Inför skrivandet av ny kursplan för gymnastikämnet i grundskolan förs en debatt om ämnets uppgift. Det är en debatt som genomsyrar hela den här redovisade perioden. Debatten står mellan dem som företräder åsikten, att det är det omgivande samhällets idrott som skall vara ämnets innehåll, och dem som menar, att skolämnet har en annan uppgift än att lära ut tävlings- idrott.
Bland de artikelförfattare som hävdar att idrottsämnet i skolan och sam- hällets idrottsrörelse arbetar med samma sak framhålls att skolämnet och idrottsrörelsen har samma mål ”... att genom fysiska aktiviteter främja in- dividens utveckling”11 och eftersom tävling och konkurrens är en nödvän- dig förutsättning för framåtskridande, så måste tävling finnas i en effektivt fungerande skola, liksom den finns ute i samhällslivet i övrigt12. De som företräder ståndpunkten att skolämnet och idrottsrörelsen skall skiljas åt hävdar att skolämnets uppgift inte är att fungera som en hantlangare åt Riksidrottsförbundet eller bara tillgodose talangfulla och redan intresse- rade elever, utan ämnet är till för alla och dess uppgift är ge pojkar och flickor13
... en grundläggande träning av ’basfärdigheter’, som t.ex. löpa, kasta, hoppa, slappna av, röra sig efter rytmer och musik, samarbete och problemlösningar individuellt och i grupp (TiG 1980, nr 3, s 109).
Riktningsändringen bort från tävlingsidrott har sin utgångspunkt i att gymnastikämnet är det enda skolämnet med ansvar för elevernas fysiska bildning14. I och med det måste man skilja på tävling och motion. Männis- kor har en önskan om regelbunden motion. Men det är inte lika med att de då väljer aktiviteter, som de kan tävla i. Detta för att
Alla idrottsgrenar är konstruerade av och för människor med en viss sorts konkurrensförmåga, och har man inte den så blir man slagen. ... utanför den lilla grupp, som har reella möjligheter att vinna och en ännu mindre som har nöje av tävlingen ... så stöter tävlandet bort deltagarna (TiG, 1977, nr 6, s 207).
För att bemöta människors motionsintresse bör gymnastiklärare istället satsa på att ge eleverna en lagom avpassad och rolig träning15, erbjuda en profy- laktisk verksamhet16 alternativt en mer friskvårdsinriktad idrott17, som er- bjuder en träning som upplevs meningsfull och skön att utöva här och nu,
och som ger eleverna möjlighet att uppleva sig själva som subjekt och inte bara som maskiner18. Ännu en åsikt är att idrottsämnet trots ämnes- beteckningen, inte bara skall vara ett ämne som undervisar om tävlings- och motionsidrott. Det skall också ge plats för aktiviteter som har en konstnärlig dimension19.
Klargörande läsning
Diskussionen ovan tilldelar idrott olika mening. Idrott som tävlingsidrott är en verksamhet där anlag och kroppskonstitution är viktiga utgångspunkter vid val av idrott. De är också avgörande för när pojkar och flickor tävlar tillsammans eller var för sig. De tävlar inte tillsammans i de idrotter där den fysiska prestationsförmågan är av betydelse. Det gäller för de flesta idrotte- rna, eftersom idrott är en aktivitet som har utvecklats av män för män (Olofs- son 1989, s 56), däribland utifrån deras kroppskonstitution. Företrädesvis fysiologisk forskning har visat att mäns prestationsförmåga är högre än kvin- nors. Det är också denna biologiska skillnad som är en av orsakerna till att flickor och kvinnor förväntas utöva aktiviteter som är mer estetiskt och expressivt inriktade samtidigt som de är mindre fysiskt krävande. Att idrott har sin utgångspunkt i bland annat den manliga kroppens konstitution har lett till att
I svensk idrottshistoria finns inte något exempel på att männen gått i kvinnornas fotspår, dvs att män involverats i en idrott som kvinnor initierat eller skapat (Olofsson 1989, s 56).
När företrädesvis de inomkroppsliga biologiska funktionerna betonas som betydelsefulla för utövandet av idrott ligger en dualistisk kroppsförståelse närmare till hands än en integrerad.
Förskjutningen från tävling till hälsa innebär inte med automatik att kroppsförståelsen ändras. När begrepp som profylaktisk och friskvårdsin- riktad används, kan det läsas som att aktiviteterna syftar till att förbättra funktioner som styrka, kondition och rörlighet, förbättra förmågan att han- tera stress, förebygga arbetsrelaterade skador och att minska övervikt. Detta sätt att använda aktiviteterna kan vara ett uttryck för att utövaren vill kon- trollera sin kropp med hjälp av naturvetenskaplig kunskap (Jespersen och Eichberg 1986, s 458–459). Om så är fallet är det naturvetenskapernas kropp som är av intresse i hälsoarbetet, vilket betyder att det ärden materi- ella icke-tänkande kroppen som uppmärksammas.
Att tala om fysisk bildning implicerar att det också finns andra former av bildning, nämligen intellektuell. Uppdelningen i fysisk och intellektuell utgår från tänkandet om människan som en ’delmänniska’ bestående av en kropp och en själ, där de så kallade teoretiska ämnena i skolan ansvarar för bildningen av elevens intellektuella förmågor och idrottsämnet för elever- nas fysiska förmågor. Uppdelningen i teoretiska och praktiska ämnen med- för inte bara att elevens förmågor anses kunna bildas i olika ämnen, utan uppdelningen innebär också en värdemässig hierarkisering av de två där de teoretiska ämnena värderas högre än de praktiska. Det vill säga att själens arbete värderas högre än kroppens (Thielst 1982, s 7). Kroppen uppvärderas däremot i talet om vikten av meningsfullhet, att träningen skall upplevas skön här och nu samt att människan skall få uppleva sig som ett subjekt. Det är ett tal som med utgångspunkt i de redovisade perspektiven på kropp och rörelse ligger närmare en integrerad kroppsförståelse.