När barnet blir lite äldre så börjar de strukturella dimensionerna såsom närsamhället strukturer och aktiviteter få en större betydelse (Socialstyrelsen 2020a). Socialstyrelsen menar att risken för normbrytande beteende i relation till bostadsområdet är större för de barn och unga där exponeringen för kriminalitet och våld i närområdet existerar i en bredare utsträckning (ibid.). Detta är något
som även tidigare forskning tagit upp och nämner också att förekomsten av droger i närsamhället är en riskfaktor (Gorman-Smith, Tolan & Henry 2000; Hill et. al 1999.) Social inlärningsteori skulle kunna förklara detta med begreppet imitation. Att våld och droger i närsamhället är en riskfaktor då barnet eller den unga kan komma att imitera andra i området och därför själv bruka våld och droger.
Däremot är sannolikheten för att det ska hända beroende av hur varaktigt, frekvent och intensivt den unga associerar sig med de andra i närsamhället (Akers 2009). Enligt teorin om sociala band skulle man istället kunna säga att våld och droger i närsamhället är riskfaktorer beroende på om barnet har en bra anknytning till sitt närsamhälle och de personer som brukar våld och droger som bor där (Hirschi 2002).
Låg socioekonomisk status är också något som Socialstyrelsen (2020a) tagit upp som en ökad risk för att barnet eller den unga ska utveckla ett normbrytande eller kriminellt beteende, vilket styrks av tidigare forskning som dessutom visar att det är större risk för de som är socioekonomiskt utsatta än för de som har psykiska svårigheter (Savolainen 2018; Mann & Reynolds 2006). I rapporten Bedöma risk
och behov för barn och unga som begår brott eller har annat normbrytande beteende beskriver Socialstyrelsen socioekonomisk status som föräldrarnas
utbildningsnivå och ekonomi, men att det även hänger samman med arbetslöshet, bristande emotionella och sociala resurser (Socialstyrelsen 2020a). Socialstyrelsen beskriver inte närmare vad som menas med sociala och emotionella resurser, och detta är inget som tidigare forskning pratar om. Däremot lyfter tidigare forskning vikten av närsamhällets sociala organisering för barn och unga som riskerar att hamna i kriminalitet (Gorman-Smith, Tolan & Henry 2000). Med det menas socialt stöd, god grannsämja, känsla av tillhörighet, tillsyn och kontroll, men även möjligheten att delta i olika organisationer (ibid.). Detta skulle kunna vara det som Socialstyrelsen menar med sociala och emotionella resurser. Gorman- Smith, Tolan och Henry (2000) menar också att dessa faktorer är starkt skyddande för de barn som växer upp i ekonomiskt utsatta områden. Att ha möjligheten att delta i olika organisationer såsom exempelvis fritidsföreningar, skulle teorin om sociala band beskriva som en av de viktigaste sociala banden att ha för att minska risken för kriminalitet. Detta då involvering eller delaktighet i konventionella aktivitet är en av de fyra grundpelarna i teorin om sociala band (Hirschi 2002). På motsatt håll skulle svaga sociala resurser eller svag social organisering kunna innebära att färre barn och unga kan delta i aktiviteter i samhället, vilket i sin tur skulle kunna innebära en ökad risk för att de involverar sig i icke-konventionella aktiviteter såsom kriminalitet (ibid.). Svaga sociala resurser skulle således kunna ses som en riskfaktor på strukturell nivå för utvecklandet av normbrytande eller kriminellt beteende utifrån teorin om sociala band (ibid.).
Socialstyrelsen (2020a) lyfter också vikten av att föräldrarna vet hur man
använder sig av samhällets stöd och vet de inte det är detta en riskfaktor för barn och unga. Socialstyrelsen nämner även bristfälliga bostadsförhållanden som en riskfaktor för normbrytande beteende, såsom trångboddhet, då detta är något som kan skapa irritation och konflikter (ibid.). Detta kan tänkas ha ett samband med socioekonomisk status, då man kanske inte har råd med ett större boende om den socioekonomiska statusen är låg.
När tidigare forskning pratar om strukturella faktorer i närsamhället, nämns etnisk heterogenitet. I studien av Gorman-Smith, Tolan och Henry (2000) förklaras detta dock inte djupare än så, dvs. om det är en riskfaktor eller en skyddsfaktor med heterogenitet i närsamhället. Socialstyrelsen (2013) pratar däremot om hur det i återkommande debatter har uppmärksammats att människor med utländsk bakgrund är överrepresenterade bland lagöverträdare, där förklaringar såsom kulturella skillnader, diskriminering och social marginalisering har givits.
Socialstyrelsen förklarar denna, inte så oväntade överrepresentation, som att barn och unga med utländsk bakgrund, relativt sett, oftare växer upp under mer
ogynnsamma förhållanden (Socialstyrelsen 2013). Det kan exempelvis vara faktorer som nämnts ovan såsom ekonomiska svårigheter, svag
arbetsmarknadsanknytning eller lägre utbildningsnivå (ibid.). Socialstyrelsen refererar även till Brottsförebyggande rådets rapporter som visar att
diskriminerande myndighetsutövning från polis och rättsväsendet förklarar en del av den överrepresentation som finns (ibid.). Boendesegregationens negativa effekter är också något som påverkar dessa ungdomar mer då de oftare lever i mer resurssvaga områden (ibid.). Bostadssegregering och bristande integration tas med andra ord upp som riskfaktorer för barn och unga att utveckla ett normbrytande eller kriminellt beteende i Socialstyrelsens rapporter (Socialstyrelsen 2013; 2020a). I den tidigare forskning som denna studie bygger på, nämns inte detta, åtminstone inte med samma begrepp. Social marginalisering och diskriminerande myndighetsutövning från polis och rättsväsendet skulle kunna leda till att en individ tappar tron och övertygelsen på rättsväsendet och samhället i stort. Enligt teorin om sociala band försvagas därmed tron och övertygelsen på konventionella normer och förväntningar. Då detta är ett viktigt band för en individ att ha till samhället kan dessa faktorer förklara den ungas benägenhet att utveckla ett kriminellt beteende (Hirschi 2002). Enligt teorin om sociala band kan alltså social marginalisering och diskriminerande myndighetsutövning leda till att de sociala banden försvagas och ökar därmed risken för att individen börjar begå brottsliga handlingar (ibid.).
I Socialstyrelsens rapport Unga och brott i Sverige nämns att samhällets reaktion på brott kan vara av betydelse för unga lagöverträdare (Socialstyrelsen 2013). Samhällets reaktionssystem är till för att minska risken för fortsatt kriminellt beteende, men de tar också upp att en viktig faktor för flertalet unga
lagöverträdare snarare är att samhällets reaktion på brott inte bör störa den naturliga processen av att sluta med brott (ibid.). Socialstyrelsen lyfter att
forskning som gjorts i USA och Skottland visar att för unga som har kontakt med rättsväsendet kan den naturliga mognadsprocessen fördröjas. Det kan också förstärka ett redan ogynnsamt beteende (ibid.). Om man ser detta utifrån den sociala inlärningsteorin skulle man inte riktigt hålla med. Med begreppet
differential reinforcement skulle man kunna påstå att det fungerar tvärtom, dvs. att
kontakt med rättsväsendet, vilket för många ses som en bestraffning snarare än en belöning, skulle få en person att upphöra med brott (Akers 2009). Enligt teorin kan belöningar och bestraffningar se olika ut beroende på vad det är personen i fråga vill uppnå och ser som viktigt. Om en individ därför väljer att begå brott för att hen vill stå i rampljuset och just synas och höras kan det hela trots allt
förklaras utifrån social inlärningsteori. Kontakt med rättsväsendet skulle med andra ord kunna fungera som någon slags belöning och förstärker därför beteendet
(ibid.). Socialstyrelsen (2013) nämner dock även forskning som visat på att en del av samhällets åtgärder minskar risken för fortsatt kriminalitet.