Socialstyrelsen identifierar också riskfaktorer bland vänner. Enligt rapporten
Bedöma risk och behov för barn och unga som begår brott eller har annat normbrytande beteende (2020a) utgör problematiska kamratrelationer, dvs.
relationer till kamrater med normbrytande beteende, som dricker alkohol eller använder droger, en riskfaktor för barn och unga. Generellt får kamratrelationerna större betydelse ju äldre barnet eller den unga blir, vilket betyder att kamrater med normbrytande beteende blir av större vikt och en starkare riskfaktor ju äldre barnet eller den unga blir (ibid). Att ha problematiska kompisrelationer kan bero på att barnet eller den unga inte känner sig accepterad av barn och unga som påvisar positiva beteenden och attityder, eller att de har svårt att behålla dessa vilket gör att de söker sig till vänner med normbrytande beteenden eller som använder alkohol eller droger (ibid.). Det kan också handla om att de själv har ett
normbrytande beteende och föredrar att umgås med barn och unga som har ett liknande beteende, eller att de helt enkelt är utelämnade till att umgås med dem, eftersom de inte har några andra vänner (ibid.). Enligt Socialstyrelsen (2020a) innebär umgänge med andra barn och unga som påvisar ett normbrytande beteende en ökad risk att själv utveckla ett normbrytande beteende (ibid). Barn som redan har ett normbrytande beteende och som umgås med andra barn som påvisar ett normbrytande beteende, tenderar oftast att också förstärka sitt eget beteende, vilket innebär en ökad risk för barnet eller den unga (ibid). Umgänge med vänner som har ett normbrytande beteende visade sig vara en riskfaktor även i tidigare forskning (Garnefski & Okma 1996; Monahan, Steinberg & Cauffman 2009; Wong, Slotboom & Biljeveld 2010). Forskning visar att umgänge med vänner som har ett normbrytande beteende ökade risken för att själv utveckla ett normbrytande beteende, samt ökade risken för barnet eller den unga att ingå i mer riskabla fritidsaktiviteter (ibid). Vidare visar tidigare forskning även att det är vanligare att begå brottsliga handlingar i grupp i tonåren än i vuxen ålder, vilket kan förstås som att tonåringar är känsligare för gruppkonstellationer där det förekommer normbrytande beteende än vad vuxna är (Monahan, Steinberg & Cauffman 2009). Den sociala inlärningsteorin skulle förklara den ökade risken för att själv utveckla ett normbrytande beteende, alternativt förstärkningen av det redan befintliga beteendet i och med umgänge med vänner som uppvisar ett normbrytande beteende, som ett resultat av att vi blir som vi umgås (Akers 2009). Det handlar helt enkelt om att vi lär oss beteenden och utvecklas i samspel med andra (ibid.).
Tidigare forskning menar att tiden man spenderar med sina vänner, hur viktiga relationerna är samt hur mottaglig man är för kompisarnas tankar och beteenden avgör hur stor risk kompisar med normbrytande beteende har för individens egna beteende (Monahan, Steinberg & Cauffman 2009). Kvalitén på relationerna samt antalet vänner med normbrytande beteende har också kommit upp som en variabel som påverkar hur stor riskfaktor det är att ha vänner med normbrytande beteende (Wong, Slotboom & Biljevled 2010). Dessa variabler framkom inte som faktorer som påverkar hur stor respektive liten risken med att ha problematiska
kamratrelationer är för barnet eller den unga i Socialstyrelsens rapport. Där understryks enbart att vänner med normbrytande beteende innebär en ökad risk för barnet eller den unga (Socialstyrelsen 2020a). Anledningen till detta skulle kunna vara att Socialstyrelsen har sett att dessa faktorer inte spelar någon roll, eller att de inte har hittat denna information i sin tidigare forskning och därför inte har valt att ha med den informationen i sin rapport. Oavsett så är detta faktorer som tidigare forskning tar upp som viktiga variabler att ta hänsyn till, som de menar är avgörande för hur barnet eller den unga kommer att påverkas av vänner med normbrytande beteende (Monahan, Steinberg & Cauffman 2009; Wong, Slotboom & Biljevled 2010). Dessa variabler skulle kunna kopplas till begreppet
differentiell association som är en del av den sociala inlärningsteorin (Akers
2009). Differentiell association handlar om hur barnet eller den ungas
kommunikation, interaktion och identifikation av andra ser ut och menar att barn och unga som oftare associerar sig eller identifierar sig med sina vänner också utvecklar samma beteenden som dem (Akers 2009). Associationen och
identifikationen med sina vänner, som i allra högsta grad kan påverkas av hur kvalitén på deras relation ser ut, hur mycket tid de spenderar med varandra samt hur viktiga relationerna är, påverkar alltså hur mycket barnet påverkas och
utvecklas i samspel med sina vänner (ibid). Gottfredson och Hirschis teori (1990) om självkontroll skulle kunna kopplas till variabeln mottaglighet som tidigare forskning prata om. Självkontrollsteorin hade betraktat individens mottaglighet för vänners influenser som ett resultat av låg självkontroll, där lägre kontroll av de egna tankarna och beteendena hade inneburit en större mottaglighet för vännernas beteenden (Gottfredson & Hirschi 1990).
Vidare visar Socialstyrelsens rapport (2020a) att avsaknad av problematiska kamratrelationer inte nödvändigtvis är en skyddsfaktor för barnet eller den unga, speciellt inte om det betyder att barnet eller den unga inte har några vänner alls. Detta skulle kunna förstås som att det kan utgöra en större skyddsfaktor att ha vänner med normbrytande beteende än att inte ha några vänner alls, vilket visar på vikten av att ha nära vänner. Detta skulle kunna kopplas till Hirschis (2002) teori om sociala band som menar att stark anknytning till familj, vänner och skola är en av de viktigaste faktorerna för att individen inte ska utveckla ett normbrytande eller kriminellt beteende. Starka relationer till kamrater, trots att kamraterna påvisar ett normbrytande beteende, kan alltså ses som avgörande för individens mottaglighet för det normbrytande beteendet enligt denna teori (Hirschi 2002). Hirschis (2002) teori om sociala band går alltså i enlighet med det här påståendet.
Att ha vänner med positiva beteenden och attityder framkommer dock som den starkaste skyddsfaktorn enligt Socialstyrelsen (2020a). Positiva umgängen som skyddsfaktor återfanns även i tidigare forskning (Mann & Reynolds 2006). De poängterade även vikten av att ha positiva aktiviteter som en skyddsfaktor (ibid).