Liksom i den typ av utsagor där respondenten betonar sin egen vilja leder den här typen av jämförande utsagor till att den berättande respondenten normaliseras. I de jämförande utsagorna sker normaliseringen på bekostnad av andra insjuknade då de som inte uppvisar samma vilja framställs som avvikande. Respondenterna tar så att säga spjärn mot andra insjuknade för att framställa sig själv så normala och skötsamma som möjligt.
Tacka nej till utbildning
Olika slags utbildningar, främst yrkesutbildning, har under de senaste drygt hundra åren i ökande grad varit sätt för att öka möjligheterna för individer med nedsatt funktionsförmåga att så småningom bli självförsörjande. I mitten av 1900-talet betonades detta exempelvis i statliga utredningar och i tidningsartiklar. Även i enkätmaterialet blir det tydligt att många respondenter anser att sådana studier skulle vara fördelaktiga, då ett önskemål som är uppträder på många enkätsvar är tillgång till yrkesutbildning.465 Samtidigt återfinns flera respondenter som berättar att de erbjudits yrkesutbildning men avböjt detta erbjudande. Med tanke på skötsamhetsnormen är det intressant att titta närmare på dessa utsagor. Vilka orsaker bakom valet anger respondenterna och hur motiverar de detta val?
En ofta nämnd orsak till att yrkesutbildning avböjts är att respondenterna redan är sysselsatta och har möjlighet att – åtminstone delvis – försörja sig själva, alternativt att de är för unga eller fortfarande skolelever. En respondent skriver exempelvis ”Då jag efter sjukdomen ännu hade min Folkskola kvar följer jag den”.466 Denna typ av orsak hotar inte respondentens skötsamhet och är därför inte uppseendeväckande eller problematisk. Ytterligare två typer av orsaker framträder, nämligen kroppslig begränsning och brist på lust och intresse. Dessa framhäver inte på samma sätt skötsamhet och normalitet varför jag nedan kommer koncentrera mig på dessa.
Att tacka nej till erbjuden yrkesutbildning på grund av kroppsliga begränsningar är, menar jag, en orsak som respondenterna i situationen måste ha förstått som rimlig, och därför samtidigt som oantastbar. En respondent skriver exempelvis att han ”har
465
Se exempelvis enkäterna nr 1, 2, 36, 35, 82, 84, 85, 86, 92, 135, 159, 174, 176, 180, 217, 225, 245, 317, 359, 361 & 378, DHR 1, F5.3.
466 Enkät nr 310, DHR 1, F5.3. Se även exempelvis enkäterna nr 72, 132, 370 & 418, DHR 1, F5.3, samt enkäterna nr 608, 655, 656 & 725, DHR 1, F5.4. Det förekommer även respondenter som ångrar sitt val att fortsätta inom tidigare yrke. En respondent skriver exempelvis att han tackat nej till erbju-dande om yrkesutbildning ”på grund av att jag före mitt insjuknande hade gått i skomakarlära hos min far, vilket yrke jag fortfarande utövar. Detta yrke ger mig en knapp försörjning. Det var ett stort misstag av mig att fortsätta inom skomakeriet ty det arbetet är nästan för tungt för mig. Min begåvning ligger mera åt den intellektuella sidan.”, se enkät nr 142, DHR 1, F5.3.
varit erbjuden utbildning, men ej kunnat för min invaliditet”.467 Flera respondenter använder på liknande sätt sin nedsatta funktionsförmåga när de motiverar varför de valt att ej genomgå yrkesutbildning. Vissa respondenter är i detta sammanhang mycket detaljerade i sina utsagor. En kvinna formulerar exempelvis ett direkt sam-band mellan kroppens begränsningar och det icke antagna yrkesutbildningserbjudan-det. Hon skriver att hon erbjudits utbildning som ”kokerska alt. sömmerska”, men det tyckte hon ”var inga passande yrken för mej, enär det är vänster handen och armen som är förlamad, och i bägge dom yrkena fordras det både styrka och att händerna är friska”.468 I denna utsaga visar respondenten sig kunnig inte endast om sin nedsatta funktionsförmåga, utan även om vad som krävs inom vissa yrken och kan därmed redogöra varför just de erbjudna yrkena inte passar. Grunden för att erbju-dandet inte antas utgörs av de kroppsliga begränsningarnas möte med de angivna yrkena. Den här respondenten avslutar sin berättelse med att skriva att hon har arbetat sedan över ett år, samt att detta ”gått bra”, vilket ytterligare styrker att det avslagna erbjudandet för henne inte handlat om kroppsliga begränsningar generellt, utan just om mötet mellan dessa och vissa arbetsuppgifter. En annan respondent berättar så här:
Jag är lam i hela vänstra benet och höften och kan ej gå utan bandage och kryckor. Vidare är synen nedsatt på höger öga till en tredjedel av det normala så det vore önsk-värt om jag kunde få hjälp till bandage, kängor och kryckor som jag lagt ut med cirka 400 kr. Jag har anhållit om pension men det har avslagits av pensionsstyrelsen som erbjudit yrkesutbildning i stället men jag har ej antagit detta enär jag ej är i stånd att hålla på för jämt. Min arbetsförmåga är otillräcklig för att tänka på yrkesutbildning. Jag hjälper till i hemmet med det jag kan och orkar, vore därför bäst om jag kunde få pension för mitt arbete ger mig ingen försörjning.469
Genom hela berättelsen fokuseras den nedsatta funktionsförmåga som följt i sjuk-domens spår. Här handlar det inte om att respondenten inte kan utföra några särskilt definierade arbetsuppgifter, utan om en tämligen komplett arbetsoförmögenhet. I denna berättelse upprättas, så att säga, en förteckning över den kroppsliga statusen som går att jämföra med förteckningarna av den kroppsliga funktionsförmågan innan insjuknandet samt av smärta som jag diskuterat i tidigare kapitel. I enkätsvaret fungerar uppräknandet som ett begrundande för den begäran om pension som formuleras mot slutet. På så sätt framställer sig respondenten som den som besitter den avgörande kunskapen rörande sina kroppsliga möjligheter, det är utifrån upplevelser av kroppen respondenten skriver att han inte är ”i stånd att hålla på för
467 Enkät nr 258, DHR 1, F5.3.
468
Enkät nr 744, DHR 1, F5.4. Jämför enkät nr 216, DHR 1, F5.3.
jämt”, det vill säga att arbetsoförhet råder. Genom att uppge att det är polion som sätter gränserna gör respondenten det omöjligt för andra att kritisera beslutet.
Brist på lust och intresse framhålls också av respondenterna som orsak till att avböja erbjuden yrkesutbildning. Det är ett intressant motiv med tanke på skötsamhetsnormen samt på föreställningar kring arbetsförhet och människors tillgång till samhället. En respondent skriver exempelvis att han blivit erbjuden utbildning som skomakare men att han tackat nej till detta: ”på grund av min starkt deformerade rygg, och därmed också högst olämplig för stillasittande, dels ock på grund av motvilja och olust för nämnda arbete”.470 En annan respondent skriver att han tackat nej till den erbjudna yrkesutbildningen till målare, ett yrke han ”ej har lust med”.471 Sedan 1920-talet hade yrkesutbildningen av de så kallat vanföra kritiserats för att vara alltför fokuserad på hantverksyrken. De respondenter som anger brist på lust som orsak till att de avböjt erbjuden yrkesutbildning anger att det är just hantverksyrken de erbjudits. Jag läser dessa utsagor i ljuset av den diskussion om och kritik av hantverksutbildningen som vid enkätmaterialets skapande hade närmare trettio år på nacken. I dessa utsagor tydliggörs ett förhandlande mellan å ena sidan inställningen att individer som var i behov av samhällets hjälp också skulle motta denna såsom den erbjöds, och å andra sidan individer med nedsatt funktionsförmåga som anser sig ha lov att avslå dessa omhändertagande praktiker. Förhandlandet framträder i materialet:
Jag blev erbjuden att få komma till vanföreanstalten i Stockholm och lära mig till skomakare men eftersom jag varken har anlag eller lust och inte heller orkar med det så avböjde jag förslaget. Det är ett stort fel att det inte finns tillräckligt med yrken att välja på vid vanföreanstalternas yrkesskolor. För det är ju inte alla av oss som är intresserade av skomakeri, skrädderi och bokbinderi som i de flesta fall erbjuds oss. Utan det skulle vara så att man skulle få lära det yrke som man är intresserad av och kan klara av. För det finns ju i alla fall fler yrken än de ovan uppräknade.472
I detta enkätsvar nöjer sig respondenten inte med att ifrågasätta den yrkesutbildning som erbjudits, han kritiserar istället hela systemet. Samtidigt ska förhandlingen inte heller uppfattas allt för omstörtande, då denna kritik alltså även förekom inom systemet och hade varit uppmärksammad under lång tid. Men kritiken tänjer ändå på och förhandlar skötsamhetsidealet. Liknande utsagor har identifierats av tidigare forskning. Fairchild menar exempelvis att polioinsjuknades uppror mot det förvän-tade och de roller de tilldelats på ett samhällsplan är ett tema som återfinns genom hela den tidsperiod hon studerat, från 1930-talet till 1990-talet. Denna framträder
470 Enkät nr 742, DHR 1, F5.4.
471
Enkät nr 619, DHR 1, F5.4. Även Enkät nr 135, DHR 1, F5.3.
exempelvis i berättelser där de polioinsjuknade utmanat rehabiliteringens villkor.473 I dessa utsagor finner Fairchild uttryck för individens vilja och kamp för att uppnå större förbättring än vad medicinvetenskapen kunnat lova. Att avböja erbjuden yrkes-utbildning kan därför ses som sätt för respondenterna att återta makten över sina liv.