsade på grund av sin ålder. Detta återspeglas i organisationen av förskoleverksamheten. Exempelvis, att yngre barn saknar tillgänglighet till sina ”pärmar” för att kunna se i dem och reflektera över dem, eftersom deras förmågor inte är tillräckligt utvecklade, utifrån pedagogernas perspektiv. Här ses en tydlig koppling till konstruktionen av barn som Dahlberg et al. (2014) benämner som det lilla barnet som natur. Denna diskurs har uppstått inom utvecklingspsykologin och sätter barns utveckling i ett allmänt biologiskt schema. Utifrån detta perspektiv ses pedagogernas synsätt på de små barnen i denna studie som absolut naturligt, eftersom barns naturliga utvecklingsnivå är omöjlig att påskynda, därför ska lärande och verksamheten anpassas till de mognadsstadier där barnen befinner sig (Säljö, 2014). Detta perspektiv ser barnen som begränsade i sina förmågor utifrån naturliga förutsättningar. Enligt utvecklingspsykologiskt perspektiv är det barns ålder som är orsak till outvecklat verbalt språk, motorik, kommunikations- och reflektionsförmåga (ibid.). Det faktum att utvecklingspsykologin var en dominerande teori inom den svenska skolan under lång tid, i enlighet med Skolverket (2012), möjliggör en tolkning av pedagogernas uttalande om begränsade barn som ett arv från tiden när förskolepedagogiken influerades av

utvecklings-41

psykologin och byggdes i enlighet med normer för barns utveckling enligt ålder. Resultatet i den studien visar att pedagogerna i många fall genom sina uttalanden bekräftar, bidrar och upprätthåller konstruktionen om barnet som begränsat och använder denna föreställning som en outtalad norm i sina vardagliga praktiker.

Utifrån det socialkonstruktionistiska perspektivet, som är en utgångspunkt för denna studie, påverkar det språk som pedagogerna använder deras handlingar i relation till barnen (Burr, 2003). Med andra ord visar den rådande konstruktionen av barnet som begränsat sin produktiva kraft i förskoleverksamhet. Denna språkliga konstruktion återspeglas i pedagogernas beteende avseende de yngre barnen, nämligen i de rutiner och arbetssätt som tillämpas i verksamheten. Resultatet visar att ofta delas barnen i grupper utifrån ålder, där vissa handlingar är möjliga medan andra görs omöjliga för yngre barn. Exempelvis, att yngre barn, istället för att gå i skogen med andra barn och vuxna, utforskar naturen på förskolegården eller att de ofta utesluts från reflektionsstunder över pedagogisk dokumentation. Barnen positioneras som individer vilka får vänta tills de blir äldre för att vissa handlingar blir möjliga för dem i förskoleverksamheten. Genom de språkliga konstruktioner som är rådande för vissa pedagoger i studien konstrueras yngre barns subjektsposition, som en bristposition. Utifrån detta uppfattar barnen sig själva som beroende av vuxnas beslut om och när barnen uppnår en viss mognad för att kunna göra vissa saker. Enligt socialkonstruktionistiskt perspektiv, involveras barnen och pedagogerna i ett system av rättigheter och skyldigheter som de ska följa (Burr, 2004). Nämligen, att vuxna har rättighet att bestämma när det är dags för yngre barn att börja med något nytt i verksamheten respektive barn som är skyldiga att vänta på detta beslut.

Resultatet visar samtidigt att samma pedagoger uppmärksammar att de inte anser yngre barn som ”begränsade”. Tvärtom betonar pedagogerna att yngre barn har många olika förmågor, intressen, erfarenheter och en stor vilja att göra något. Detta sammanfattas i konstruktionen barnet som älskar att göra saker. Inom denna konstruktion positioneras barnen som kompetenta, nyfikna och aktiva ”görare” med lust att lära och utforska. Detta synsätt kan kopplas till en essentiell föreställning om barns kompetens som, enligt Olsson (2019), innebär att barns kompetenser placeras inuti barnet som barnets personliga egenskaper, drivkrafter och potentialer. Samtidigt betonar pedagogerna att det är pedagogernas uppdrag att se barns potentialer och intresse, samt att skapa förutsättningar i verksamheten utifrån barns intresse och behov. Dessa yttranden kan kopplas till den nordiska läroplanstraditionen, vilken, enligt Alasuutari et al. (2014), inte enbart fokuserar på barns utveckling och lärande i sig, utan ser barns utveckling och lärande i sammanhang med de förutsättningar som verksamheten skapar. Detta tankesätt kan enligt Olsson (2019) ses som ett ideologiskt synsätt på barns kompetens. Det ideologiska synsättet ser barns kompetens som en grundläggande idé inom den moderna svenska förskolan.

Dessa två ovan beskrivna konstruktioner om barn är sammanvävda i varandra i pedagogernas berättelser om arbetet med pedagogisk dokumentation med yngre barn. Samma personer växlar i sina berättelser mellan dessa två synsätt på yngre barn, med stark betoning på att de inte ser några begränsningar på barn, utan att de ser barnen som aktiva, nyfikna individer med många förmågor. Detta går i linje med Bjervås (2011) studie, som visar att pedagogers föreställningar om barn kan skilja sig åt beroende på sammanhang.

42

7.3.2.2. Barnet som aktiv och likvärdig medkonstruktör av kunskap

I resultatet framkommer också ett annat synsätt på barnen som presenteras i konstruktionen barnet som aktiv och likvärdig medkonstruktör av kunskap. Utifrån denna konstruktion ses barnen som kompetenta vars kompetens utvecklas i kontinuerlig dialog med andra: barn, vuxna och miljö. Detta synsätt kan enligt Olsson (2019) kopplas till den relationella föreställningen om barns kompetens samt till konstruktionen av barnet som medkonstruktör av kunskap, identitet och kultur enligt Dahlberg et al. (2014). Denna föreställning kan sammanfattas som en förståelse hos pedagoger att deras lyhördhet, uppmärksamhet och förmåga att skapa gynnsamma förutsättningar för utveckling av barns kompetenser ligger till grund för barns utveckling och lärande. Samtidigt främjas barns kompetenser i en ömsesidig dialog med andra. Denna förståelse visar pedagogerna i min studie. Samtidigt visar de också en ideologisk föreställning om barns kompetenser i sina utsagor, när de påpekar att i arbetet med yngre barn är det viktigt att tänka på att barn är medkonstruktörer av sin egen kunskap. Detta kan tolkas som att vikten av denna förståelse ligger till grund för pedagogernas ställningstagande, som kan kopplas enligt Alasuutari et al. (2014) till den nordiska läroplanstraditionen, samt till det ideologiska synsättet på barns kompetens, enligt Olsson (2019). Utifrån ett social-konstruktionistiskt perspektiv kan pedagogernas sätt att tala om yngre barn ses som uttryck för den rådande ideologin om barnen vilket påverkar utformningen av förskoleverksamheten. Detta i sin tur vidgar handlingsutrymmet för yngre barn. I detta fall positioneras barnen som jämlika deltagare av verksamheten som, enligt Reggio Emilia filosofin, ska ses som en grundidé för synsättet på barn (Dahlberg et al., 2014). Utifrån detta synsätt positioneras barnen inte endast som deltagare i olika aktiviteter utan de framställs som likvärdiga medkonstruktörer av sina kunskaper med rättighet att påverka verksamheten.

Sammanfattningsvis måste det noteras att studiens resultat visar att inom förskolan kan olika synsätt på barnen samexistera, påverka verksamheten och följaktligen påverka barns subjektspositioner på olika sätt. Oftast när pedagogerna uttrycker sig om barnen utifrån deras bristposition görs detta omedvetet av pedagogerna. Burr (2004) lyfter fram att, ur ett socialkonstruktionistiskt perspektiv, bör de rådande diskurserna i samhället identifieras, ifrågasättas och i vissa fall dekonstrueras, för att samhället skulle kunna utvecklas. Pedagogerna i denna studie uppmärksammar och analyserar aldrig hur deras synsätt på yngre barn påverkar barns position inom förskolan. Utifrån socialkonstruktionistiskt perspektiv krävs medvetenhet bland pedagoger om att deras föreställningar om barnen kan påverka barns subjektspositioner samt deras demokratiska rätt att bli likvärdiga medlemmar av samhället. I detta sammanhang kan pedagogisk dokumentation vara till hjälp för att se konsekvenserna av förskolans pedagogiska praktiker, vilka, enligt Dahlberg et al. (2014), kan antas som socialt konstruerade av människor och påverkas av människor. Pedagogerna inom ramen för denna studie använder pedagogisk dokumentation för att synliggöra barns lärande, intressen och erfarenheter samt för att följa och främja barns utveckling i förskolans verksamhet, men inte för att ifrågasätta och problematisera de föreställningar om yngre barn vilka ses som naturliga eller tas för givet av pedagogerna. Konstruktionen av pedagogisk dokumentation som redskap för att utmana dominerande diskurser är enligt Dahlberg och Elfström (2014) ett viktigt verktyg som kan synliggöra för pedagoger vilka diskurser som gäller i verksamheten, samt hur de påverkar barns möjligheter till utveckling och handlingsutrymme med syfte att kunna motstå

43

och förändra dessa diskurser. Med hjälp av pedagogisk dokumentation kan en demokratisk kultur därmed grundas, som i sin tur skapar nya möjligheter för barns utforskande och lärande och som därmed positionerar barnen som likvärdiga medlemmar av förskoleverksamheten och samhället i sin helhet (Dahlberg et al, 2014).

44