Lärarnas perspektivtagande

Orsaken till att en elev visar ett utagerande beteende kan i många fall vara brister i

familjeförhållanden eller i vissa fall medicinska och/eller biologiska orsaker som ADHD eller andra neuropsykiatriska svårigheter (Folkman 1998). Detta resonemang liknar vi med ett

dilemmaperspektiv där både miljömässiga och individbundna faktorer ses som samband till att en

elev visar ett utagerande beteende. Just denna beskrivning ger även LD som förklarar bakomliggande orsaken/orsakerna till varför barn visar ett utagerande beteende då LD säger:

Jag tror det finns fler anledningar, dels kan det ju vara att man har en diagnos, det kan ju en del få. Och det man kan se med ADHD är att man har svårt med impulskontroll och koncentration och lite svårare att se andra och deras behov. Sen kan det ju vara hur man har haft det under sin uppväxt och hur man har det hemma under perioder. Det kan ju så klart vara i skolan också (LD).

Vid flera tillfällen under intervjun lyfter LD miljön och gruppen som ett samband till elevens beteende. Samtidigt lyfter LD även brister inom eleven. Ett exempel är ”de små barnen som ju är

jagcentrerade de har väl kanske inte riktigt kommit vidare med sin utveckling” (LD). I och med LD:s ovan nämnda yttranden ser vi ett tydligt dilemmaperspektiv. Orsaken till det är att LD inte är fokuserad på antingen miljö eller individrelaterade orsaker.

LB:s orsaksförklaring är mer av ett kritiskt synsätt då LB främst lyfter miljömässiga faktorer som hemmet och brist på uppmärksamhet. LB ser sig själv som en viktig del för elevernas sociala välmående och lyfter även vikten av att man som lärare arbetar för att skapa en god relation till eleven.

För barn som byter skolan från trean till fyran så byter man från sexan till sjuan. Då får man börja om, skaffa nya relationer. Då kan det ibland vara jobbigt att hitta den här ”vad ska jag ha för strategi?” eller när de (eleverna) blir riktigt as förbannade, ”vad kan vi ha för strategi då?” […] ”Det finns ju inget facit. Man måste lära känna det här barnet, eleven. Och så får man ju jag behandla så man får en relation (LB).

Men vi kan även se en viss antydan till ett dilemmaperspektiv då LB vid ett specifikt fall berättar: ”jag tror att han saknade mycket sin pappa. Och sen är ju frågan också om han hade kanske någon liten diagnos kanske” (LB). Nilholm (1997) förklarar att då man har svårt att finna endast en bakomliggande orsak till elevens beteende hamnar man i ett dilemma som författaren valt att benämna som ett dilemmaperspektiv. Orsaken kan ligga hos både individ och i miljön. Då LB förklarar att eleven visar ett utagerande beteende på grund av problematik både inom och utom individen endast vid detta enskilda tillfälle under intervjun ser vi inte ett tydligt

dilemmaperspektiv utan mer ett kritiskt perspektiv. LB lade stor vikt vid att skapa en relation med elever som visar denna problematik. Bland andra Ogden (2003), von Wright (2007 och Nilholm (2007) beskriver att enligt detta synsätt är det just då eleven får svårigheter i att samverka med sin miljö som beteendeproblem kan uppstå.

På samma sätt lyfter LA det kompensatoriska perspektivet i början av intervjun men glider även in på ett dilemmaperspektivet mot slutet då LA vidrör miljöaspekten som en bidragande faktor till att elever visar ett utagerande beteende. ”Jo, ja men jag tror att det kan bero på, kan vara en brist på trygghet, de kan också bero på just ADHD eller ADD som man säger då” (LA). Som vi kan se i ovan nämnda citat går LA alltid tillbaka på de individbundna orsakerna i sina

resonemang, vilket gör att vår slutliga tolkning blir att LA resonerar utifrån ett kompensatoriskt perspektiv.

Dels är det ärftligt. Jag tror att det kan vara att vissa barn är mycket mer känsliga för förändringar. […] En del barn, framför allt de som har ADHD kan vara superkänsliga för förändringar. Man måste förbereda dem och tala om att ”nu är det såhär” (LA).

Detta perspektiv har fokus på att den bakomliggande orsaken till att en elev visar ett utagerande beteende ligger hos eleven själv (Nordahl m.fl. 2007, von Wright 2001).

Nilholm (2007) beskriver att enligt det kritiska perspektivet ligger orsaken till att en elev visar ett utagerande beteende i miljön och den kontext där eleven befinner sig. Orsaken är därmed inte bunden till individen. Då LC främst lyfter kulturella skillnader samt hemförhållanden som den bakomliggande orsaken tolkar vi att LC har ett kritiskt perspektiv.

De är ju liksom på något sätt mellan två, mellan två världar, dem är ju det dem är men dem tittar inte ju liksom inte på svensk tv på samma sätt. Dem läser inte tidningen och sen tror jag att den stora skillnaden också är att, är man från en svensk familj med liksom demokratiska begrepp och så här så diskuterar man väldigt mycket med sina barn (LC).

LC menar att många föräldrar med annan kulturell bakgrund ofta lägger ansvaret på skolan vad gäller elevens uppfostran, vilket är något som LC inte menar är skolans ensamma primära ansvar. LC nämner även skolmiljön och det individuella bemötandet som eventuella samband till en elevs agerande. Dock är vår uppfattning att LC ser elevens familjeförhållande som den främsta och största orsaken då en elev visar ett utagerande beteende.

Hemförhållanden, hur det är i hemmet, har stor betydelse. Alltså, barn som blir slagna slåss ju. […] Barn som ingen ser på fritiden heller, som inte liksom har så mycket vuxna runt omkring sig som faktiskt orkar bry sig. Då blir det ju så att skolan på nått sätt blir en stor scen. Alltså, vi blir nästan statister på något sätt. De bara väntar på att det ska komma någon vuxen som skall orka stå emot (LC).

I likhet med LC, menar de flesta lärarna i Aticis (2007) studie att problematiken kring elever som visar ett utagerande beteende grundar sig i elevens hemförhållande.

Vår övergripande uppfattning är att LC, i sina förklaringar kring varför elever visar ett

utagerande beteende, resonerar utifrån ett kritiskt perspektiv. Dock upplever vi inte att LC visar någon strävan efter att finna den individuellt bakomliggande orsaken utan tar hemmet som den övergripande orsaksfaktorn för given. Vi tycker oss se en antydan till att LC arbetar för att eleverna skall uppföra sig och anamma den fostran som eleverna enligt LC saknar hemifrån. Nordahl m.fl. (2007) beskriver att de lärare som resonerar utifrån ett punktuellt perspektiv har en strävan efter att eleverna skall uppföra sig så som läraren förväntar sig.

Risken med detta blir då att läraren åtgärdar beteendet, inte den bakomliggande orsaken (Skolverket 2005). Just detta resonemang ser vi hos LC som tydlig strävar efter att eleverna skall vara medvetna om vilka regler som gäller, vad som är acceptabelt och inte i klassrummet. Ytterligare ett exempel på detta menar vi är hur LC förklarar att man som lärare bör lyfta frågor

som ”varför tror du att du sitter här ute. Då kan de få tala om det själva” (LC). LC fokuserar därmed inte på den bakomliggande orsaken, som vi ser det, utan vill endast få eleven att förstå vad som inte är accepterat i det eleven gjorde. Då detta inte stämmer överrens med det kritiska perspektivet utan är mer i samklang med det punktuella perspektivet känner vi en vis

tvetydighet. Vill vi inte säga att LC resonerar utifrån ett dilemma perspektiv då LC inte ser individbundna faktorer som orsaksförklaringar till elevers beteende. Däremot upplever vi ett inkonsekvent resonemang då LC:s ansvarstagande och bemötande till eleverna inte stämmer överrens med resonemanget beträffande den bakomliggande orsaken, vilket vi ser som endast kritiskt då LC lyfter hemmet som den primära källan. LC:s uttalade bemötande av eleverna följer inte riktigt det kritiska perspektivet utan är mer av ett punktuellt perspektiv med dess strävan efter att förändra själva individen.

LE belyser, genomgående under intervjun, ett kritiskt perspektiv då LE förklarar att den sociala miljön och omgivningen ofta är grunden till elevens beteende. LE lyfter den ömsesidiga

relationen mellan eleven och läraren som en primär grund genom att argumentera för att lärarens bemötande till eleven i sin tur påverkar elevens bemötande till läraren och andra. LE visar ett stort intresse för att hitta den individuella orsaken till elevens beteende men fokuserar främst, i enlighet med det kritiska perspektivet, på miljömässiga orsaker.

För mig är det alltid viktigt hur man bemöter ett barn, även vuxna. För mitt förhållningssätt och mitt bemötande gör också hur eleven bemöter mig. Det är ju A och O för mig i att möta ett utagerande barn. Det hjälper ju inte att du skäller eller att du dömer barnet, utan det gäller att möta barnet, se barnet (LE).

Drugli (2003) förklarar att det är viktigt att som lärare inte ta barnets beteende personligt. Man får heller inte döma barnet för dess handling. Det gäller att försöka förstå barnet och den bakomliggande orsaken till dess beteende. Det är viktigt att arbeta för att skapa ett positivt samspel.

Under intervjuerna berörs frågan beträffande diagnostisering vilket vi finner relevant i

förhållande till vår första frågeställning. Vi menar att intervjudeltagarnas resonemang angående diagnistisering ger en ytterligare förtydligad bild av det synsätt intervjudeltagarna har

beträffande elever som visar ett utagerande beteende.

LE uttrycker ett avstånd till diagnostisering då en diagnos ofta blir den enklaste förklaringen för läraren då klassrumsmiljön inte fungerar. Detta belyses då LE säger:

Jag tror att som lärare så känner man att man orkar inte och då är det lättare att man sätter en diagnos och tror att man ska få någon som hjälper barnet istället för att man själv försöker. […] Man skall försöka så mycket som möjligt att hitta orsaken själv, som lärare (LE).

LE utrycker sig vidare:

Det kan hända att lärare som inte orkar med klassrumssituationen lättare önskar en utredning för att eventuellt få en diagnos på en elev som visar ett utagerande beteende och därigenom få hjälp (LE).

Barnombudsmannen understryker i SOU 2000:19 att elever i svårigheter inte skall få stöd i skolan endast på grund av en diagnos. Det är individens behov, med eller utan diagnos, som skall styra resursfördelningen. LD är av en något mer positiv åsikt beträffande diagnoser då LD menar att:

Så jag kan tänka på två sätt. Men när jag har varit med och det har blivit en diagnos, då har jag upplevt att både barn och föräldrar har blivit väldigt lättade. Det känns som om det inte är oss det är fel på och en diagnos tycker jag ska vara ett hjälpmedel, hur man jobbar. För en del säger att man ska inte stämpla, men det förstår jag inte riktigt. För om man blundar för en diabetiker eller någon som har andra handikapp, då pratar vi ju inte om att bli stämplade. Så jag tycker liksom att det ligger i betraktarens ögon att man säger så. Det retar mig. Sen vet jag ju att det har varit så att vissa försäkringsbolag har haft svårt att ta barnförsäkringar om barnen har en diagnos. Det är ju också åt skogen kan jag tycka (LD).

Dock poängterar LD att det idag finns en risk för överdiagnostisering då skolan tvingas skära ner och spara pengar vilket då resulterar i att skolan inte får de resurserna de önskar och behöver. ”En politiker lyssnar mer om man har ett papper (på att eleven har en diagnos)”(LD).

Att skolan många gånger använder sig av diagnoser som en utgångspunkt i resursfördelningen är något som även Hjörne och Säljö (2008) lyfter. De menar att skolpersonalen lättare tolkar elevers svårigheter med och sätta en diagnos för att det då blir mer legitimt att få pengar och stöd för att kunna hantera eleven i fråga.

Sammanfattningsvis tolkar vi att de perspektiv lärarna har beträffande orsaken/orsakerna till att en elev visar ett utagerade beteende tyder på ett varierande perspektivtagande. Det finns ingen förenad samstämmig syn på hur lärare resonerar kring dessa elever. Vår uppfattning är att LA visar ett kompensatoriskt perspektiv. LB, LE och LC uppfattar vi har ett kritiskt perspektiv vilket skiljer sig sins emellan då LC är fokuserad kring hemmet som den främsta orsaksfaktorn medan LB och LE ser flera miljömässiga samband, däribland skolan och deras egen påverkan. Slutligen ser vi LD som, enligt vår uppfattning, resonerar utifrån ett dilemmaperspektiv.

visar ett utagerande beteende. Detta resonemang styrker även Aticis (2007) studie som visar på att de flesta lärare hävdar att elevens hemförhållande ligger till grund för elevens utagerande