Uppmärksamma och se eleven

Marie-Louise Folkman (1998) menar att då ett barn har svårt med det sociala samspelet med andra kan det ibland resultera i att barnet istället väljer att ta kommandot över en social situation, dock på sina egna villkor. En traumatisk händelse kan vara en orsakande faktor till att en elev inte klarar av att behärska sin sorg och ilska. I dessa fall kan ett utagerande beteende ses som en överlevnadsstrategi för att orka med de känslor som bubblar inombords. Just detta är en

beskrivning som är återkommande i samtliga intervjuer då de förklarar det utagerande beteendet som en skyddande fasad för den tomhet eller avsaknad av uppmärksamhet eller egenvärde som kan finnas hos eleven.

Det kan ju vara att man har väldigt dålig självkänsla. […] Då kan man ju också bli utagerande, visa en sådan sida för att man är så osäker på sig själv. Eleven söker då andra vägar för att bli sedd (LE).

Som vi tolkar detta menar LA att eleven nästan alltid upplever att ”jag känner mig ganska liten och rädd, jag måste se till att jag inte är det” (LA). Drugli (2003) förklarar närmare att elever som visar ett utagerande beteende många gånger uppvisar ett negativt beteende då de lärt sig att det är ett effektivt sätt att skaffa sig uppmärksamhet.

Folkman (1998) betonar att vikten av att ge positiv feedback är än viktigare för elever som visar ett utagerande beteende. Att ge beröm och positiv feedback är för dessa elever grundläggande för att de skall kunna bygga upp sin ofta låga självkänsla. Ett sätt är att ställa krav som är relevanta för just den individen samt fokusera på det eleven är bra på. LB lyfter den sociala relationen som primär i kontakten med sina elever. LB ser sitt ansvar, även utanför klassrummet, och menar att om man stöter på någon elev i korridoren som har det svårt eller tufft är det extra viktigt att stanna upp och prata lite, pusha lite extra. Nordahl m.fl. (2007) poängterar att det är viktigt för elevens välmående att läraren visar intresse samt ser eleven. Det räcker att exempelvis fråga eleven hur det gick på matchen igår. Folkman (1998) bedömer att elevers upplevelser av att de blir sedda och duger är centralt för att hjälpa dem till att må bättre. Ofta kan lärare uppleva att de inte räcker till eller gör ett bra jobb. LC berättar att:

Det är ju det som är svårigheten ibland. Att man känner att man inte hinner. Det är ju därför många av våra elever väljer att få näring av, de bli ju som bakterier som växer av skit. Alltså, därför att de får så mycket negativ uppmärksamhet (LC).

Som vi förstår det menar LC att vissa elever är i sånt behov av uppmärksamhet att de hellre väljer att få negativ uppmärksamhet i form av skäll och förmaningar än att de inte blir sedda alls. Därför menar LC att det är viktigt att som lärare hitta relevant och förståliga uppgifter till eleverna. ”Om man faktiskt inte förstår vad det är frågan om så är steget inte långt ifrån att man faktiskt gör något annat” (LC). Detta lyfter även LE genom att säga:

När jag märker att det här barnet börjar stressa upp sig och prata mycket, börjar springa omkring i klassrummet. Då försöker jag se det och kanske hitta en uppgift till det barnet. Som idag, ”Du får ett uppdrag utav mig, skulle du vilja ha det?”. Att jag möter honom, liksom ”hej, kan du hjälpa mig”, istället för ”DU, NU slutar du och skrika!”. För det hjälper ju inte, och det kan ju vara svårt i början när man har en stor klass och många elever att försöka ha det tålamodet. Men det har faktiskt fungerat ganska bra (LE).

Det betyder att man bör ha en positiv inställning till sina elever för att få eleverna att känna sig betydelsefulla, accepterade och sedda för den de är.

Vikten av positiv respons och feedback från läraren har även Sundell, i Öbergs (2005) artikel, påvisat. Resultatet visade att då lärare fokuserade på det positiva hos eleven skapades också en bättre klassrumsmiljö. Elevers utagerande beteende minskade då de fick uppmärksamhet på ett positivt sätt. Greene (2003) menar att det därför är viktigt att läraren försöker finna de positiva egenskaper som eleven besitter för att sedan framhäva dem framför de negativa. Eleven väljer inte medvetet att vara utagerande menar Greene (ibid.) och förklarar vidare att belöningar inte heller är ett framgångsrikt arbetssätt i strävan efter att nå själva grundproblematiken till en elevs agerande.

Tidigare forskning visar på att lärare ofta saknar kunskap beträffande bemötandet gentemot elever som visar ett utagerande beteende vilket i sin tur resulterar i att dessa elever ofta får negativ respons i form av exempelvis förmaningar, krav och bestraffningar samtidigt som det positiva hamnar i skymundan (Alvarez 2007). LC förklarar att:

Många av de här eleverna som är ganska svaga och har svag självkänsla. Det bygger ju på det. Men ger du en del negativt så måste du tredubbla med positiva grejer och det är det som är svårt ibland att ha tid med. Därför, om du vill att en människa ska växa, då måste det som är positivt vara mer än det som är negativt (LC).

För att elevens oönskade beteende inte skall eskalera menar LD att lärare bör fokusera och ge uppmärksamhet på elevens positiva handlingar istället.

Henricssons (2006) studie som utgår från elevens perspektiv visar att många elever med beteendeproblematik ofta känner sig ha ett negativt förhållande till sin lärare vilket vi menar skulle kunna vara ett resultat av just denna brist som bland annat LB, LC och LD beskriver. Drugli (2003) menar att lärarens uppfattningar och förväntningar inför eleverna i sin tur påverkar lärarens bemötande. Lärare försöker tolka och förstå individens agerande och tar samtidigt lättast in de signaler som han/hon är förberedd på, det vill säga ett positivt uppförande. Detta gör att de elever som inte stämmer överrens med de signaler läraren är förberedd på lätt kan bli

missförstådda vilket i sin tur skapar ett mer negativt samspel.

Samtliga lärare i studien uttrycker, som vi ser det, en vikt av att se eleven samt fokusera på positiva egenskaper före negativa. De menar att elever som visar ett utagerande beteende ofta kan vara ”små” inombords. LC och LE menar även att elevens svårigheter med den

kunskapsrelaterade biten inom skolan kan vara en bidragande faktor för att eleven visar ett utagerande beteende.