Kvalitativa resultat

Nedan presenteras resultaten av den kvalitativa studien. Intervjuobjekten finns presenterade i bilaga 4. De fyra intervjuerna som utförts har sammanställts nedan utefter två huvudkategorier, ”användandet av garanter” och ”garanternas provision och risk”. Fenomenet garanter belyser värdepappersinstitutens syn på garanter och

28 eventuella påverkande faktorer till att garanter används. Därefter granskas garantiåtagarnas provision och risk som tas i förhållande till garanternas kostnader och nyemissionens teckningskurs.

6.2.1 Användandet av garanter

Alla fyra rådgivare som intervjuats är av uppfattningen att garanter har varit vanligt förekommande de senaste åren i och med den finansiella kris som inträffat. Dock ser man ofta fenomenet som ett nödvändigt ont eftersom vissa företag helt enkelt inte har något alternativ; om inte emissionen går igenom så går företaget under. Sådana situationer har varit vanliga under den senaste lågkonjunkturen, 2008-2009, vilket inneburit att så gott som alla nyemissioner varit garanterade det senaste året (Nordea, 2010). Garanter är väldigt konjunkturberoende och det är möjligt att fenomenet försvinner när kreditmarknaden stabiliserats (SEB Enskilda, 2010).

Garanter kan främst delas in i tre olika kategorier, banker, ägare och externa garanter (Nordea, 2010). Vilken av dessa tre som använts som garanter kan ofta härledas till varför nyemissionen görs. Om nyemissionen görs på eget initiativ av företaget är det vanligare att ägare eller externa garanter används. Om emissionen istället genomförs på grund av en påtryckning från en extern aktör kan ofta densamma gå in och garantera nyemissionen för att visa förtroende för företaget. Dessa påtryckningar från externa aktörer beror ofta på att företaget håller på att bryta ett villkor för ett lån, en så kallad covenant och att den externa parten kräver att nytt kapital tillförs bolaget. Ett annat skäl till externa påtryckningar kan vara att emissionen görs som en del av ett förvärv där emissionslikviden ska utgöra en del av köpeskillingen. I dessa fall är det vanligt att både köparen och säljaren vill att emissionen ska vara garanterad för att försäkra sig om att förvärvet kan genomföras (Nordea, 2010).

6.2.1.1 Fördelar med garanter

Den främsta fördelen med garanter, som alla fyra intervjuade framför, är att företaget kan vara helt säker på att pengarna kan komma in. Utöver det finns det ett flertal andra anledningar som gör att garanter kan vara viktiga att använda. Öhmans framför vikten av signalvärdet med garanter, och även det negativa signalvärde som det kan innebära att inte använda sig av en garant. Att man vid tillkännagivandet av emissionen kan säga att den är garanterad innebär självklart en säkerhet för

29 aktieägarna och motverkar spekulation mot aktien. Att samtidigt som man signalerar till marknaden att man behöver pengar också kunna visa att finansieringen är löst är en styrka (Nordea, 2010). Teoretiskt sett är en annan fördel med att använda en garant att en mindre emissionsrabatt behöver ges. Eftersom emissionen är garanterad behöver man inte locka in investerare med en teckningsrabatt. I praktiken fungerar det vanligen inte på detta sätt då företaget ofta befinner sig i ett beroendeförhållande där garanten kan kräva en viss emissionsrabatt för att över huvud taget ställa upp som garant (Öhmans Fondkommission, 2010). En annan fördel med garanter hänger ihop med när rådgivarna ska sammanställa prospektet. I prospektet ska det anges hur framtiden ser ut för bolaget och genom att garantera emissionen kan man undvika att beskriva hur företagets framtid skulle se ut om företaget inte lyckas få in pengarna (HQ Bank, 2010).

6.2.1.2 Nackdelar med garanter

Den främsta nackdelen som alla institut framför med garanter är just den stora kostnad som det medför. Det absolut bästa är när de befintliga aktieägarna själva kan teckna sin andel och kanske även garantera en del utöver sin egen andel (HQ Bank, 2010). Utöver kostnaden kan det även finnas ett negativt signalvärde i det långa loppet eftersom det skickar en signal till marknaden att företaget inte är säkra på att få in kapitalet.

6.2.1.3 Ägarförhållandet påverkar användandet av garanter

Att komma fram till huruvida garanter ska användas i en emission eller inte föregås alltid av en diskussion mellan bolagets ledning, aktieägare och rådgivarna i emissionen (HQ Bank, 2010). Ibland är det som tidigare nämnts villkorat av en extern aktör att emissionen måste genomföras, annars tas beslutet gemensamt. När bolag har större aktieägare är det vanligt att dessa lämnar en teckningsförbindelse vilken innebär att de, utan ersättning, åtar sig att teckna sin del av emissionen. I sådana fall är det också vanligt att dessa ägare går in och garanterar en andel utöver sin teckningsförbindelse. Ofta är garantiprovisionen lägre eftersom dessa ägare vill att så mycket kapital som möjligt tillfaller företaget. När det inte finns några tydliga huvudägare är det vanligare att externa garanter används (Öhmans Fondkommission, 2010).

30 6.2.1.4 Bankernas neutralitet

HQ Bank är tydliga att framhålla sin neutrala roll i emissionsförfaranden vilken grundar sig i att de endast är rådgivare inom anskaffning av eget kapital. De menar att bankerna sitter på dubbla stolar eftersom de i många fall både är långivare och rådgivare åt företag. Från SEB Enskilda och Nordeas sida ser man dock inte den delade rollen som problematisk eftersom man tydligt skiljer sin corporate finance verksamhet från bankverksamheten. Att många av corporate finance avdelningarnas kunder även är kunder i banken menar de snarast beror på att det finns så få storbanker i Sverige att nästan alla har någon relation till de större börsnoterade företagen (Nordea, 2010). Det är naturligt att många av uppdragen kommer från tidigare relationer med företag och förtroendet bygger ofta på personliga relationer (SEB Enskilda, 2010).

6.2.2 Garanternas garantiprovision och risk

Samtliga intervjuade institut menar att det inte sker någon exakt risk- och ersättningsberäkning vid mäklandet av garantåtaganden. Öhmans Fondkommission förklarar att det finns en marknadsprissättning av garantiprovisionen som i ett brett spann sträcker sig mellan 0-10 procent av emissionsbeloppet. Lägre provisioner (ibland så lågt som 0-1 procent) är vanligt om tydliga huvudägare finns som tror på bolaget medan provisionen kan uppgå till runt 10 procent i de fall där bolaget omges av hög risk (Öhmans Fondkommission, 2010). HQ Bank menar att det inte är ovanligt att konkurrenssätta garanter mot varandra för att minska kostnaderna för det emitterande bolaget.

För stora bolag som använder banker som garanter kan ersättningen variera mellan 1-5 procent. Under den senaste finansiella krisen har garantiprovisionen för stora bolag legat på omkring 3 procent (SEB Enskilda, 2010) (Nordea, 2010). För de stora garantiåtagandena som SEB och Nordea åtar sig, menar Nordea att marknaden är begränsad till större aktörer. Detta har medfört att de fyra stora bankerna (SEB, Nordea, Swedbank, Handelsbanken) är dominerande på den svenska marknaden.

Däremot finns konkurrens från utländska banker (Nordea, 2010).

31 6.2.2.1 Garantiåtagarnas kostnader och lönsamhet

De fyra intervjuade instituten betonade svårigheten i att mäta lönsamheten av garantiåtaganden. Öhmans jämställer garantiprovisionen som betalning för ett risktagande som ofta inte behöver infrias. Även om garanterna inte måste teckna aktier så har de stått för risken. Det blir därför en osynlig kostnad som är svårmätt (Öhmans Fondkommission, 2010). HQ Bank som själv sällan agerar garant menar att det är en lönsam verksamhet. Särskilt under den senaste lågkonjunkturen tror de att garanterna tjänat bra då garantivillkoren och garantiprovisionerna varit tuffare för företagen (HQ Bank, 2010).

Nordea menar att garantiverksamheten är lönsam, men att den uppbringar interna kostnader för banken då de allokerar pengar internt inom bolaget under garantiperioden. SEB Enskilda framhåller att garantiåtagandena inte är en verksamhetsgren för banken, men trots det ger god avkastning givet att emissionen går bra. Enligt SEB Enskilda och Nordea är det mycket ovanligt att bankerna faktiskt behöver teckna aktier utifrån sina garantiåtaganden. En av Nordeas representanter kan inte minnas någon gång de behövt teckna aktier och SEB Enskilda menar att det är själva garantiåtagandet i sig som skapar trygghet.

6.2.2.2 Sambandet mellan garantiåtagandet och nyemissionens teckningskurs

En utgångspunkt vid frågeställningen var att teckningskursen inte behöver rabatteras till samma grad om emissionen är garanterad då risken för att nyemissionen inte går igenom elimineras. Till svar på detta scenario menar Öhmans att det skulle vara naturligt att anta detta, men att det oftast är tvärt om. Garanterna kräver ofta en hög rabatt på aktiekursen för att minimera sin risk för att behöva teckna. Att rabattera teckningskursen är annars vanligen något de emitterande företagen kan göra för att marknadsföra nyemissionen och få de nuvarande aktieägarna att teckna aktier även då garanter inte används (Öhmans Fondkommission, 2010).

SEB Enskilda och Nordea håller med om att frågan om teckningsrabatt är viktig för garanter och enligt SEB Enskilda att har rabatterna kunnat uppgå till 50 procent av tidigare aktiekurs under finanskrisen (SEB Enskilda, 2010). Nordea anser att teckningskursen är helt irrelevant för aktieägarna och är oförstående till varför ägarna

32 och ledningarna vill ha en hög teckningskurs. Under förutsättningen att aktieägarna antingen köper aktierna eller säljer teckningsrätterna så skall man inte förlora på det (Nordea, 2010) För förklaring se räkneexempel i bilaga 1.

Både Öhmans och HQ Bank menar att användandet av garanter i samband med höga teckningsrabatter är som att ha hängslen och livrem samtidigt och ställer sig därför frågande till om garanter alltid behövs om rabatterna skall vara så höga (HQ Bank, 2010) (Öhmans Fondkommission, 2010).