10.1 Meteorite Burns up over Central Russia
I liverapporteringen om meteoriten råder offerdiskursen, som ytterligare påvisas då en jämförelse gjorts hur CNN värderar amerikanska offer i en tornadokatastrof gentemot de ryska offren i meteoritnedslaget. Den dramaturgiska och retoriska tonen när programledaren Erin Burnett och experten Tom Foreman pratar om Ryssland och dess skadade människor är lättsam och det förekommer leenden och skratt. När Erin Burnett istället pratar om offren i Mississippi USA, med borgmästaren i staden Tupelo, efter tornadons framfart syns inte ett enda leende eller skratt. Tonen är istället allvarlig och respektfull gentemot de skadade.
Den dramaturgi som är mest framträdande i liverapporteringen är de spektakulära och dramatiska klippbilderna på meteoriten och dess tryckvågs skadegörelse som CNN fått tillgång till. Dessa klippbilder är jämnt fördelade över tiden och den avancerade rörliga grafiken över meteoriten är också dramaturgiskt laddad och bidrar till att rapporteringen blir underhållande.
Det är dock inte grafiken och klippbilderna i säg som får offerdiskursen att framträda. Det är istället deras sätt att tala (tonfall, minspel och lättsamhet) om de skadade i Ryssland som skapar diskursen att ryska offer inte är lika mycket värda som amerikanska offer. Det är svårt att säga att hur de talar är dramaturgi i detta avseende då det är en liverapportering. I ett redigerat inslag eller reportage finns det tid och möjlighet att skriva ner det som ska sägas och planera i vilken ordning händelsens förlopp ska presenteras, alltså en ren dramaturgisk uppbyggnad. Å andra sidan går det att förutse att programledaren Erin Burnett har ett inövat dramaturgisk sätt att agera och tala när hon rapporterar live. Det vill säga att sannolikheten är stor att hon har inövade beteenden beroende på vad som rapporteras (vilken typ av händelse) och vart det hon rapporterar om utspelar sig rent geografiskt. En annan tänkvärd aspekt är möjligheten att hennes egna ideologiska värderingar lyser igenom, och att hon trots sin journalistiska roll inte är opartisk nog. Ett bra exempel på detta anser vi är skillnaden i hennes tonfall, uttryck och minspel mellan meteorit- och tornadonyheten. En annan faktor som skulle kunnat spela in är om hon hypotetiskt varit nära besläktad med någon i det drabbade området i Ryssland. Då hade hon troligtvis inte agerat på samma sätt.
Slutsatsen som går att dra är att det är svårt att påstå att dramaturgin i sig i denna liverapportering påverkar diskursen, utan att det är programledarens och expertens lättsamma inställning till händelsen i just detta fall som förmedlar och skapar själva offerdiskursen.
10.2 CNN: Woman’s Dying Wish: A Home for Her Dog
Det den cancersjuka kvinnan säger har kraftigt klippts och redigerats av reportern (eller av CNN). Den hårda redigeringen avbryter helt hennes meningar och fylls i med reporterns röst.
Det kan skapa en spänning rent dramaturgiskt men sänker trovärdigheten då det är omöjligt att få reda på vad kvinnan egentligen sagt. Det kan tolkas som att reportern avbryter hennes meningar och fortsätter meningarna i den dramaturgiska riktning han själv vill. Det kan också ses som att reportern inte var ”nöjd” med de svar han först fick av intervjupersonen.
En intervju ska klippas hederligt. Ett ja ska inte förvandlas till ett nej, en tvekan ska inte göras om till något entydigt, ett svar ska inte förvanskas eller förkortas till oigenkännlighet. En fråga ska inte i efterhand bytas ut mot en annan fråga. Att en intervju kan manipuleras vid redigeringen minst lika mycket som en bild numera kan manipuleras digitalt gör det inte etiskt försvarbart att göra det. Det vilar i detta avseende ett tungt ansvar på reportern (Fichtelius, 2008, s. 107).
När det intervjupersonen säger manipuleras på detta vis förstärks den naturliga dramaturgin i det tragiska människoödet cancer. Den diskurs som är mest framträdande, livsdiskursen, skapas delvis utifrån den hårda redigeringen och dramatiseringen av inslaget. Den cancersjuka kvinnans säg är så hårt redigerat att hennes meningar blir osammanhängande utan reporterns ifyllnad. Till exempel:
- We live each day not knowing… (intervjuperson).
- Oh there is no question… (intervjupersonen).
- … and all of the sudden it’s gone (intervjuperson).
Med reporterns ifyllnader ser det ut på följande vis:
- We live each day not knowing (intervjuperson).
- Life passes us by without warning. One minute it’s there… (reportern) - Oh there is no question (intervjupersonen).
- ...the next minute… (reportern)
- … and all of the sudden it’s gone (intervjuperson).
Detta visar tydligt på att livsdiskursen direkt framträder genom reporterns dramaturgiska klippning och han får intervjupersonens meningar att befoga hans egna, eller vice versa. En dramatisering skapas och reportern bryter eventuellt mot en av journalistikens grundregler: att ej ändra eller manipulera innehållet av det som ett intervjuobjekt säger, för att få fram sitt budskap och beröra publiken.
De rörliga bilderna på motorvägen där bilar rusar förbi, som kan ses som en metafor för livsdiskursen, fungerar också som dramaturgiskt stärkande och bilderna bidrar således också till själva diskursen.
Senare i inslaget visas en svartvit bild på den cancersjuka kvinnan och hennes hund samtidigt som reportern berättar att hon räddat hunden från ett hundstall men att hunden nu istället räddar henne. Denna del av inslaget är stämningsfylld och dramaturgiskt skickligt uppbyggt (identifikation) och är den delen av inslaget där husdjursdiskursen framförallt framträder. I slutet av inslaget visas återigen motorvägen och denna gång mixas bilden transparent med svartvita bilder på kvinnan och hunden samtidigt som reporterns röst säger: ”Life passes us by to quickly… It makes you appreciate the small things that put the big things in to perspective”.
Under dessa sekunder råder livsdiskursen som starkast och dramaturgin i denna del påminner om hur dokumentärfilmer är uppbyggda och kan kännas som ett sagospel istället för en nyhet.
Ljunggren skriver (2003, s. 38-39) att nyheter inte ska vara för hårt redigerade och samtidigt vara verklighetstrogna. Enligt Fichtelius finns risken att bilden som målas upp kan bli manipulativ (Fichtelius, 2008, s.80). ”För hårt redigerade” kan som tidigare nämnt ses som ett dramaturgiskt användande som är mer än nödvändigt, det vill säga redigeringen förvränger verkligheten och påverkar trovärdigheten. Vi anser att en överdramatisering sker i detta fall och direkt framställer och påverkar livsdiskursen.
Dramatiseringen i inslaget personfixerar den cancersjuka kvinnan som en symbol för människor som generellt lider av cancer och har dödsångest. Denna personfixering påverkar nyhetsinnehållet i den meningen att frågan väcks om detta inslag ens är en nyhet. En berättelse om en persons öde skildras och förutom ’poängen’ att ”livet passerar fort, var rädd om det”
(vilket kan tolkas som ett påstående eller känsla snarare än en nyhet) blir kontentan att CNN hjälper henne att efterlysa ett nytt hem åt hennes hund. Därför kan nyhetsinslaget istället ses som en ”snyfthistoria” som inriktar sig på välgörenhet (eller direkt ”goodwill”) i form av att hunden behöver ett nytt hem efter kvinnans bortgång. Sammanfattningsvis innebär det att livsdiskursen och husdjurdiskursen i detta inslag späs på och skapas genom användandet av dramaturgi.
10.3 CNN: Ukrainians Pray for Peace
Nyhetsinslaget om Ukrainare som ber om fred är skickligt dramaturgiskt uppbyggt och kan anses följa den klassiska dramaturgins struktur till punkt och pricka, där det börjar med ett narrativt anslag (set up) och avslutas med en konfliktlösning (pay off). Det går att uttyda att reportern har tänkt igenom inslagets struktur, att det måste börja och sluta någonstans och ha en dramaturgisk framåtrörelse (Fichtelius, 2008, s.99). Dock är början av inslaget rätt abstrakt, och läser man inte inslagets rubrik dröjer det en liten bit in i inslaget innan publiken får veta det konkreta som inslaget handlar om. Berättartekniken inom journalistiken ska egentligen börja med det konkreta för att sedan gå till det abstrakta. Reportrar bör med andra ord börja med att dokumentera problemet, visa hur det ser ut, och engagera publiken i problemet genom att använda konkreta exempel. När nyfikenheten hos publiken är väckt kan reportern sedan vidga perspektivet (Fichtelius, 2008, s.80). Perspektivet vidgas först 18 sekunder in i inslaget då Krimdiskursen framträder. Den Ukrainska intervjupersonen berättar om hur ”skoningslösa ryssar” tvingat i väg henne och hennes familj från sitt hem. Sedan förstärks diskursen av dramatiskt laddade bilder på ”proryska” rebeller, samtidigt som reportern säger: ”Victoria is a sergeant in Ukraines air force, based in Kramer, until pro Russians forces moved in and eventually entering territory and forcing Ukrainian troops to leave.” Den andra sidan, proryssar, får inte komma till tals i inslaget kring den rådande situationen med Krimhalvön överhuvudtaget. Sägen och bilderna är dramaturgiskt skickligt klippta och bidrar starkt till Krimdiskursens rådande i denna nyhetsrapportering.
Inslaget fortsätter med bilder från en kristen ortodox kyrka i Kiev där folk går på mässa, ber och tänder ljus. Reportern säger: ”And in churches across Ukraine during Easter holidays, a time for reflection, forgiving and reconciliation, man hope may calm fierily tampers booth in Ukraine and internationally and allow cooler heads to prevail.” Här framträder troendediskursen tydligt då den innebär just det som sägs, att påsken är en helig och religiös tid för reflektion, förlåtelse och pånyttfödande. Diskursen förstärks också av att en präst uttalar sig:
“Easter is our most important holiday and in this time we think about the situation and about each other, and it should bring all of us together.” Det framställs som att be i kyrkan skulle vara lösningen på den rådande konflikten.
Slutbilden i inslaget är på en pojke som blåser ut ett ljus, som sedan tänds igen, samtidigt som reportern på ett målande vis berättar att det Ukrainska folket ber om att världens ledare ska
”läka östs själ” och inte låta den ”ömtåliga fredslågan” slockna. Dessa ord är mycket noga
utvalda och tillsammans med de symboliska klippbilderna bildar det en stark dramaturgisk funktion. Reportern: “In this time even little things can bring great joy, as people in this divided nation pray that world leaders will heal the eastern spirit, and not allow the delicate flame of peace to expire.”
Detta visar också på att reportern skickligt har arbetat med dramaturgi och fått fram inslagets slutpoäng, både bildligt och språkligt talat. Dramaturgin har i inslaget en direkt koppling till diskurserna som råder.
For television, the saying a picture is worth a thousand words’ holds true and the images presented by the cameras will tell the story more effectively than any description. Where there are no accompanying illustrations, the nuances of inflection in the newsreader’s voice will paint a picture as colourful as the most purple of prose (Boyd, 2001, s.58).
Diskursen i den här delen av inslaget är fredsdiskursen, vilket ger en bild av att situationen kommer att lösa sig och att fred kommer om man ber om den. Det är givetvis mer komplicerat än så, men reportern drar i inslaget paralleller till att fred är svaret på problemet. Den utelämnar vad innebörden av fred egentligen skulle betyda, alltså att Ukraina eller Ryssland måste ”ge upp” för att göra den ”andra sidan” nöjd. Detta leder således oundvikligen i sin tur till missnöje hos den ena eller andra parten.