Kulturella faktorer

Identitets- och rollskapande är en kulturell företeelse, men det fö- rekommer även andra kulturella konstituerande mekanismer som har betydelse för diskussionen om lärares arbetsvillkor. Faststäl- landet av vilka gränser och ramar som råder för tillhörighet inom

1

I dagens lärarutbildning är detta delvis formaliserat genom att samtliga lärarkategorier ska studera 90 högskolepoäng gemensamt.

2

Det är inte säkert att det alltid är bra. Barn och ungdomar behöver troligen revoltera för sin utveck- lings skull. Det kanske är bra att relationen till lärare präglas av asymmetri. En tanke som får visst stöd av generationsteorin som presenteras nedan.

specifika kulturella gemenskaper hör hit. Det vill säga hur olika grupper kulturellt skapar sig en plattform och ett förhållningssätt att verka från och i. Kultur kan definieras som ”the socially lear- ned ways of living found in human societies and … it embraces all aspects of social life, including both thought and behavior” (Har- ris, 1999, s. 19). Kultur är något människan konstituerar, de kultu- rella fenomen som uppstår och förekommer fungerar som konsti- tuerande mekanismer.

Plotkin (2003b) menar att samhället och kulturen uppstått ur objektiva (raw) fakta och överenskommelser mellan människor. Vilket här tolkas som att biologiska och kulturella mekanismer samspelar på olika sätt. De socialt lärda förhållningssätt som vi ut- nyttjar i vardagen har sin grund i ”bio-psycho-social” mekanismer. Uttrycket ”lärare ska vara hårda men rättvisa” är ett exempel på något som många säger när man talar om lärare, och det visar på ett förhållningssätt som blir en förväntan på lärare, men även ett förhållningssätt för lärare.1 Dock, utifrån sådana ”visdomsord” uppstår ett förhållningssätt mellan de medverkande i kulturen som ”skapar en verklighet” (Plotkin, 2003b).

Searle (1997) diskuterar tre ingredienser, som tar plats i ett kul- turellt konstituerande av människor. Det är: a) kollektiv intentio- nalitet, det vill säga samarbete och ”gemensamma intentionella till- stånd”2 (s. 38). Det yttrar sig som ”sociala faktum” (s. 41), (till ex- empel att lärare och elever befinner sig i ett klassrum) och en del sociala faktum är institutionella faktum, det vill säga ”fakta som inbegriper mänskliga institutioner” (s. 41), (till exempel att ett papper kan vara ett betyg); b) betyget är ett exempel på en funk- tionsbestämning, som innebär ett mänskligt tilldelande av värden för saker och händelser; och c) konstituerande regler, det vill säga regler som skapar möjligheten att agera (man räcker upp handen för att få prata i klassrummet; 75 % rätt på matteprov = VG). Det är regler som inte är konventioner utan just konstitutiva, och de kräver kollektiv intentionalitet. Searle (1997) menar att de tre byggstenarna, tilldelandet av funktion, kollektiv intentionalitet och

1

Själv vill jag att barn ska ha lärare som är ”mjuka och orättvisa”, fast det handlar naturligtvis om vad vi menar med hård, mjuk och med rättvisa. Se Landahl (2006) för en diskussion kring hård och rättvis.

2

Är det möjligt i linje med min diskussion om kontrafaktiska tillstånd i inledningen att lärare och elever kunde ha gemensam kollektiv intentionalitet i förhållande till skolverksamhet?

konstitutiva regler, leder till skapandet av den institutionella verk- ligheten. Det är till exempel vårt gemensamma konstituerande av betyg, där vi tilldelar ett papper med vissa symboler en funktion som kan sägas vara bestämmande för en individs framtid, och att papperets makt erkänns av hela vårt samhälle och alla dess med- lemmar. Dessa tre ingredienser är enligt Plotkin (2003b) ”the es- sential elements for the formation, the creation by people, of the social facts that run their lives” (s. 291).

I lärarkulturer kan vi finna dessa tre ingredienser. Det vill säga, lärare har kollektiva intentioner, de ger olika företeelser funktio- ner, och de ställer upp regler som är konstituerande för verksamhe- ten. Ingredienserna är därmed konstituerande för dem som med- verkar i situationen. Det är en grund för lärares sociala verklighet som lärare själva är med och konstruerar, och detta kan ske på ett medvetet och intentionellt sätt, men även omedvetet. Det är viktigt att vara klar över att sådana konstruktioner har en normativ bas. De ses som självklara av dem som använder dem och är därför svå- ra att kritisera och förändra, eftersom de troligen i högre eller lägre grad är internaliserade (Therborn, 1993). Att inte ha keps inom- hus, att geografi-undervisningen behandlar Sverige i 4:e klass, Eu- ropa i 5:e och världen i 6:e klass och att ”femmorna är slut, så du kan bara få en fyra”1 är exempel på användandet av kulturskapan- de ingredienser inom skolan.2

Man kan förmoda att den utveckling som ägt rum sedan de tidi- gaste mänskliga kulturerna till dagens, har bestått av evolutionära, psykologiska och kulturella mekanismer som har stöttat och stärkt rådande kulturer (Plotkin, 2003b). Utifrån de tre ingredienserna har alltså kulturer på olika nivåer, det vill säga på såväl mikro- som makronivå, och med olika ändamål konstituerats3 av männi- skan. En sådan kultur är det som kan kallas lärarkultur eller skol- kultur i en mer allmän betydelse. Det vill säga hur lärare, både

1

Det hände förmodligen aldrig på den tiden att någon lärare sa ”Ettorna är slut, så du får en tvåa lilla Gösta”.

2

Att många lärare idag tillåter kepsar inomhus, har en geografiundervisning som följer andra regler och att betygen inte följer ”normalkurvan” längre förändrar inte att det finns kulturella konstitutio- nella regler.

3

Jag tänker att konstitueringen inledningsvis består av mänskliga konstruktioner som med tiden införlivas i en rådande kultur och därmed istället kan sägas vara eller övergå till en konstituering som har kulturellt ursprung. Det vill säga, de kollektiva intentionerna övergår till konstituerande regler (Searle, 1997).

lokalt och som kår under olika tider, har ”kommit överens” om ett mer eller mindre gemensamt sätt att se på skola, lärare, elever och den verksamhet som bedrivs.1 Det är denna gemensamma lärarkul- tur som möter eleverna i skolan, och det är i mötet mellan dessa två grupper som relationen mellan lärare och elever konstitueras.

Här har en kulturell och strukturell mekanism kallad kollektiv intentionalitet framhållits som konstituerande för lärarpraktiken. Mekanismen har betydelse för lärarkollektivets gemenskap och identifikation.