Socialstyrelsen tar, precis som tidigare forskning, upp betydelsen av kumulativa riskfaktorer och sambandet mellan de olika nivåerna (Socialstyrelsen 2020a). Socialstyrelsen menar att om ett barn uppvisar en riskfaktor ökar risken för att andra riskfaktorer ska uppkomma, dvs. de verkar som en kedjereaktion och agerar kumulativt (ibid.). Detta var som sagt något som även fanns i tidigare forskning (Hill et. al 1999; Savolainen et. al 2018). Socialstyrelsen menar också att risken för att barnet eller den unga ska utveckla ett normbrytande beteende ökar ju fler riskfaktorer barnet eller den unga har runt omkring sig eller hos sig själv
(Socialstyrelsen 2020a). Det är något som även Savolainen et. al (2018) nämner. För att förtydliga kan alltså en riskfaktor öka risken för fler riskfaktorer, och fler riskfaktorer öka risken för att den unga utvecklar ett normbrytande eller kriminellt beteende. Det betyder dock inte att ett barn definitivt kommer att utveckla ett normbrytande beteende bara för att hen uppvisar många riskfaktorer. Samma normbrytande beteende behöver inte heller orsakas av samma riskfaktorer. Alla barn är olika och risk- och skyddsfaktorerna likaså (Socialstyrelsen 2020a).
Socialstyrelsen menar även att det finns ett samband och en påverkan mellan de olika nivåerna hos individen, dvs. mellan individen själv och familjen,
kamraterna, skolan samt i närsamhället (Socialstyrelsen 2020a). En riskfaktor i familjen kan alltså göra att en individuell riskfaktor framkommer som i sin tur kan leda till riskfaktorer i skolan eller bland vänner osv (ibid.). Ett liknande exempel visades i Webster-Stratton och Taylors (2001) studie och sambandet mellan olika nivåer togs även upp i annan forskning (Gorman-Smith, Tolan & Henry 2000; Robson, Allen & Howard 2020; Savolainen et. al 2018).
Socialstyrelsen (2020a) understryker också vikten av att ta hänsyn till
skyddsfaktorer hos barnet eller den unga och i dennes olika närmiljöer. Detta är av vikt då skyddsfaktorer motverkar riskfaktorer, framförallt om de är flera och då även de, precis som riskfaktorer, agerar kumulativt. Har du en skyddsfaktor ökar chansen för en till och för en till och minskar därmed risken för att barnet eller den unga utvecklar ett normbrytande eller kriminellt beteende (Socialstyrelsen 2020a). Tidigare forskning har också visat på vikten av skyddsfaktorer (Mann & Reynolds 2006; Robson, Allen & Howard 2020; Gorman- Smith, Tolan & Henry 2000). Däremot har inte kumulativa skyddsfaktorer lyfts fram i tidigare forskning, vilket skulle kunna bero på att sökning efter vetenskapliga artiklar till denna studie skedde endast utifrån kriterier av att de skulle diskutera riskfaktorer för barn och unga.
Som nämnt ovan kan faktorer hos individen, i familjen, bland kamrater, i skolan och i närsamhället förstås utifrån teorier som teorin om sociala band, social inlärningsteori samt självkontrollsteorin. Teorin om sociala band kritiseras dock genom att bland annat säga emot idén om att stark anknytning automatiskt skulle agera skyddande i alla lägen då stark anknytning till vänner som är kriminella snarare skulle ses som en riskfaktor (Kubrin et. al 2009). Den sociala
inlärningsteorin har kritiserats för att den påstår att allt normbrytande eller kriminellt beteende är ett resultat av inlärning och att människan därför presenteras som översocialiserad (Clinard & Meier 2008). Även
självkontrollsteorin har kritiserats då teorin menar att allt kriminellt beteende är ett resultat av låg självkontroll och att individen har ett egenintresse av att begå brott (Akers 1991). Enligt Box (1983), Church et. al (2012) och Ring (2017) kan teorin om sociala band och social inlärningsteori istället användas för att
komplettera varandra. Likaså skulle självkontrollsteorin kunna vara ett
komplement till dessa två. En riskfaktor såsom att ha ett normbrytande beteende kan alltså förklaras genom en integrerad förklaringsmodell av de tre ovan nämnda teorierna. Barn med ett normbrytande beteende kan ha svårt att kontrollera sina impulser, vara risktagande och tänka kortsiktigt. Hen kan samtidigt ha svaga sociala band till föräldrar, vänner eller skola. Utöver detta kan personer i barnets närhet påverka och lära in barnet i ett normbrytande beteende. Med andra ord kan det finnas många olika förklaringar och teorier för att förstå varför barnet eller den unga uppvisar ett normbrytande eller kriminellt beteende. En integrerad
förklaringsmodell hade också kunnat förklara teorierna utifrån varandra eller som ett resultat av varandra. Här skulle man exempelvis kunna se att låg självkontroll hos individen kan leda till att relationen med föräldrarna eller vännerna påverkas negativt och att anknytningen till dem blir sämre, vilket kan förstås som att de sociala banden blir svagare. Detta skulle också kunna leda till att barnet socialiserar sig med vänner med ett normbrytande beteende som de lär in och
förstärker beteende hos barnet. Genom en integrerad förklaringsmodell hade det normbrytande eller kriminella beteendet alltså kunna förklaras genom att den låga självkontrollen leder till svagare sociala band och att detta ökar risken för att den unga förstärker sitt normbrytande beteende genom andra.
6.0 Diskussion
I den här studien har det undersökts vilka riskfaktorer som Socialstyrelsen och tidigare forskning identifierar hos barn och unga som tyder på att det finns en risk för att de unga utvecklar ett kriminellt eller annat normbrytande beteende.
Resultatet visar att det finns många olika riskfaktorer som kan påverka barnet eller den ungas utveckling av ett normbrytande och kriminellt beteende och kan återfinnas hos individen själv, i familjen, i skolan, bland vänner samt i
närsamhället (Socialstyrelsen 2020a). Riskfaktorer som identifierats är bland annat barnets egna egenskaper och individuella svårigheter som exempelvis koncentrationssvårigheter, impulsivitet och överaktivitet (Hill et. al 1999; Socialstyrelsen 2020a; Staff et. al 2015), föräldrars svårigheter i form av exempelvis låg utbildningsnivå och alkohol- och drogkonsumtion (Mann & Reynolds 2006; Socialstyrelsen 2020a), svårigheter i föräldra- och barnrelationen (Mann & Reynolds 2006; Socialstyrelsen 2020a), samt problematiska
uppfostringsstrategier hos föräldrarna (Socialstyrelsen 2020a; Webster-Stratton & Taylor 2001). Dålig anknytning till skolan, låga betyg (Garnefski & Okma; Hill et. al 1999; Socialstyrelsen 2013; Socialstyrelsen 2020a), vänner med
normbrytande beteende (Garnefski & Okma 1996; Monahan; Socialstyrelsen 2020a; Steinberg & Cauffman 2009; Wong, Slotboom & Biljeveld 2010) samt förekomst av normbrytande och kriminellt beteende (Gorman-Smith, Tolan & Henry 2000; Hill et. al 1999; Socialstyrelsen 2020a) och frånvaron av sociala resurser i närsamhället har också identifierats som riskfaktorer (Gorman-Smith, Tolan & Henry 2000; Socialstyrelsen 2020a). Studien visar också att riskfaktorer som återfinns i de olika nivåerna kan påverka varandra (Socialstyrelsen 2020a; Gorman-Smith, Tolan & Henry 2000; Robson, Allen & Howard 2020; Savolainen et. al 2018; Webster-Stratton & Taylor 2001). Detta kan förstås som att
riskfaktorer på individnivå också kan hänga samman med riskfaktorer bland vänner, i skolan, i familjen och i närsamhället (ibid.).
Under skrivandet av denna studie har vi sett många likheter i riskfaktorer mellan Socialstyrelsens (2013; 2020a) två rapporter, Unga och brott i Sverige och
Bedöma risk och behov för barn och unga som begår brott eller har annat normbrytande beteende, och det som vi fann i tidigare forskning. Det finns dock
några skillnader, där Socialstyrelsen nämner riskfaktorer som inte tidigare forskning gör såsom svårigheter med medkänsla, skuld och ånger, föräldrar som bråkar med varandra eller föräldrars psykiska ohälsa (Socialstyrelsen 2020a). Likaså nämner tidigare forskning riskfaktorer som Socialstyrelsen inte nämner såsom att ha en lärare som inte har förmågan att stötta, undervisa och ha uppsikt över barnet (Mann & Reynolds 2006; Salmi & Kivivuori 2006). Att dessa
skillnader skulle ha någon stor betydelse i relation till studiens slutliga resultat är svårt att säga, då även Socialstyrelsens rapporter bygger på forskning. Att tidigare forskning tar upp något som inte Socialstyrelsen tar upp behöver med andra ord inte betyda att det inte är sant. Istället kan man se på det som att olika studier fokuserar på olika saker och fungerar kanske bäst som komplement till varandra
för att förstå att det finns en mängd olika riskfaktorer som kan öka risken för att ett barn utvecklar ett normbrytande eller kriminellt beteende.
Socialstyrelsens rapport understryker att riskfaktorerna kan variera över tid, där faktorer hos individen och familjen har mest inflytande under barnets första år, och att faktorer bland vänner, i skola och i närsamhället får större inflytande under ungdomsåren (Socialstyrelsen 2020a). Detta kan förstås som att åldern kan ha inflytande på vilka riskfaktorer som är mest avgörande för individen och visar på att riskfaktorer kan förändras över tid (ibid.). Ålderns betydelse är något som även utomstående forskning har lyft, som menar att ju tidigare debutåldern för ett normbrytande eller kriminellt beteende är, desto större är risken för att barnet eller den unga utvecklar ett mer stabilt kriminellt beteende (Andershed & Andershed 2005). Detta var dock inget vi fann i den tidigare forskning vi har utgått från i den här studien, men är något vi tycker är väldigt intressant då det visar på att individens mottaglighet är föränderlig och att det som har betydelse för barnet också förändras med åldern.
Något som vi också funnit intressant och som kommit upp i både Socialstyrelsens rapport och i tidigare forskning är att barnet eller den ungas kön kan påverka vad som är en riskfaktor och vilka riskfaktorer som barnet eller den unga är särskilt mottaglig för (Socialstyrelsen 2020a; Haynie 2003; Machteld et. al 2012; Robson, Allen & Howard 2020; Walters 2013; Wong, Slotboom & Biljeveld 2010). Detta var något vi inte reflekterade så mycket kring innan studiens start, men som tidigt kom upp som en variabel i både rapporter och tidigare forskning och som fångade vårt intresse och gjorde att vi ville undersöka detta vidare. Det gjorde vi genom att söka på litteratur som inkluderade en könsaspekt samt hade med kön som ett tema både i tidigare forskning och i empirin. Den tidigare forskningen tog upp många kopplingar till kön och visade på flera skillnader i kopplingarna till kriminalitet beroende på kön, medan Socialstyrelsen (2020a) menade på att riskfaktorerna var desamma för barnet eller den unga oavsett kön. Det enda Socialstyrelsen (2020a) menade skiljde sig var tidig pubertal ålder hos tjejer, samt att killar verkade vara utsatta för fler riskfaktorer samt att de var känsligare för dess påverkan än tjejer verkade vara, men att det utöver detta är samma riskfaktorer för både tjejer och killar (ibid.). Att resultaten skiljer sig från varandra kan bero på flera saker, men oavsett vad går det att konstatera att det kan vara viktigt att reflektera över hur könstillhörigheten kan påverka individens risk för att utveckla ett normbrytande eller kriminellt beteende. Trots allt utvecklar killar i allt högre grad normbrytande eller kriminella beteenden, vilket gör att det kan vara av vikt att se över varför det är på det här sättet (Socialstyrelsen 2013; Socialstyrelsen 2020a). Vid vidare forskning hade det varit intressant att undersöka detta närmare, för att se vad det är för faktorer som gör att killar i större utsträckning än tjejer utvecklar ett normbrytande eller kriminellt beteende.
Vidare understryker Socialstyrelsen (2020a) också vikten av att göra individuella bedömningar i diskussionen om vad som identifieras som en riskfaktor. De menar att det är högst individuellt vad som kommer att utgöra en riskfaktor för varje barn och ungdom, och betyder att ovan nämnda riskfaktorer kommer att utgöra riskfaktorer för vissa barn och unga, men inte för alla (ibid.). Av den anledningen är det av ytterst stor vikt att de som arbetar med barn och unga i riskzonen för normbrytande och kriminellt beteende, alltid ser till varje enskilt fall snarare än
antar att tjejer har ökad risk för vissa faktorer på grund av att de är tjejer, eller att unga barn är särskilt mottagliga för riskfaktorer gällande familjen just för att de är unga. Däremot bör både ålders- och könsaspekten tas i åtanke eftersom de kan ha betydelse för vilka riskfaktorer som aktuella för barnet eller den unga.
Något annat vi funnit intressant är det faktum att riskfaktorerna agerar kumulativt vilket betyder att om barnet eller den unga utsätts för en riskfaktor, ökar risken för att hen utsätts för ännu en riskfaktor som i sin tur ökar risken för fler
(Socialstyrelsen 2020a; Hill et. al 1999; Savolainen et. al 2018). Desto fler
riskfaktorer en individ är utsatt för, desto större är risken att den unga utvecklar ett normbrytande eller kriminellt beteende (ibid.). Studien visar även att
skyddsfaktorer kan agera kumulativt (Socialstyrelsen 2020a). Det betyder att förekomsten av en skyddsfaktor ökar chansen för ytterligare skyddsfaktorer, vilket i sin tur minskar risken för barnet eller den unga att utveckla ett
normbrytande eller kriminellt beteende (ibid.). Barnet eller den ungas risk för att utveckla ett normbrytande eller kriminellt beteende bör således förstås både utifrån riskfaktorer och utifrån skyddsfaktorer, då båda påverkar den ungas förmåga att utveckla ett sådant beteende (ibid.). Då denna studie är avgränsad till att fokusera på riskfaktorer, trots att även skyddsfaktorer visar sig agera en viktig faktor, skulle den här studien bli mer nyanserad om den kompletterades med utomstående studier som tar upp skyddsfaktorers påverkan för att ge en bredare bild av individens faktiska risk att utveckla ett normbrytande eller kriminellt beteende. Det hade varit intressant att undersöka vidare, för att på så sätt få en bredare förståelse och helhetsbild av risken för att utveckla ett normbrytande eller kriminellt beteende.
Riskfaktorerna har analyserats med hjälp av teorin om sociala band, den sociala inlärningsteorin samt teorin om självkontroll. Teorierna förklarar uppkomsten av kriminalitet på olika sätt och belyser olika faktorer som avgörande i individens utveckling av normbrytande eller kriminellt beteende. Teorierna utgör inga sanningar om varför kriminalitet uppstår i sig, men kan förstås som olika alternativa sätt att förklara det på. Likt riskfaktorer måste förstås i varje enskilt fall, skulle man kunna se de olika teorierna som förklaringar som fungerar i individuella fall och alltså stämmer överens med vissa individer, medan de ej stämmer överens med andra. Hos vissa individer kanske det kriminella beteendet skulle kunna förklaras som ett resultat av låg självkontroll likt teorin om
självkontroll, medan det hos andra inte alls handlar om att individen har låg självkontroll utan snarare att individen formats av de vänner hen har runtomkring sig likt den sociala inlärningsteorin. Likaså kanske det inte alls handlar om att individen har låg självkontroll eller att hen har vänner med normbrytande beteende som färgar av sig, utan att hen har svaga sociala band som gör hen mer benägen att begå kriminella handlingar. Teorierna skulle alltså kunna användas i vissa fall för att förklara individens beteende, medan de i andra inte skulle fungera alls.
Som nämnt i avsnittet om kumulativa riskfaktorer samt samband mellan
riskfaktorer, skulle teorierna också kunna användas för att komplettera varandra (Box 1983; Church et. al 2012; Hirschi 2002). Genom att göra detta skulle man exempelvis kunna se att svaga sociala band till skola och familj kan leda till att en individ involverar sig med kamrater som lär in, uppmuntrar och förstärker
kriminellt beteende, vilket gör att individens beteende både betraktas som ett resultat av svaga sociala band och ett inlärt beteende som ett resultat av det (Ring 2017). Likväl skulle låg självkontroll, som Gottfredson och Hirschi (1990) menar härstammar från en dålig uppfostringsstil från föräldrarna, kunna ses som ett resultat av svaga sociala band till familjen, vilket på så sätt hade förklarat det kriminella beteendet som ett resultat av både svaga sociala band samt låg
självkontroll som ett resultat av det. På så vis hade teorierna också kunnat förklara riskfaktorerna genom komplettering av varandra. Kanske hade man till och med kunnat se låg självkontroll, svaga sociala band och social inlärning som
riskfaktorer i sig som kan agera kumulativt och förstärka varandra.
Ett strukturellt perspektiv är något som saknas i de teorier vi valt för att analysera vårt resultat. Detta val gjordes dels utifrån studiens begränsade omfång, men också då det ansvar socialtjänsten har gentemot barn och unga som riskerar att hamna i kriminalitet framför allt fokuserar på barnet och dennes närmaste miljöer, såsom familj, skola och vänner och mindre på boendesegregation, integrering och social marginalisering. Detta betyder inte att de strukturella faktorerna spelar mindre roll, kanske snarare tvärt om och är därför något som vi här vill lyfta lite extra. Faktorer som boendesegregation, bristande integrering och social
marginalisering var något som inte lyfts i de artiklar vi läst i tidigare forskning. Socialstyrelsen (2013) menar att detta är viktiga faktorer som påverkar
utvecklandet av normbrytande och kriminellt beteende. De nämner också dessa faktorer som en del i att förklara överrepresentationen av personer med utländsk bakgrund bland lagöverträdare. Det finns en bild i samhället av att denna
överrepresentation handlar om kulturella skillnader, men Socialstyrelsen (2013) menar alltså att det är ett resultat av de strukturella faktorerna snarare än att vara en person med utländsk bakgrund. Detta är något som vi finner mycket viktigt att belysa, då det understryker vikten av strukturella faktorer såsom
boendesegregation och bristande integrering då det ger en mer helhetlig förståelse av kriminalitet.
Sammanfattningsvis visar den här studien att det finns många riskfaktorer för barn och unga som tyder på en ökad risk för att utveckla ett normbrytande eller
kriminellt beteende. För att förstå varför, krävs det att se till varje specifikt fall. Under arbetets gång har vi funnit mycket som varit intressant, bland annat hur kön och ålder kan spela roll, att risk- och skyddsfaktorer kan agera kumulativt samt att strukturella faktorer är av stor vikt. Många av dessa faktorer är sådana som barnet inte kan påverka själv. Vart man bor, vilken familj man föds in i, vilka
individuella egenskaper man har, och vilket kön man har är något som barnet själv inte kan styra över. I Socialtjänstens arbete är det viktigt att uppmärksamma detta, då det betyder att vissa kommer att födas in i familjer och närsamhällen där det närvarar flera faktorer som kan innebära en ökad risk för barnet. Därför blir det viktigt att ta hänsyn till barnets bakgrund i Socialtjänstens arbete, för att kunna bemöta barnet på bästa sätt och förstå barnets situation utifrån det enskilda fallet. Att vissa barn exponeras för fler faktorer som kan innebära en ökad risk, behöver däremot inte nödvändigtvis innebära att barnet kommer att utveckla ett
normbrytande eller kriminellt beteende. Återigen blir vikten av att se till det individuella fallet nödvändigt, då utvecklandet av normbrytande eller kriminellt beteende ser olika ut för alla. Då allt är individuellt går det inte att säga att alla riskfaktorer är riskfaktorer för alla barn och unga. Det går alltså inte att
generalisera och säga att de riskfaktorer vi nämnt i just den här studien är
riskfaktorer för alla barn och unga. Däremot går det att säga att dessa faktorer kan innebära en ökad risk för att utveckla normbrytande eller kriminellt beteende. Vikten av skyddsfaktorer för att motverka utveckling av normbrytande eller kriminellt beteende har varit en viktig aspekt som kommit upp flera gånger under arbetets gång och som hade varit intressant att fördjupa sig mer i. Det hade även varit intressant att göra en djupare analys av könsaspekten på det normbrytande och kriminella beteendet, för att analysera djupare varför det kan tänkas se ut så.