Kriterierna för förvärv av svenskt medborgarskap

Kriterierna för hur en person blir och upphör att vara svensk med- borgare finns i medborgarskapslagen. Grundlagsskydd mot förlust av medborgarskap finns i 2 kap. 7 § andra stycket regeringsformen. Av 1 kap. 1 § medborgarskapslagen framgår bl.a. att medborgarskapet förenar alla medborgare och står för samhörighet med Sverige. Enligt förarbetena till medborgarskapslagen bygger det svenska medborgar- skapet på två grundprinciper. Den ena är härstamningsprincipen, vilken innebär att föräldrarnas medborgarskap är avgörande för ett barns medborgarskap. Den andra grundprincipen är att statslöshet ska undvikas (prop. 1999/2000:147 s. 15 f.). Svenskt medborgarskap kan förvärvas automatiskt vid födseln, genom adoption, genom anmälan eller efter ansökan (naturalisation).

SOU 2021:2 Grunderna för förvärv av medborgarskap och en historisk överblick över språk- och …

Kriterierna för förvärv av medborgarskap vid födseln och vid adoption regleras i 2–4 §§ medborgarskapslagen, medan förvärv av medborgarskap genom anmälan regleras i 6–10 samt 18 och 19 §§ medborgarskapslagen. Bestämmelser om förvärv av medborgarskap genom naturalisation finns i 11–13 §§ medborgarskapslagen.

Enligt 2 § medborgarskapslagen förvärvas medborgarskap vid ett barns födsel under förutsättning att en förälder till barnet är svensk medborgare, eller om en avliden förälder till barnet var svensk medborgare vid sin död. Vilka som anses vara föräldrar till ett barn framgår av 1 kap. föräldrabalken.

När det gäller medborgarskap vid adoption enligt 4 § gäller att ett barn som inte har fyllt tolv år och som adopteras av en svensk med- borgare blir svensk medborgare om barnet adopteras i något av de nordiska länderna eller adopteras genom ett utländskt beslut som gäller i Sverige enligt vissa lagar. För bestämmelsens tillämplighet är det tillräckligt att en av de två adopterande är svensk medborgare.

I 3 § medborgarskapslagen finns bestämmelser om medborgar- skap för hittebarn. Enligt bestämmelserna anses ett hittebarn ha svenskt medborgarskap till dess något annat blir känt.

Av förarbetena till bestämmelserna som reglerar kriterierna vid anmälan (prop. 1999/2000:147 s. 75 jfr med 6–10 samt 18 och 19 §§ medborgarskapslagen) framgår att medborgarskap ska beviljas efter kontroll av om de formella kraven är uppfyllda vid tidpunkten för anmälan. De formella krav som ställs upp i 6–8 §§ är att den enskilde ska ha permanent uppehållstillstånd och hemvist i Sverige under viss tid. Medborgarskap genom anmälan i de nämnda paragraferna omfattar statslösa barn som fötts i Sverige, barn under 18 år och unga vuxna mellan 18 och 21 år.

Enligt 9 § medborgarskapslagen har personer som fyllt 18 år och som har förlorat eller befriats från sitt svenska medborgarskap under vissa förutsättningar rätt att få tillbaka detta genom anmälan, s.k. återvinning. Förutsättningarna är att personen i fråga har permanent uppehållstillstånd samt att denna har haft hemvist här i landet i sammanlagt tio år och hemvist i landet sedan två år tillbaka.

Av 10 § medborgarskapslagen framgår att ett barn under vissa omständigheter får svenskt medborgarskap i och med att en förälder till barnet blir svensk medborgare genom anmälan enligt 6–9 §§. Detta gäller även vid förvärv enligt 18 och 19 §§.

Grunderna för förvärv av medborgarskap och en historisk överblick över språk- och … SOU 2021:2

58

Bestämmelserna i 18 och 19 §§ medborgarskapslagen reglerar nordiska medborgares möjligheter att bli svenska medborgare genom anmälan eller att få tillbaka ett svenskt medborgarskap. Bestämmel- serna grundar sig på ett avtal om medborgarskap mellan de nordiska länderna (SÖ 2012:6).

När det gäller medborgarskap genom naturalisation gäller enligt 11 § medborgarskapslagen följande:

En utlänning kan efter ansökan beviljas svenskt medborgarskap (natura- liseras), om han eller hon har

1. styrkt sin identitet, 2. fyllt arton år,

3. permanent uppehållstillstånd i Sverige, 4. hemvist här i landet

a) sedan två år i fråga om dansk, finländsk, isländsk eller norsk med- borgare,

b) sedan fyra år i fråga om den som är statslös eller att bedöma som flykting enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716),

c) sedan fem år i fråga om övriga utlänningar, och

5. haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt.

Om de angivna kriterierna är uppfyllda kan ansökan beviljas. Att bli svensk medborgare genom naturalisation är ingen rättighet. Till skillnad från anmälningsärenden görs en diskretionär prövning vid handläggningen av en ansökan (jfr prop. 1975/76:136 s. 34).

För att den sökandes identitet ska anses vara styrkt krävs att det råder klarhet om sökandens namn, ålder och, som huvudregel, med- borgarskap. Kravet på hemvist innebär att personen ska ha bott i landet legalt och oavbrutet (prop. 1997/98:178 s. 15 och 20). Bedöm- ningen av om den sökande har haft, och kan förväntas komma att ha, ett hederligt levnadssätt ska göras mot bakgrund av hans eller hennes tidigare levnadssätt. Frågan om brott ska vara ett hinder för förvärv av svenskt medborgarskap beror bl.a. på hur lång tid som förflutit sedan brottet begicks samt vilken typ av brottslighet det är fråga om och vilken påföljd som utdömts. Även annan misskötsamhet än krimina- litet kan medföra att en sökande inte bedöms uppfylla kravet på hederligt levnadssätt. Det kan gälla t.ex. om det finns en underlåtenhet att betala förfallna skulder och avgifter och sökanden förekommer hos Kronofogdemyndigheten (jfr MIG 2016:12).

I 12 § medborgarskapslagen finns bestämmelser om undantag från villkoren för naturalisation (dispens). Dispens kan enligt paragra- fens första stycke medges om sökanden tidigare har varit svensk

SOU 2021:2 Grunderna för förvärv av medborgarskap och en historisk överblick över språk- och …

medborgare, sökanden är gift eller sambo med en svensk med- borgare, eller om det annars finns särskilda skäl till det. Med sär- skilda skäl avses att hänsyn tas till t.ex. sökandens personliga för- hållanden eller att Sverige kan ha nytta av att en person blir svensk medborgare (prop. 1999/2000:147 s. 49). Tidigare var kravet på styrkt identitet ovillkorligt, men sedan 1999 finns en möjlighet till dispens även från detta krav (prop. 1997/98:178 s. 15–18). En sökande som inte kan styrka sin identitet får dock naturaliseras endast om han eller hon sedan minst åtta år har hemvist här i landet och gör sannolikt att den uppgivna identiteten är riktig (12 § andra stycket).

När en person blir svensk medborgare genom naturalisation ska det enligt 13 § medborgarskapslagen bestämmas om även sökandens ogifta barn som är under 18 år ska förvärva svenskt medborgarskap. Som framgår ovan innehåller medborgarskapslagen inte några krav på särskilda kunskaper i språk- eller samhällskunskap för förvärv av medborgarskap. Vid prövning enligt 12 § medborgarskapslagen av dispens från hemvistvillkoret tittar man ibland på om sökanden har en utbildning i svenska som bevis på att denne är integrerad i Sverige.8

I praxis har också uttalats att i fråga om äktenskap med en natura- liserad svensk bör maken ha varit svensk medborgare under de senaste två åren. Därutöver bör en materiell prövning ske med beaktande av de sammantagna omständigheterna i det enskilda fallet för att utröna om sökanden har anpassat sig till det svenska samhället. Bland fakto- rerna som kan beaktas nämns sökandens anpassning till svenska för- hållanden och kunskaper i svenska (Utlänningsnämndens beslut den 15 januari 1996, UN 94/07979). Historiskt har det i språk- och sam- hällskunskapsavseenden sett ut och resonerats som anges nedan.

8 _{Sandesjö & Björk (2019). Medborgarskapslagen med kommentar. 4:e uppl. Stockholm:}

Norstedts Juridik, s. 136 och Arbetsmarknadsdepartementet (1983). Hemvisttidens beräkning

i naturalisationsärenden och prövning av anmälningsärenden enligt medborgarskapslagen

Grunderna för förvärv av medborgarskap och en historisk överblick över språk- och … SOU 2021:2

60