6. Resultat
6.2. Konstruktioner av barn och konstruktionernas inverkan på barns subjektspositioner
Resultatet visar att uttalanden om barn och barnsyn som framträder i pedagogernas skriftliga reflektioner och intervjuer kan sammanfattas i tre följande konstruktioner: barnet som begränsat, barnet som älskar att göra saker och barnet som aktiv och likvärdig medkonstruktör av kunskap. Dessa tre konstruktioner samexisterar i verksamheten och återspeglar pedagogernas synsätt på barnen i olika sammanhang. Konstruktionerna synliggör variation och komplexitet i de språkliga konstruktionerna som verksamma pedagoger använder i sina berättelser kring arbetet med pedagogisk dokumentation med yngre barn. Konstruktionerna barnet som begränsat och barnet som älskar att göra saker presenteras under samma rubrik, för att visa för läsaren att dessa motstridiga konstruktioner kontinuerligt samexisterar i berättelser av samma pedagoger. Avsnittet visar också hur synliggjorda konstruktioner av barn påverkar barns subjektspositioner i förskolan.
6.2.1. De samexisterande konstruktionerna av barnet som begränsat och barnet som älskar att göra saker
När pedagogerna från de två arbetslagen som medverkade i studien resonerar kring sitt arbete med pedagogisk dokumentation med yngre barn uppstår följande beskrivningar av barnen: ”barn som inte har ett fullt utvecklat verbalt språk” (Ewa, 20/04-2020), ”de yngsta barnen som ännu inte har ett språk” (Linn, 20/04-2020) och ”barnen … de har begränsat språk och möjlighet till kommunikation är under utveckling” (Arbetslag 3, 20/04-2020). Dessa utsagor kan sammanfattas i konstruktionen barnet som begränsat, där barn framställs som begränsade i sig, eftersom deras verbala språk av pedagogerna ses som outvecklat på grund av naturliga förut-sättningar, nämligen barns ålder. En förskollärare uttrycker detta på följande sätt:
… vi försöker väl i viss mån att reflektera med de större barnen….det är lättare …. De små
barnen, de tittar ju bara på bilderna och tycker att det är roligt att titta på dem. De som är lite större…. När de blir upp till tre år och har ett språk så man kan prata med dem. (Lena, 21/04-2020)
Citatet visar tydligt att även barnen inom samma barngrupp framställs på två olika sätt: de som har ”språk” och de som inte har ”språk”. Med språk menas här det verbala språket som möjliggör för pedagogerna det vanligaste och bekvämaste sättet att kommunicera. Pedagogernas tal om barnen positionerar därmed de yngsta barnen i barngruppen som ”begränsade” individer, på grund av deras ålder och outvecklat verbalt språk. Det ses som naturligt för pedagogerna att undvika att reflektera med de yngsta barnen, eftersom det är svårt att tolka och förstå deras språk.
Barnen positioneras även som begränsade med avseende på deras motoriska förmågor i relation till ålder. Detta återspeglas i sin tur i pedagogernas tal om verksamhetens arbetssätt, där barnen delas in i olika grupper efter deras ”åldersförmågor”:
Jag tycker att vi tänker mest på barns förmågor… till exempel... som vi jobbar nu med djuren, så såg vi i höstas att det är ganska många små (barn) och vi hade två som inte kunde gå, och då … delade vi barnen i två grupper - de som är yngre och de äldre. Så fick de äldre barnen gå ut i
29
skogen och fick göra lite mera. Medan de som är mindre …vi var lite mer på gården och gick ut lite för att promenera och utforska naturen. Det var spännande för dem och… detta efter deras förmågor och sen … när vi hade gjort de olika djuren på olika sätt… de yngsta barnen hade inte alltid varit med och inte gjort allt som de större barnen fick göra. (Linn, 21/04-2020)
Citatet visar tydliga spår av utvecklingspsykologisk teori att barnets utveckling sker i enlighet med vissa åldersstadier, vilka inte kan påskyndas och ska accepteras som de är. I detta samman-hang uppmärksammar Linn vidare:
Och sen när man ser att de blir lite mer intresserade och lite äldre, då har de fått att komma in och vara med. Så att alla barn har möjlighet att göra ungefär samma saker med vid olika tidpunkter.. fast på sin nivå… (21/04-2020)
Det sista citatet pekar på att de yngsta barnen i barngruppen, utifrån sin bristposition som ”åldersomogna” eller ”begränsade”, får vänta för att kunna göra vissa saker i verksamheten. Exempelvis, måste de vänta på att ha möjlighet att reflektera över pedagogisk dokumentation eller vänta på att gå i skogen för att utforska naturen. Den väntetiden bestäms av pedagoger. På så sätt positioneras barnen som individer vars kompetenser utvecklas naturlig med tiden. De positioneras som individer vilka ska vänta på pedagogernas beslut om att de uppnått en viss mognad för att kunna göra vissa saker i verksamheten. Med andra ord är det pedagoger som styr barnens handlingsutrymme i förskolans verksamhet.
Trots att pedagogerna flera gånger uttrycker sig om de yngre barnen utifrån bristposition, kan en motstridig diskurs om yngre barn synliggöras i berättelser av samma pedagoger. Pedagoger tydliggör att de inte sätter begränsningar i själva barnen, utan de försöker uppmärksamma, analysera och utvärdera de svårigheter som de själva upplever i sitt arbete med yngre barn:
Det är ju mera att det blir svårt för mig att förstå dem. Det är inte så att det är de som är begränsade. Det är att (paus) mer att jag måste försöka förstå vad de menar, när de reflekterar, eftersom alla inte har språket. Man lär sig samtidigt att tolka deras kroppsspråk också, så att man får (paus) man får försöka gissa sig fram till vad de menar ibland …. Man kan ju jobba med bilder och så pratar man utifrån dessa bilder, som bildstöd för de yngre barnen. Att de får peka och så … (Ewa, 21/04-2020)
I pedagogernas utsagor spåras en tanke om att ansvaret för en reflekterande atmosfär och fungerande verksamhet ligger på pedagogerna. Pedagogerna påpekar att de försöker hitta möjligheter för att skapa gynnsamma förutsättningar för alla barn i verksamheten att använda och utveckla sina potentialer. Vidare fortsätter förskolläraren: ”om man tänker på barnen, då ser jag inte några begränsningar…. De älskar ju att göra saker, och måla, och klistra, och limma och tycker att det är jättekul och skulle kunna göra det hela dagarna om de fick” (Ewa, 21/04-2020).
I sammanhang med ovanstående utkristalliseras konstruktionen barn som älskar att göra saker. Den konstruktionen presenterar yngre barn som aktiva deltagare i alla delar av verksamheten, deltagare med olika förmågor och en stark vilja att göra olika saker. Barnet som älskar att göra saker beskrivs av pedagogerna som bärare av sina egna intressen, vilka är viktiga att beakta av pedagogerna vid planering och genomförandet av utbildning samt i det vardagliga arbetet. Pedagogerna framhåller att genom sitt arbete med pedagogisk dokumentation försöker de synliggöra barns intressen för att i sin pedagogiska praktik utgå ifrån barnens frågor, tankar, intressen och erfarenheter:
30
…så tar vi det med barnen också och pratar om det, så får de komma med förslag och vi bestämmer tillsammans vad vi ska jobba med. Nu är det med de större barnen, eftersom de har språk och har fått vara med mest. (Ewa, 21/04-2020)
Men även inom denna konstruktion faller de yngsta barnens intressen bort, på grund av deras outvecklade verbala språk. När pedagogerna beskriver sitt arbete med pedagogisk dokumentation med barnen säger de att de delvis försöker göra pedagogisk dokumentation tillgänglig för barnen genom att den sätts på väggarna i barnens höjd. Detta för att skapa en reflekterande atmosfär, dra barnens uppmärksamhet till deras lärandeprocesser och inspirera barnen till nya handlingar och aktiviteter. Samtidigt uppmärksammar pedagogerna att en del av pedagogisk dokumentation som hamnar i så kallade ”barns pärmar” placeras i skåpet och görs otillgängligt för barnen. Detta för att skydda de pedagogiska dokumentationerna från skador, eftersom små barn inte anses kunna hantera dessa på det sätt som vuxna önskar:
När de (barnen) är mellan 1 och 3… Först hade vi de (barns pärmar) tillgängliga framme, så de (barnen) kunde komma fram och titta i dem. Just för att de ska vara delaktiga. Men när de är så små river de sönder dem. Så vi satt dem (pärmarna) i skåpet. Men på avdelningar där barnen är större, då, tror jag, att de här pärmarna är tillgängliga för barnen. (Ewa, 21/04-2020)
Utifrån ovanstående ses tydligt att även om barnen omtalas av pedagogerna som barnen som älskar att göra saker med egna intressen som ska respekteras och tas på allvar, tror inte pedagogerna att små barn kan hantera tillgängligheten till pedagogisk dokumentation och använda den när de önskar.
Det framgår därmed att de motstridiga konstruktionerna om barnet som begränsade och barnet som älskar att göra saker kontinuerligt samexisterar i pedagogernas sätt att tala om yngre barn. Pedagogernas tal visar också på en tydlig dragkamp mellan konstruktionerna. Trots det faktum att pedagogerna ofta betonar att de inte placerar begränsningarna på barnen, visar de genom sina yttranden om arbetet med yngre barn att det inte alltid är så. I praktiken vinner ofta yttranden om barns begränsningar dragkampen över yttranden om barns förmågor och intressen.
6.2.2. Barnet som aktiv och likvärdig medkonstruktör av kunskap
En del pedagoger karakteriserar sitt arbetssätt som undersökande, där pedagoger och barn gör saker tillsammans, utforskar och skapar kunskaper i kontinuerlig interaktion med varandra. Detta tankesätt sammanfattas i konstruktionen barnet som aktiv och likvärdig medkonstruktör av kunskap. Pedagogerna påpekar att de försöker vara lyhörda till alla barns frågor och utsagor - till allt, som på något sätt kan väcka barns intresse. Samtidigt beskrivs de små barnen som individer med egna behov och intressen. Exempelvis, berättar förskolläraren Anna om vad som är viktigt att tänka på i arbetet med små barn på följande sätt:
Det är viktigt att tänka på att barnen får … att barnen liksom är med (paus) medkonstruktörer av sin egen kunskap, att de får vara med hela tiden. Det är inte vi som ska säga att det ska bli si och så, alltså, det måste ni kunna, det måste ni lära er för att komma dit, utan vi jobbar ju utifrån att alla barn är individer, försöker att se till varje barn, vad varje barn behöver och hjälpa dem med det som de behöver… (Anna, 22/04-2020)
Förskolläraren i citatet ovan uttrycker sitt ställningstagande i relation till små barn, till deras lärande och kunskapsskapande. Samtidigt uppmärksammar pedagogerna att barnen alltid är aktiva i sin utforskning. Ofta är det barnen som tar initiativ både under arbetet med pedagogisk dokumentation samt vid planerade och spontana undervisningstillfällen. I detta sammanhang
31
ses pedagoger som medhjälpare, medkonstruktörer av kunskaper, vars viktigaste uppgift är att bli lyhörda till allt vad barnen säger och vad barnen försöker förmedla. Detta för att skapa förutsättningar för barnens utforskning:
Det (undervisningsprocessen) är mer som en dialog mellan mig och barnen. Det är kontinuerligt lärande och lek samtidigt. Det är något som vi skapar tillsammans, något gemensamt. …. Det går inte alltid som jag har planerat. Barnen har ofta sin egen plan. Med sina frågor och utsagor bidrar de till undervisningen och då skapar vi kunskaper tillsammans. De har olika förmågor och de är kompetenta, vi får bara uppmärksamma det. (Sofie, 22/04-2020)
Det är de (barn) som ofta tar initiativ och börjar titta på bilder. Vi försöker att byta bilder så att det ska bli intressant för barnen. Det är ofta de själva, de står tillsammans, några barn, de tittar och pratar med varandra och det är roligt att se, att det bidrar till någon slags kommunikation och utbyte mellan barnen. (Anna, 22/04-2020).
Citaten ovan visar tydligt att pedagogerna, genom sitt språk och handlingar, konstruerar barnen som aktiva, likvärdiga medkonstruktörer av sin egen kunskap. På så sätt konstrueras och positioneras barnen som självständiga individer som kan och ska ha möjlighet att delta i och påverka den verksamhet de vistas i här och nu. Utifrån denna subjektsposition antas inte barnen behöva vänta tills de blir mogna för att vara delaktiga i verksamheten. Barnen positioneras som likvärdiga deltagare av kunskapsproduktion, där ömsesidig dialog är en integrerad del av processen. Det är pedagogernas uppdrag att uppmärksamma, att vara lyhörda till barns intentioner och olika sätt att uttrycka sig för att skapa förutsättningar för varje barn att vara medkonstruktör av sin egen kunskap. Trots att pedagogerna talar om barnen som aktiva och likvärdiga medkonstruktörer av kunskap uttrycker de att det är en utmaning att skapa förutsättningar för gemensamt utforskande för alla barn utifrån varje barns intresse och erfarenheter. Även i samtal med dessa pedagoger framkommer en tanke om att ”det är ganska stor skillnad på en som är ett och ett halvt och en som är tre (år)” (Anna, 22/04-2020). Även här framkommer implicit att barns kompetenser påverkas av barns ålder.
32