(Åter)erövra funktionsförmåga
Majoriteten av dem som smittas med polio uppvisar, som jag tidigare skrivit, endast influensaliknande symptom. För dem blir sjukdomsförloppet tämligen enkelt och kroppen återhämtar sig snabbt. Men för dem som haft en svårare sjukdomsperiod med förlamning kan kroppslig förbättring ta lång tid. Nerver måste möta muskler som förlorat nervförsörjning och de muskler som försvagats under den ofta långa sjukdomsperioden måste tränas upp.402 Man måste lära sig nya rörelsemönster som är anpassade efter de bestående skador som uppstått, liksom kanske även att hushålla med försämrade krafter till följd av skadade lungor och bål. I det här kapitlet analyse-rar jag berättelser som handlar om att återerövra funktionsförmåga. Kapitlet inleds, som vanligt, med en redogörelse av den kontext jag förstår berättelserna genom. Här är temat diskurser och praktiker kring utbildning och arbete.
Kontext: utbildning och arbete
Från 1820-talet och framåt konkretiserades intresset för människor med nedsatt funktionsförmåga. Detta skedde främst inom ortopedi och annan vård, men gruppen blev samtidigt i större utsträckning en allmän samhällelig angelägenhet.403 Den första arbetsskolan för så kallat vanföra öppnade på frivillig basis år 1885 i Göteborg. Huvudsakligt syfte var att hjälpa eleverna till egen försörjning genom att utbilda dem inom ett yrke. Den tidiga så kallade vanföreutbildningen skilde sig därmed från blind- och dövutbildningen genom att vara inriktad på yrkesutbildning på ett sätt som de andra inte var.404 Under de följande åren startade liknande så kallade vanföreanstalter i tre andra svenska städer; Karlskrona (1885), Helsingborg (1887) och Stockholm (1891). Anstalten i Göteborg blev normgivande för hur de andra skulle bedrivas.405
402
Paul Warwicker, Polio: historien om den store polioepidemi i København i 1952, Köpenhamn 2006, s. 123f.
403 Holme 1996, s. 277.
404
Förhammar 2007, s. 191ff.
I rapporten Betänkande angående riktlinjerna för vanförevårdens vidare utveckling från år 1920 fastlades att syftet med utbildning av funktionshindrade var att de skulle kunna försörja sig själva men att utbildningen inte fick vara för kostsam. Bidrag skulle till exempel inte lämnas till den som ville ta studentexamen. I samma rapport konstaterades att det fanns små möjligheter till försörjning för dem som fått en hantverksutbildning. Trots detta blev människor med funktionsnedsättning utbildade inom så kallade lågstatusyrken fram till 1950-talet.406
Från 1930-talet och framåt fick vården av poliopatienter stor uppmärksamhet både politiskt och medialt. I en artikel i Dagens Nyheter från december 1944 tematise-ras exempelvis eftervården. Det framhävs att de allra flesta av de som varit förlamade, 78 procent, återfår arbetsförmågan och kan ”klara av praktiskt taget alla yrken – ja, kanske inte sådant som balettdansös och cirkusartist”, men artikeln avslutas i ett betydligt mer seriöst och problematiserande tonläge:
Problemet är inte oviktigt. För närvarande blir i vårt land årligen kanske 150-175 personer helt eller partiellt arbetsoförmögna genom barnförlamning. Det finns alltså flera tusen sådana i Sverige. Därtill kommer att samhället årligen får ta hand om 400-500 fall, som visserligen efter behandlingen kan försörja sig själva, men behöver skötas dessförinnan både länge och väl, kanske under flera år. Det är alltså en fråga av stor ekonomisk räckvidd – för att nu inte tala om den ännu viktigare humanitära sidan av saken.407
I citatet betonas visserligen den ”humanitära sidan av saken”, men arbetsoförheten framställs främst som ett stort och allvarligt ekonomiskt problem. Det framstår här som om sökandet efter en fungerande behandling hade samhällsekonomin som drivmedel.
På ett samhällsekonomiskt plan var det alltså den ofta påföljande arbetsoförheten som ansågs utgöra polions stora problem.408 Den politiska uppmärksamheten av detta problem ledde till att eftervårdssystemet kom att studeras i flera statliga utredningar under 1900-talets första hälft.409 De betänkanden som Kommittén för partiellt
arbets-föra lämnade under slutet av 1940-talet publicerades även som ett populärt hållet och
sammanfattande häfte vilket trycktes år 1949 ”med hänsyn till det stora intresse” som
406
Kohlström 1995, s. 139ff.
407 ”Arbetsförmågan är oftast god hos f.d. barnförlamningspatient”, Dagens Nyheter 19441206, även ”Bot för barnförlamning”, Morgontidningen 19500824, båda s. okänt, Sigtuna.
408
Jämför Wilson 2005, s. 71.
409 Exempelvis i SOU 1937:23, Betänkande angående pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet
avgivet av särskilt tillkallade sakkunniga; SOU 1946:24; SOU 1947:18; SOU 1947:44. Dessa utredningar
visades för arbetsoförhetens problem.410 Häri slås fast att det visserligen även tidigare funnits olika åtgärder för att bereda arbete åt så många människor som möjligt, men att det är ”först på senare tid man till fullo insett nödvändigheten av en rationell lösning och samordning av alla partiellt arbetsföras sysselsättnings- och försörjnings-problem”.411 Det framhölls att utbildning borde kunna ske inom ett större antal områden än tidigare, även inom så kallade intellektuella områden.412 Kommittén påpekade också att vad gäller inställningen hos ”människor i allmänhet” borde ”det som är en avvikelse och ett särpräglat handikapp” inte ges så stort utrymme i mötet med människor med funktionsnedsättning.413 Samtidigt menade kommittén att även den som fått sin arbetsförmåga nedsatt borde vara inställd på förändring, inte enbart rörande vilket yrke hon eller han sysselsattes inom utan även vad gäller lönenivå; kommittén föreslog en ”uppmjukning” av kollektivavtalen så att den som fått sin arbetsförmåga nedsatt kunde ges lägre lön.414 För att lösa problemet med arbetsoför-het skulle alltså samhället genomgå en förändring och synen på den funktionsnedsatte skulle bli annorlunda, men även den arbetsoföre skulle förändras tillsammans med sina förväntningar.
Under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet framträdde kritiken mot eftervården allt tydligare.415 I artiklar i dagspressen betonades att det var viktigt att polioinsjuknade återgick till arbetslivet.416 Exempelvis uppmanades ortopeder ge sina patienter råd om hur de skulle göra för att återvända till ett yrke: ”Denna uppgift får ej underskattas, allra minst i våra dagar, när bristen på arbetskraft i vårt land i så hög grad aktualiserat frågan om tillvaratagande också av de partiellt arbetsföras presta-tioner”, skrevs i Sydsvenska Dagbladet.417
Under 1900-talets andra hälft förändrades den så kallade handikappolitikens mål. Personer med nedsatt funktionsförmåga betraktades på ett nytt sätt. Även om tankar kring samhällsnytta länge levde kvar, kom utbildningen i större utsträckning
410
Partiellt arbetsföras problem. En översikt över kommitténs för partiells arbetsföra förslag, Stockholm 1949, s. 7.
411 Partiellt arbetsföras problem, s. 9.
412
Partiellt arbetsföras problem, s. 30, s. 46 & s. 65.
413 Partiellt arbetsföras problem, s. 43f.
414
Partiellt arbetsföras problem, s. 82.
415 Exempelvis tillsattes ytterligare en statlig utredning år 1951, vilken resulterade i SOU 1954:28
Vanföreanstalterna och Eugeniahemmet: riktlinjer för organisationen m. m. av ortoped- och spastikervården samt viss arbetsvård för partiellt arbetsföra i vilken kritik riktades mot systemet.
416
”Barnförlamningsvården får stark kritik”, Göteborgs Handelstidning 19460409; ”Bristfällig eftervård av barnförlamade”, Stockholms-Tidningen 19490128; ”Barnförlamades eftervård ett problem. Specialbostä-der för invaliSpecialbostä-der byggs”, Dagens Nyheter 19501104; ”Barnförlamningspatient behöver efterkontroll och god eftervård”, Svenska Morgonbladet 19510314; ”Svensk poliovård måste förbättras”, Svenska Dagbladet 19530215, samtliga s. okänt, Sigtuna.
att ha integration som övergripande mål.418 Det går dock att diskutera hur denna integration har kommit att se ut i praktiken. Studier visar att människor med funktionsnedsättning fortfarande under 1900-talets slut hade sämre villkor på alla levnadsområden trots ny politik och ”ny” syn på dessa grupper.419