Kritisk diskursanalys: Woman’s Dying Wish: A Home for Her Dog

På inslagets textuella nivå får publiken reda på att en kvinna är döende i bröstcancer och vill hitta ett nytt hem åt sin hund. De bilder som visas i inslaget är bilder på bilar som passerar snabbt på en motorväg (som en metafor för att livet passerar fort), den sjuka kvinnan Patricia Cudd på ett hotell där hon bor, bilder på hunden Sherlock, och svartvita stillbilder på de två tillsammans. Den enda grafik som används är den grafik som visar vad kvinnan heter.

Studeras textens transitivitet återfinns det att två aktörer kommer till tals i inslaget, intervjupersonen och reportern. Det hade i samma inslag kunnat finnas fler aktörer, exempelvis en intervju med en annan cancersjuk person i samma situation, eller en intervju med en person från ett hundstall eller dylikt som uttalar sig om hur vanligt det är att de får in djur i samband med att ägarna blivit sjuka.

Det som framställs som sanning i nyhetsinslaget är att den döende kvinnas högsta önskan är att hitta ett nytt hem åt sin hund. Det som framkommer i rubriken och av det intervjupersonen Patricia Cudd och den manliga speakern säger är fakta om Patricia och hennes hund Sherlocks situation, blandat med metaforiska beskrivningar. Saklig fakta och statistik om bröstcancer utelämnas helt i det här inslaget, fokus ligger istället på att berätta denna kvinnas personliga historia, detta kallas för personifiering.

Personifiering är en av de berättartekniker som följer av medielogiken, och personifiering utgör ett viktigt kriterium för vad som anses vara bra och publikorienterade nyheter. Det främsta skälet är att få saker intresserar människor lika mycket som andra människor. Nyheter som lyfter fram enskilda individer har därför goda förutsättningar att väcka intresse och

möjliggöra identifikation. Det ger journalistiken en närvarokänsla, och abstrakta förhållanden kan begripliggöras genom att illustreras med människor av kött och blod (Jönsson & Strömbäck, 2007, s.164).

Att utelämna fakta om sjukdomen cancer och endast fokusera på en individs personliga historia gör inslaget mer underhållande, likt en sorglig film, än informativ. Det är med andra ord inte en bred inrikesnyhet, det är ett inslag med egna tolkningar som berör mottagaren som kan identifiera sig med den sjuka kvinnan och hennes hund. Hade inslaget varit mer informativt och liknat andra nyhetsrapporteringar som handlar om cancer (inslag i sjukhusmiljö med intervjuer med sjukhuspersonal) hade det inte fångat mottagarens intresse på samma sätt. Nu sticker inslaget istället ut ur mängden och kan lättare uppmärksammas i det rådande medieflödet som vi människor dagligen tar del av.

Ett bra exempel på att reportern använder intervjupersonens och sina egna tolkningar som fakta kommer i slutet av inslaget:

- Life passes us by to quickly (manlig speaker).

- There is no question that life is a gift (intervjupersonen).

- It makes you appreciate the small things that put the big things in to perspective (manlig speaker).

9.4.2 Diskursiv praktik

Nyheten om kvinnan som är döende i bröstcancer och vill finna ett kärleksfullt hem till hennes hund innan hon går bort har rubriken: ”Woman’s Dying Wish: A Home for Her Dog”. De sakliga fakta som går att urskilja ur rubriken är att det finns en kvinna vars sista önskan är att finna ett hem till hennes hund, medan diskursen som kan urskiljas ur rubriken är att hundar har ett värde i samhället.

I det som sägs i början av inslaget framträder en av textens diskurser tydligt. Den handlar om att ”var rädd om ditt liv, det kan vara över vilket ögonblick som helst”, ”livet passerar oss utan varning” eller ”ena sekunden är livet närvarande men plötsligt är det borta”. Denna diskurs väljer vi att kalla för livsdiskursen. Diskursen löper genom hela inslaget och tar sig uttryck i det som intervjupersonen (den döende kvinnan) och speakerrösten säger. Diskursen förstärks också 33

med dramaturgiskt placerade bilder. Ett exempel är när speakern säger ”Life passes us by without warning. One minute it’s there…” varpå kvinnan fyller i ”…and all of the sudden it’s gone”. Det kombineras med en överblicksbild på en motorväg där bilarna snabbt rusar förbi och försvinner i fjärran. Bilden kan ses som en metafor för att livet passerar snabbt, som tidigare nämnt.

Livsdiskursen är en bred diskurs med hög identifikationsfaktor. Oavsett kulturella och ideologiska skillnader kan människor världen över identifiera sig med att livet passerar fort och att man måste ta vara på den tid och det liv man har.

Men även när det inte handlar om stora olyckor och katastrofer är det just det enskilda ödet, den mänskliga berättelsen, som gör att publiken kan sätta sig in i vad som hänt. Det gör så att publiken berörs (Fichtelius, 2008, s.

78).

Sjukdomen cancer tar tusentals liv varje år och blir en identifikationsfaktor då många människor personligen kan relatera till sjukdomen. Det som troligen sker i detta inslag är att ett stort och komplicerat samhällsproblem skildras genom en enskild individ (Fichtelius, 2008, s.

78).

Vi finner också en diskurs i denna text som förmedlar att ”hundar är familjemedlemmar” (i det amerikanska samhället). Låt oss kalla den för husdjursdiskursen. I USA och övriga västvärlden anses hunden vara “människans bästa vän” och de har en självklar roll som husdjur. I andra delar av världen kan hunden istället anses vara ohyra som hör hemma på gatan. Det betyder troligen att beroende på vilket land som rapporterar om en händelse ser diskursordningen annorlunda ut. Skulle en kinesisk nyhetsstation rapportera om en cancersjuk kvinna skulle en hund troligtvis inte värderats så högt eller ges lika mycket utrymme i rapporteringen.