Kort jämförelse med Försäkringskassans tillämpning 2008

För att belysa hur Försäkringskassans tillämpning av regleringen om rätten till personlig assistans har förändrats över tid kommer här kort redogöras för det interna styrdokumentet som användes 2008; Vägledning 2003:6 Version 3. Till att börja med beskrivs inte de bedömningssteg, som finns i dagens vägledning. Hur de grundläggande behoven ska tolkas beskrivs också i allmänhet kortare i den tidiga versionen.

Först beskrivs i den äldre vägledningen att de grundläggande behoven måste utredas på ett sätt att de kan uppskattas i tid.139 Det är endast behov som beror på funktionshindret som ska räknas med och det är den tid det tar att tillgodose ett grundläggande behov som i sin helhet ska ingå i beräkningen.140 Även tid för förflyttningar som är nödvändiga för att det grundläggande behovet ska

139 Försäkringskassans vägledning 2003:6 (Version 3), s. 59.

48

tillgodoses ska ingå i beräkningen.141 Här skiljer sig vägledningen som används idag från den från 2008. Idag beviljar Försäkringskassan förflyttningar som ett grundläggande behov endast i undantagsfall.

Vidare beskrivs i den äldre vägledningen vad som menas med hjälpbehovet måltider. Försäkringskassan menar här att hjälp med måltider även innefattas av hjälp med att ställa iordning före och efter måltiden, utöver hjälp med intagandet av föda.142 Uppvärmning av mat och liknande ska också räknas till de grundläggande behoven. Denna beskrivning av hjälpbehovet måltid skiljer sig från beskrivningen i nuvarande vägledning, där endast själva intagandet av maten ska räknas som ett grundläggande behov. Gällande hjälpbehovet kommunikation liknar beskrivningen av det i 2008 års vägledning nuvarande vägledning. Det innebär att den funktionshindrade personen behöver ha ytterligare en person närvarande för att en kommunikation över huvud taget ska vara möjlig och det krävs en nära kännedom om den funktionshindrade personens uttryckssätt och förmåga att förstå och uppfatta andra.143 I vägledningen från 2008 beskrivs annan hjälp som förutsätter ingående kunskap sammanfattningsvis som kvalificerade motivations- och aktiveringsinsatser vid psykiskt funktionshinder samt aktiv tillsyn.144 Till skillnad från vägledningen som finns idag verkar dock denna inte begränsa det femte grundläggande behovet endast till personer med psykiska funktionsnedsättningar. Det beskrivs exempelvis att vissa svårt funktions-hindrade personer med medicinska skäl som shunt, epilepsi och astma kan vara beroende av någon som har ingående kunskaper om personen och funktionshindret och som kan tillgodose behovet av annan hjälp i form av omvårdnad vid andningssvårigheter, anfall etc.145 De grundläggande hjälp-behoven hygien, samt av- och påklädning finns det ingen beskrivning av i Vägledningen från 2008. 141 A.a. s. 60. 142 A.a. s. 61. 143 A.a. s. 62. 144 A.a. s. 62 f. 145 A.a. s. 63.

49

Många av de förändringar i vägledningen som har skett sedan 2008 kan delvis härledas till att ny praxis har tydliggjort hur rätten till personlig assistans och de grundläggande behoven ska tillämpas. Särskilt kan RÅ 2009 ref. 57 och HFD 2015 ref. 46 nämnas, där domstolen fastställde att hjälpen med de grundläggande behoven måste vara mycket privat och känslig för den personliga integriteten och att endast personer med psykisk funktionsnedsättning kan beviljas assistans enligt det femte grundläggande behovet. I övrigt kan förändringarna och de mer ingående beskrivningarna om vad som ska godkännas som grundläggande behov däremot inte härledas till förändringar i gällande rätt.

Jämfört med de beslut från maj 2008 som jag har tittat på är de som tagits 2018 mycket mer utförligt skrivna. De från 2008 innehåller i princip endast beslutet. Vid beviljande av assistansersättning framgår de timmar som beviljas samt för vad, utan någon direkt hänvisning till varför. Därför är det svårt att dra några slutsatser vid en jämförelse med nyligen tagna beslut. Men det ska sägas att det så klart är positivt att Försäkringskassan i sina beslut har börjat skriva ut skälen till dessa. Om inte annat är det för den enskilde något positivt och i förlängningen också rättssäkerheten.

5.4 Slutsatser

De slutsatser som kan dras utifrån Försäkringskassans vägledning och de beslut som granskats är först och främst att Försäkringskassans tillämpning av regleringarna om rätten till personlig assistans med tiden har kommit att snävas in. Den interna vägledningen har också blivit allt mer precis. Insnävningen skulle dels kunna förklaras med att gällande rätt har blivit allt mer tydlig genom praxis. Besluten verkar också i stort förhålla sig strikt till den interna vägledningen. Det här är å ena sidan en viktig utveckling för förutsebarheten. Genom vägledningen får den enskilde en tydlig ram för hur och för vad den kan erhålla assistansersättning. Å andra sidan blir utrymmet för individuella bedömningar

50

allt mer begränsat. Besluten ter sig som normrationella i förhållande till egna interna normer. Uppfyller den sökande inte Försäkringskassans egna uppställda rekvisit får den inte assistansersättning. Detta leder i sin tur till att de målsättningsstadgandena som återfinns i LSS helt bortses från och målrationaliteten som lagen ger uttryck för faller bort helt. Endast i två fall nämns goda livsvillkor i bedömningarna, men mest i förbigående utan någon vidare förklaring eller reflektion om vad det verkligen innebär. För en rättssäker tillämpning av rätten till personlig assistans behöver den enskildes rätt till jämlika och goda levnadsvillkor också vägas in. Ett exempel på problematiken med tillämpningen är beslutet där den sökande inte beviljades assistansersättning dels på grund av att denne ansågs behöva endast 15 minuters hjälp per vecka med kommunikation och att andra säkerhetsåtgärder än aktiv tillsyn ansågs kunna avhjälpa den sökandes hjälpbehov. Skulle den sökandes levnadsvillkor i stort vägas in i bedömningen, hade uträkningen av behovet av assistans eventuellt blivit annorlunda.

Försäkringskassan har valt att tolka regleringen om rätten till personlig assistans där praxis saknas vilket i sig inte behöver vara uppseendeväckande. Vägledningen skiljer sig dock också i några delar helt från gällande rätt. Ett tydligt exempel är frågan om sondmatning. Försäkringskassan antyder att själva näringstillförseln inte kan ses som tillräckligt personlig och integritetskänslig, men att hjälp med på- och urkoppling av slangar vanligen kan göra det. Detta skiljer sig avsevärt från HFD 2018 ref. 21 där domstolen fastställde att det som ska vara avgörande i fråga om något ska räknas in i hjälpbehovet måltid är att kroppen tillförs den näring som den behöver. Att domstolen tillägger att det utöver det här är avgörande att hjälpen ska vara av tillräckligt personlig och integritetskänslig karaktär borde inte ändra denna slutsats, då det är ett generellt uttalande som alltid gäller alla tre hjälpbehoven måltid, hygien samt av- och påklädning. I praktiken kan Försäkringskassans tolkning gällande någons behov av hjälp med sondmatning leda till en avsevärd kortare bedömning av tid som behövs för att tillgodose behovet än om de också hade räknat in själva

51

näringstillförseln. Detta kan i sin tur leda till att assistansersättning till den enskilde uteblir.