För att kunna genomföra ett beslut – som Sannerstedt menar är en av förutsättningarna för en lyckad implementering – krävs både kunskaper hos dem som är tänkta att genomföra besluten och möjligheter att göra det samma. Ingen av våra informanter har någon – via respektive lärarutbildning – obligatorisk utbildning i sexualitet och relationer. Vissa har på eget initiativ läst kurser som berör ämnet. Andra hänvisar till livet och använder den egna erfarenheten som referensgrund. Enligt Skolverkets rapport Nationella kvalitetsgranskningar, 199969 efterfrågar flera lärare utbildning och kompetensutveckling inom området sexualitet och relationer. Man påpekar också att en del lärare är extra duktiga och har mycket erfarenhet, vilket skolan kan tillvarata och utnyttja mer flexibelt. Ett exempel på en ”extra duktig” lärare är Bodil, som på eget initiativ läst flera kurser som på ett eller annat sätt rör sexualitet och relationer.
69 Skolverket/C, 2000, s. 91.
34
I det här sammanhanget är jag nog en eldsjäl tillsammans med ett par kollegor som har gått kurser och som driver de här frågorna. Och det är ju ofta så det funkar på en arbetsplats. Det måste vara en eller två som drar. (Bodil).
Också Agneta visar ett starkt engagemang för frågor som rör sexualitet och relationer. Hon har på eget initiativ fortbildat sig i ämnet, och gemensamt för dem båda är att de drivs av en personlig motivation. Agneta har generellt sett goda erfarenheter av själva innehållet i undervisningen och menar att hennes fortbildning varit mycket användbar.
Det har jag haft ofantligt mycket, jättestor nytta av. (Agneta)
Samtidigt uttrycker hon en besvikelse över hur området hanteras på politisk nivå.
Jag tycker att det är jätteskruttigt av kommunerna att inte följa upp det här på ett seriöst sätt. Det här med genuspedagoger till exempel som man fnyser åt och säger ’asch, det är bara någon som ska komma och berätta litegrand för förskolan’. Och det där är skitprat. (…) För visst kan man ha lite temadagar, tjejer och killar och se på lite filmer eller projekt som vi har i vår klass. Men det ska inte vara så. Alltså jämställdhet, om vi ska kunna implementera värdegrunden i skolan så kan man inte göra det någon gång då och då. Utan man måste ta det på allvar. Och då får det kosta. Det får kosta i tid och det får kosta i pengar. (…) Och det är viktigt att det också kommer ifrån politiker som ger oss pengarna och ifrån förvaltningen som förvaltar dom, ju. Och att vi verkligen får den möjligheten. Vill vi, och om vi är seriösa i att vi vill ha en jämställd och en jämlik skola så måste vi också se till att det ges utrymme för det. (Agneta)
Anders Sannerstedt (1999) menar – med hänvisning till Michael Lipsky (1980) – att lärare och annan aktuell personal på skolan utformar själva innehållet i verksamheten. Parallellt har de politiska beslutsfattarna och de som formulerar riktlinjer utifrån politiska beslut möjligheten att via indirekt styrning påverka förutsättningarna för verksamheten. Genom beslut om organisering, tilldelning av resurser i form av tjänster, nödvändiga medel och pengar, samt genom beslut om utbildning och lönesättning formas förutsättningarna för en verksamhet.70
Det Agneta ger uttryck för är att själva förutsättningarna för verksamheten lider på grund av otillräckliga resurser och brist politiskt engagemang. Cecilia ifrågasätter, precis som Agneta, hur ett politiskt beslut ska kunna verkställas utan ökade resurser.
Det här är ett politiskt beslut, och det ska bli intressant hur de tänkt sig att det ska implementeras. Det ska ju ges resurser till det, det sker ju inte av sig själv. (Cecilia)
70 Sannerstedt, Anders, 1999, s. 20.
35
Cecilia menar att det inte bara får ligga i lärarens intresse att denna ska fortbilda sig. Med andra ord får den personliga motivationen inte vara den enda drivkraften till fortbildning inom såväl det här området, som andra. Det måste även vara skolledningens ansvar att ta initiativ till fortbildning och Cecilia efterlyser en organisation som följer upp genomförandet av olika beslut.
Det är väl fint att det finns en 7,5 poängskurs i fortbildning för sexualitet och relationer, men är läraren inte intresserad av det eller tar sig tid till det, så händer det inget. Det måste finnas en organisation i skolan som utmanar lärarna, som ser till att det finns resurser och möjligheter till fortbildning för lärarna. (Cecilia)
Några av våra informanter lyfte också fram att hbtq-frågan kan vara svår att hantera på grund av kunskapsbrist. En av orsakerna de själva uppgav var att det hänt så mycket på området på relativt kort tid.
(…)Men vi känner oss ganska ringrostiga på just hbt-frågor. Det är liksom inte våran generation när man har passerat 60. Men vi försöker få hit föreläsare då som fyller upp de luckor vi saknar. (Bodil)
Att hbtq-frågan tar allt större utrymme menar Bodil beror på att ungdomarna lyfter ämnet. För lärarna kan det vara svårt att hänga med – både kunskapsmässigt och känslomässigt. Bodil upplever att det är svårt att hantera samtidigt som hon inte vill såra någon. Hon uttrycker att hon försöker vara försiktig med vilka ord hon använder. Agneta menar att hon själv inte har några problem med att lyfta hbtq-frågor, men ser samtidigt att lärare i hennes omgivning uttalar sig problematiskt kring till exempel homosexualitet. Hon påpekar att det förhoppningsvis rör sig om en ”omedveten distans”, men vill understryka att det är viktigt att lärare får möjligheten att lära sig ”tänka nytt”. Hon menar att fortbildning på området är nödvändigt för alla, även henne själv.
Jag skulle välkomna det. Det är viktigt att vi faktiskt tar saker och ting på allvar. Och det ligger mig mycket nära hjärtat. Och jag skulle så gärna vilja bli bättre på det här. Och jag skulle så gärna välkomna den hjälpen. (Agneta)
Organisation
På Bodils skola jobbar vissa lärare ämnesövergripande inom specifika projekt. Bodil är själv engagerad i ett omfattande projekt och menar att frågor som rör sexualitet och relationer ryms inom detta. Alla lärare på skolan jobbar dock inte enligt denna modell. Samma erfarenhet
36
delas av Agneta. Inom ramen för samhällskunskapen har Agneta egentligen inte undervisat under rubriken sexualitet och relationer. Området har dock belysts i samarbete med andra ämneslärare under en specifik projekttid som Agnetas arbetslag samordnar. Meningen med dessa projekt är att arbeta ämnesövergripande och det är här sexualitet och samlevnad har aktualiserats.
Jag lär mig hur mycket som helst. Det är jätteroligt. Och sen också framförallt för eleverna ju. Varför göra två grejer som är okej, när man kan göra en busbra grej. Rättssäkerhet. Två stycken som bedömer. Man noterar olika saker, det är klart att jag måste hålla mig till mina kunskapskrav. Men det är ju ingenting som hindrar att jag också noterat förtjänster eller tillkortakommanden vad gäller andra ämnen. Vi har vant oss vid det och jag vet att vi uppskattar det lika mycket allihopa. (Agneta)
Generellt sett ställer våra informanter sig positivt till att arbeta ämnesöverskridande, och ur detta avseende välkomnar de också att ansvaret för sexualitet och relationer nu vilar på flera olika ämneslärare. Rent teoretiskt ser de fördelar med att arbeta ämnesövergripande, men på ett praktiskt plan ger de också uttryck för upplevda svårigheter.
Det lämpar sig rätt väl att jobba ämnesövergripande, såväl med biologiläraren eller läraren i idrott och hälsa, eller då båda. Det är kanske inget eget ämne som jag skulle jobba med i tre veckor, utan i så fall blir det just ämnesövergripande. (…) Men det kan ju bli såhär, allas ansvar, ingens ansvar. (Erika)
Jag har en etta i gymnasiet nu enligt den nya läroplanen i ett ganska stort samarbete med naturkunskapen. Där jag började, alltså, min bit handlar ju då om precis det som står där (i ämnesplanen, vår anm.) grupper, identitet. Alltså, vi utgick från genus, klass och etnicitet. Eleverna fick skriva rapporter om sig själva. Sen tittade vi på individen som juridisk varelse och vad lagen säger om olika saker. Och just då inriktade vi oss på sexualitet och vad som är tillåtet och vad som är förbjudet. Parallellt körde naturkunskapen den biologiska människan. Det är egentligen min enda upplevelse av det här. (Fabian)
Det går inte alltid att jobba ämnesövergripande på grund av hur den organisatoriska situationen ser ut på många skolor. På min förra skola fanns det en timme i veckan avsatt för möte med arbetslaget, men på många skolor finns inte ens det. Det finns heller inga incitament eller initiativ för att lärare ska jobba ämnesövergripande. (…) Det finns många, många, fördelar med att arbeta ämnesövergripande men det finns sällan möjligheter till det. (Cecilia)
Enligt Skolverkets rapport Nationella kvalitetsgranskningar, 1999 menar lärarna att de behöver en ökad insyn i vad andra lärare på skolan faktiskt gör. ”En första kompetensutveckling kan därför vara att träffas i de olika arbetslagen och berätta för
37
varandra.”71 Denna kommentar tolkar vi dels som en fråga om organisation och dels som ett uttryck för behovet av att dela med sig av kunskaper, idéer och erfarenheter.
Implementeringen den lär nog ta tid tror jag. Och sen är det en fråga om att det måste kunna dokumenteras för att man ska få någon form av kontroll på allting som sker. Men det händer ju inte. Så det är möjligt att olika kollegor gör en massa saker, men jag har ingen aning om vad de gör i sina kurser. Det är ganska vattentätt mellan kurserna här på gymnasiet. Och det är ju ett dilemma. (…) Det är för mycket pappersarbete, så vi hinner inte med allt vi egentligen vill göra. (Bodil)
Det är väl som med allting annat som landar på många att det är risken att ingen kommer att ta upp det för att man tror att någon annan gör det. Och sen kanske inte alltid det samarbetet finns att man diskuterar ’vad gör ni?’. Det är inte så himla vanligt, uppfattar jag det som, på gymnasiet, att man faktiskt har koll på vad de andra lärarna gör i sina ämnen. (…) Men det skiljer sig säkert från varje skola. Det kan ju finnas en föreställning om att det borde vara på ett visst sätt. Men sen att det faktiskt blir så, det är något helt annat. Då handlar det om folks scheman och folks övriga kurser. (Fabian)
Lärarna ger uttryck för att sexualitet och relationer är ett område som lätt hamnar i marginalen. Dels på grund av tidigare nämnda diskussion kring luddiga formuleringar, men även på grund av tidsbrist inom ämnet samhällskunskap.
Man måste ta ställning till ’hur mycket tid har jag’, och jag tror att för de flesta praktiserande lärarna gällande dokumenten så tänker man ’wow, ska vi hinna allt det här’. (…) När ämnet inte får sin egen anslagna tid är det tyvärr så att det tenderar att hamna i bakgrunden. Men i tvåan brukar vi bjuda in olika organisationer som kommer till skolan och pratar med eleverna. (Ditte)
Samhällskunskap är ett ämne där det är väldigt mycket som ska hinnas med på rätt begränsad tid. Man skulle faktiskt kunna säga att det är en utrymmesbrist, det är det väl? (Göran)
Det står ju ingenting explicit om sexualitet och samlevnad, det behöver inte i sig vara ett problem, det blir ju ett problem om för mycket skrivs ut, det är redan mycket som ska hinnas med på kurser som redan går ganska snabbt. Men om det ska jobbas med någon så kallad värdegrund som ska vara med kanske vi måste påminnas om att det ska vara med och framförallt hur vi ska jobba med den, annars kommer vissa lärare kunna hoppa över den och känna att de egentligen inte gör något fel. (Cecilia)
Ett ytterligare skäl som våra informanter uppger till att sexualitet och relationer ofta marginaliseras är att det finns så många olika perspektiv som ska integreras inom ramen för samhällskunskapen.
71 Skolverket/C, 2000, s. 91.
38
Vi har en lärare på skolan som är väldigt intresserad av det här med livskunskap som för ett par år sedan fick rätt mycket utrymme och tid. Men som nu också har krympts tillbaka och gjorts liksom såhär att alla måste vara lärare i livskunskap, alla måste se till att integrera det i sina ämnen. Och direkt blir det så då att jaja, visst, när jag får tid typ. Men tillsammans med henne har man haft en del diskussioner och övningar och så. (Ditte) Det är lätt att prata om perspektiv som ska genomsyra verksamheten på ett allmänt plan, men det intressanta är när det sedan ska konkretiseras i klassrummet. Det är det som är problemet, det är många som endast vill prata i fina termer. (Cecilia)
Att vilja genomföra beslutet
Utifrån förutsättningar att läraren har stor handlingsfrihet att utforma politiken72 inom sitt område är det viktigt att närbyråkraterna dels vill undervisa i sexualitet och relationer och dels känner sig trygga i att undervisa i ämnet. Enligt en av lärarna (Cecilia) driver endast ett fåtal av hennes kollegor frågor kring ett jämställdhetsperspektiv. Hon har heller inte särskilt stor förhoppning att de nya styrdokumenten kommer att få något genomslag då kollegerna antingen inte kan eller vill undervisa om ämnen som sexualitet och relationer. Och just frågan om lärarnas vilja att undervisa i sexualitet och relationer är avgörande för hur området behandlas i skolan.
Är man sen inte intresserad eller tycker det är jobbigt att prata om sådana här frågor kanske man inte ska prata om det? Då kanske man ska ta in extern hjälp eller låta någon annan prata om det så att verkligen blir bra. Det är kanske kolleger som tycker det är jättejobbigt, pinsamt, svårt och jobbigt, då kanske man inte ska förlita sig på att de går i bräschen för att förändra och jobba med elevernas normer och värderingar. Jag är lite såhär cynisk. Så styrdokumenten i all ära, men om det är något man verkligen tror på så krävs det resurser till kompetensutveckling, det krävs en miljö där man utmanas till att utvecklas och verkligen genomföra dem. (Cecilia)
Cecilia är inte ensam om att föreslå extern hjälp som en möjlig lösning på området. Flera lärare uttrycker liknande tankar, och ställer sig frågande till var deras ansvar för ämnet sexualitet och relationer börjar och slutar.
Jag är lite ambivalent till om det här med sexualitet är vårt uppdrag egentligen. Det kan bli väldigt fel då... Det var bättre innan när det låg under rektorns ansvar. Det är nog bättre att ta in externa föreläsare till det här. Man kan inte, som man försöker nu, tvinga alla lärare att ta upp den här aspekten. Det är inte som i naturkunskapen, där är det och har det varit väldigt tydligt att de ska ta upp det här med sexualitet, men det finns vissa av mina kolleger i det ämnet som är väldigt fyrkantiga. Det upplever jag själv och det har jag
72 Sannerstedt, Anders, s. 19.
39
hört från eleverna också. Då blir det ju väldigt konstigt, då är det bättre att ta den här externa lösningen, som känner sig bekväm och kan fokusera på ämnet sex. (Göran) Det beror så mycket på vad det är för lärare och individer och om de är intresserade. Det är inte alla som är det och många tycker att det är jobbigt. Att säga kondom, då blir de illröda i ansiktet. Man måste kunna prata om sex precis som om man pratar om ekonomi eller något annat. Det är ju samma sak, det är en naturlig del av vårt liv. Men många tycker det är jobbigt för att det kan bli för privat. Men jag menar att det är skillnad mellan privat och personligt. Och man kan vara personlig, men man behöver ju inte vara privat för det. Men alla klarar inte det. Vi är olika och det måste vi få vara. Man kan inte tvinga någon som inte vill. Även om det nu finns tydliga skrivningar så kan man lösa det på något annat sätt. (Bodil)
Och precis som Bodil uttrycker färgas informanternas upplevelser av en viss kluvenhet. Samtliga informanter tycker att området sexualitet och relationer är viktigt, men samtidigt menar många att vissa frågor kan vara känsliga. Rädslan över att trampa någon på tårna, eller att själv bli för privat, är ett parallellt resonemang som informanterna för.
Man kan försöka ta ut svängarna ibland, om man litar på eleverna. Men likt förbannat kan man vara övertygad om att det är någon som tar illa upp och springer till rektorn, då känns det som att verkligheten hinner ikapp en ibland. Det som var genialt i klassrummet visade sig vara väldigt plumpt utanför. Det är lite knepigt ibland. (Göran)
Det man kan säga är ju att det är lätt att prata om det här rent juridiska. Men det som fastnar hos eleverna är ju ofta det mer personliga. Då kan man kanske känna som lärare att det blir svårt med gränsdragningen. Hur många exempel ska jag ta från mitt eget liv? Jag tycker som lärare att man ska bjuda lite på sig själv. (…) Men jag menar, inom de svårare frågorna så är det ju svårt. Sex till exempel. Ska man prata om det med sina elever som vuxen lärare. Kan man det? Är man rätt person för att göra det? Har man den sortens relation? Det kanske kan funka med vissa grupper men med andra inte alls. (Ditte)
Ändå har jag gått en massa kurser och läst en massa. Men för dem som inte har gjort det är det ett minfält. Jag menar, jag kan säga något som jag inte upplever är sårande, men det kan sitta någon där i klassrummet som tar illa upp. (Bodil)
Vissa informanter gav – som i citaten ovan – uttryck för en osäkerhet för var de ska dra gränsen mellan det privata och det personliga. Andra svar pekade på motsatsen, att informanten känner sig trygg i att undervisa om sexualitet och relationer.
Absolut, jag är extremt bekväm. Jag kan till och med tycka att det är häftigt att driva med dom (eleverna, vår anm.). Men det är kanske de här 35 åren. Det känns för mig som att det är no big deal. (…) Jag är nog i min undervisning extremt privat. Jag kan hoppa över gränserna och berätta om egna erfarenheter utan att bli för personlig och jag tror att det skapar en närhet. Alltså det blir på riktigt. Det är riktiga människor det är liksom inte en abstraktion. (Fabian)
40
Det är skitbra, det är jättekul. Det är roligt att överraska ungdomarna också med påståenden så att de får lite motstånd och får fundera lite. (Bodil)
Flera av informanterna menar att det är viktigt att kunna vara personlig i läraryrket som helhet. Förmågan att kunna skilja mellan privat och personlig tycker de flesta av våra informanter blir lättare med åren. Erfarenhet anger de själva som en anledning till varför de känner sig bekväma.
Det är klart att det kan bli privat, men det är lärarens roll att balansera det, att ställa de rätta frågorna, och det kommer av erfarenhet och av att känna av hur ungdomar pratar och liksom därefter sätta diskussionen på rätt nivå. (…) Jag känner mig nog ganska bekväm, det gör jag nog. Men jag gjorde inte det i början, men jag ansåg att det var viktiga saker att prata om. (Erika)
Som jag ser det … självklart är det så att jag är mycket bättre som lärare idag än vad jag var för 20 år sedan. Det är klart att jag är. Inte bara att jag har lärt mig mer och blivit äldre och visare och så, det kanske inte alltid hänger ihop automatiskt, men. (…) Man vågar ta ut svängarna, man blir ju tuffare när man blir lite äldre. Och vågar ta ut svängarna också i metoder men också bjuda på sig själv lite mer kanske. Det är klart att man, om man jobbar så länge som jag har gjort som lärare, om man inte har skaffat sig en yrkesidentitet och en trygghet så vet jag inte hur man klarar sig. Och jag älskar ju fortfarande mitt jobb. (Agneta)