Kritik av de fyra filosoferna

Dworkins syn på yttrandefriheten är tilltalande. Hans uppfattning om att människor skall kunna leva och verka fritt med minsta form av inskränkning är tilltalande, och jag anser i likhet med honom att alla människor har rätt att yttra sig fritt, även vid de tillfällen den styrande makten tror sig veta att det som yttras skulle leda till mer skada än nytta. Dock nämner han också, i likhet med Mill, att samma rätt till att yttra sig fritt inte behöver ges till lyhörda demonstrationer som till en sansad politisk debatt. Han har poänger i sina resonemang, dock är denna tanke om en i nästintill inskränk-bar yttrandefrihet något naiv. Att det skulle fungera att i praktiken helt och hållet för-hålla sig till det sätt han förespråkar, det anser jag vara svårt att uppnå.

I en perfekt värld skulle det fungera, men inte här, och nu. Den värld som jag i mångt och mycket menar är en ”liberal utopi”, går inte att acceptera rakt av utan några in-vändningar. Jag anser dock att han har rätt i att begränsningar i yttrandefriheten inte är bra, att en person i största möjliga mån skall slippa att ”hindras av staten” eller den styrande makten. Han tycks dock inte alls räkna in eventuella konsekvenser och risker med att människor har total frihet i att uttrycka vadsomhelst. Att det finns en svårighet i att förhålla sig till detta verkar Dworkin varken vilja kännas vid eller erkänna. Scanlons syn på yttrandefrihet fokuserar på rätten (och friheten) att ha tillgång till all typ av fakta och information. Vikten ligger i att inget skall manipuleras mörkas eller censureras av den styrande makten. Som medborgare och människa har man rätt till denna transparens. Hans teori om Milian Priniciple utgör därför hans uppfattning om var staten har rätt att inskränka på en persons yttrandefrihet. Detta ser jag som hans gräns för yttrandefrihet. Finns det en överhängande risk för att någon sprider inform-ation (även yttrar, men fokus på informinform-ationsspridning) som kan leda till katastrofala följder för andra individer, då har staten rätt att inskränka på hens rättighet till förmån för att skydda andra från skada. Jag anser att hans resonemang för medborgarnas rätt att ta del av ocensurerad information är helt korrekt.

Med grunden hos Mill, anser jag liksom Scanlon att både fakta, argument och åsikter måste få höras eftersom det annars finns en risk för att vi undgår information som kan innehålla något utav värde för att kunna komma fram till sanningen. På samma sätt som Dworkin tycker jag dock att Scanlon missar viktiga delar i yttrandefriheten, där-ibland problematiken med det faktiska innehållet som kan komma att spridas. Jag ställer mig frågande till om det verkligen bara är i sådana katastrofsituationer liknande nervgasexemplet som en inskränkning på yttrandefriheten skall vara möjlig.

Waldrons resonemang för varför yttrandefriheten anses vara så viktig är både rimliga och väl argumenterade för. Han tar upp den makt som staten haft över individen under historien och som fortfarande finns i länder idag för att bland annat kunna undertrycka meningsskiljaktigheter och dölja korruption. Han förstår att det bland annat är dessa faktorer som gjort att yttrandefriheten anses så grundläggande och viktig. Att han också ställer sig positiv till att allt skall kunna vara öppet för diskussion anser jag

väl-digt bra, det är hans argument för att den hänsyn som visar gentemot yttrandefriheten i praktiken innehåller rasism och religiöst hat som jag har svårare att förhålla mig till. Jag anser inte att det är riktigt så enkelt, det han stundtals får mig att tolka honom genom. Att de som värnar om och tror på en stark yttrandefrihet, samtidigt är av åsik-ten att människor skall tåla och lära sig att leva med exempelvis ärekränkningar, hat och rasistiska yttringar, det håller jag inte med honom om. Jag vill, och hävdar, att det går att värna om ett starkt skydd för yttrandefriheten, och samtidigt också ha ett starkt skydd mot hate speech.

Hans argumentation för gränsdragningen för yttrandefriheten genom hans redogörelse för hate speech är däremot väldigt övertygande. Tankarna om att man inte kan säga vad som helst till andra, och att det i grund och botten handlar om värdighet, att alla individer (även extra utsatta grupper) skall inneha en social ställning i samhället som berättigar dem att få behandlas som jämlikar, där ställer jag mig bakom honom helt och hållet.

Namli är kritisk till att yttrandefriheten idag i stor utsträckning ses som en absolut rättighet som skall vara nästintill oinskränkt. Hennes argumentation för att vissa län-der negligerar och bryter mot andra rättigheter för att man tolkar yttrandefriheten som en absolut rättighet anser jag inte alltid vara fallet. Det är en balans, och en avvägning som alltid måste göras, och den är långtifrån oproblematisk. Detta anser jag inte att hon belyser tillräckligt väl. På samma sätt som Waldron, menar Namli att ett starkt skydd för yttrandefriheten idag i den allmänna debatten består av främlingsfientliga inslag. Jag förstår hennes argumentation om att yttrandefriheten utnyttjas och används för att uttrycka hat och islamofobi, men jag anser inte att det är ett tillräckligt starkt skäl för att inte på ett så grundligt sätt som möjligt slå vakt om yttrandefriheten. Jag är osäker på om hon har rätt när hon menar att yttrandefriheten är så pass starkt skyddad i ett land som Sverige att vi inte behöver vara oroliga för att den är i fara.

Dock anser jag att hon resonerar helt riktigt när det kommer till att vi inte skall tole-rera dessa hatiska, islamofobiska och kränkande yttringar som förekommer. Den otur-samma länk som hon förklarar ha uppstått, den mellan att tolerera dessa hatiska utta-landen för att försvara yttrandefriheten, den anser jag också vara helt oacceptabel. Hon har också en viktig poäng när hon förklarar att det behövs en analys av både

makt och en medvetenhet om i vilket sammanhang man befinner sig för att vi skall kunna komma tillrätta med frågan om var gränsen för yttrandefriheten går.