Lagen om årsredovisning i försäkringsföretag, ÅRFL i försäkringsföretag, ÅRFL

ÅRFL (1995:1560, prop. 1995/96:10 och SOU 1994:17) utgår från EG:s direktiv om årsbokslut och sammanställd redovisning för försäkringsföretag (91/674/EEG).

Förutsättningarna för bedrivande av försäkringsrörelse regleras i Försäkringsrörelselagen (2010:2043). Direkt livförsäkrings-rörelse får förenas med direkt skadeförsäkringslivförsäkrings-rörelse endast avseende sjuk- och olycksfallsförsäkring samt med åter-försäkring (indirekt åter-försäkring) härav. Bestämmelserna medför att skade- respektive livförsäkringsrörelse oftast bedrives i skilda bolag. Om verksamheterna bedrivs i samma bolag ska de hållas åtskilda.

Redovisningslagar, Avsnitt 4 99

Reglerna i kap. 1 och 2 ÅRFL har i huvudsak samma utformning som i ÅRKL. Det innebär bl.a. att bestämmelserna i ÅRL som ska tillämpas på större företag och större koncerner ska tillämpas på försäkringsföretag som omfattas av ÅRFL, om inte annat särskilt föreskrivs.

Balansräkningen Kapitel 3 ÅRFL innehåller regler om balansräkning och resultaträkning. Av bilaga 1 till ÅRFL framgår att posterna i balansräkningen är uppställda i samma likviditetsordning som i ÅRL. Däremot finns det ingen uppdelning mellan omsättnings- och anläggningstillgångar. En branschspecifik och väsentlig tillgångspost i ett försäkringsföretag utgör Placeringstillgångar (C). Den består av I Byggnader och mark, II Placeringar i koncernföretag och intresseföretag, III Andra finansiella placeringstillgångar samt IV Depåer hos företag som avgivit återförsäkring. Av dessa har rubrikerna II och III en ytterligare underindelning i poster som föregås av arabiska siffror. På skuldsidan återfinns ett flertal branschspecifika poster. Det är framförallt fråga om olika poster under Försäkringstekniska avsättningar (DD), med underindelning 1−6. En speciell post för livförsäkringsbolagen är återbäringsmedel, som redovisas vid EE. Posten avser medel som fördelats på försäkringstagarna. De är dock inte slutligt garanterade försäkringstagarna utan kan tas i anspråk av försäkringsföretaget för täckande av förlust.

Resultaträkningen Resultaträkningen (bilaga 2) är indelad i tre separata delar, I Teknisk redovisning av skadeförsäkringsrörelse, II Teknisk redovisning av livförsäkringsrörelse och III Icke-teknisk redovisning. Avsikten är att först fastställa det försäkrings-tekniska resultatet för skade- respektive livförsäkring. Som framgått ovan redovisas dessa i regel i skilda bolag, varför resultaträkningen i det enskilda bolaget blir mindre komplex.

Resultatet överförs sedan till den Icke-tekniska delen, som i övrigt främst innehåller poster som hänförs till finansrörelsen hos skadeförsäkringsbolag, övriga intäkter och kostnader, extraordinära poster samt bokslutsdispositioner och skatt.

Värderingsregler Värderingsreglerna i kap. 4 ÅRFL hänvisar inledningsvis till de paragrafer i ÅRL som även ska tillämpas i ÅRFL. Balans-räkningen för försäkringsföretag innehåller som nämnts ingen uppdelning på anläggnings- respektive omsättningstillgångar, men av 2 § framgår vilka värderingsprinciper som ska användas på olika slag av tillgångposter. Utmärkande för ÅRFL är de utökade möjligheterna och kraven på värdering av tillgångar till verkligt värde. Placeringstillgångar, för vilka försäkringstagarna bär placeringsrisken, måste alltid tas upp till verkligt värde.

100 Redovisningslagar, Avsnitt 4

Vidare måste finansiella instrument tas upp till verkligt värde om det är förenligt med 4 kap. 14 a § ÅRL. Tillgångar som inte värderas till verkligt värde ska som huvudprincip värderas som anläggningstillgångar enligt ÅRL med de tillägg och inskränkningar som följer av kapitlet. Uppskrivning av andelar i koncern- och intresseföretag kräver tillstånd från FI.

Enligt 4 kap. 4 § ÅRFL ska periodisering ske av överkurs och underkurs för räntebärande värdepapper eller lånefordringar om de inte tas upp till verkligt värde.

Enligt 4 kap. 5 § ÅRFL får andra placeringstillgångar (C) än finansiella instrument tas upp till verkligt värde endast under förutsättning att alla tillgångar som ingår i samma post värderas på samma sätt. Enligt 4 kap. 6 § ÅRFL ska vinster och förluster som uppkommer på grund av värdering till verkligt värde redovisas som särskilda poster i resultat-räkningen om inte värdeförändringen ska redovisas i fonden för verkligt värde under eget kapital.

Av 4 kap. 7 § ÅRFL framgår att om placeringstillgångar (C) i balansräkningen värderas med utgångspunkt i anskaff-ningsvärdet, ska upplysning om verkligt värde lämnas i en not.

Vidare finns i 4 kap. 8 § ÅRFL särskilda regler om att förut-betalda anskaffningskostnader för tecknade försäkringsavtal under vissa förutsättningar ska tas upp som tillgång. Enligt 4 kap. 9 § ÅRFL ska försäkringstekniska avsättningar (DD och EE) motsvara belopp som krävs för att bolaget ska kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal.

Finansinspektionen har utfärdat föreskrifter och allmänna råd om årsredovisning i försäkringsföretag, FFFS 2008:26.

4.5 EU-rätten

Direktiv Inom EU har det utfärdats sex direktiv som behandlar redo-visningsfrågor. Tre av dessa ingår bland de s.k. bolagsrättsliga direktiven. De bolagsrättsliga direktiven syftar till att skapa en minsta gemensam skyddsnivå för delägare, borgenärer och andra som träder i förbindelse med ett företag. Det fjärde bolagsrättsliga direktivet (Rådets fjärde direktiv 78/660/EEG) behandlar skyldigheten att upprätta årsbokslut och förvalt-ningsberättelse i aktiebolag och vissa handelsbolag. Det sjunde bolagsrättsliga direktivet (Rådets sjunde direktiv 83/349/EEG) behandlar skyldigheten att upprätta koncernredovisning. Det

Redovisningslagar, Avsnitt 4 101

elfte bolagsrättsliga direktivet (Rådets elfte direktiv 89/666/EEG) innehåller föreskrifter om redovisning vid innehav av en filial i en annan medlemsstat.

För redovisning i banker och andra finansiella institut respektive försäkringsföretag finns särskilda direktiv. År 1986 antogs ett bankredovisningsdirektiv (Rådets direktiv 86/365/EEG och år 1991 ett försäkringsredovisningsdirektiv (Rådets direktiv 91/674/EEG). Dessa direktiv hänvisar i åtskilliga avseenden till de fjärde och sjunde bolagsrättsliga direktiven. Endast sådana avvikelser från dessa direktiv som anses vara motiverade av de särdrag som utmärker de s.k.

finansiella företagen har gjorts. Bankfilialdirektivet (Rådets direktiv 89/117/EEG) innehåller bestämmelser om redovisning vid innehav av bankfilialer i andra medlemsstater.

Direktiven har ändrats fler gånger. De senaste större ändring-arna gjordes under 2003 genom antagandet av det s.k.

moderniseringsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/51/EG). Just nu pågår en större översyn av de fjärde och sjunde bolagsrättsliga direktiven som innebär att dessa två direktiv slås samman.

IAS-förordningen År 2002 antog rådet och parlamentet en förordning (Europa-parlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2202, IAS-förordningen) om tillämpning av internationella redo-visningsstandarder. Förordningen är den hittills enda EG-förordningen på redovisningsrättens område.

Innebörden i förordningen är att alla noterade europeiska före-tag från och med 2005 i sina koncernredovisningar ska tillämpa de internationella redovisningsstandarder som har antagits för tillämpning inom EU. De standarder som förordningen syftar på är IAS och IFRS med tillhörande SIC- respektive IFRIC-tolkningar från IASB.

Enligt artikel 4 i förordningen ska alla noterade företag vara skyldiga att upprätta sina koncernredovisningar i enlighet med de IAS/IFRS och tillhörande SIC/IFRIC-tolkningar som har utfärdats eller antagits av IASC eller IASB och som antas av kommissionen för tillämpning inom gemenskapen.

Kommissionen får anta en viss standard endast om

− den inte strider mot den i redovisningsdirektiven fastlagda principen om att redovisningen ska ge en rättvisande bild av företagets resultat och ställning,

− den bidrar till det europeiska gemensamma bästa, och

102 Redovisningslagar, Avsnitt 4

− den uppfyller kriterierna för begriplighet, relevans, tillför-litlighet och jämförbarhet.

En redovisningsteknisk kommitté, European Financial Reporting Advisory Group (EFRAG), bistår kommissionen med stöd och expertkunskaper vid bedömning av de internationella redovisningsstandarderna. Innan kommissionen antar en viss standard, måste den dessutom iaktta ett i förordningen angivet kommittéförfarande, som innebär att kommissionen först ska lägga fram sina förslag till beslut inför en föreskrivande kommitté för redovisningsfrågor, Accounting Regulatory Committee (ARC). ARC består av företrädare för medlems-staterna med kommissionens företrädare som ordförande. ARC ska yttra sig över kommissionens förslag. Om förslaget är förenligt med ARC:s yttrande, kan kommissionen anta den aktuella standarden. Om förslaget inte är förenligt med kommitténs yttrande, måste kommissionen hänskjuta frågan till rådet, varvid en särskild procedur ska följas innan standarden kan antas. De antagna standarderna ska offentliggöras i sin helhet på vart och ett av gemenskapens officiella språk i form av en förordning från kommissionen.

Kommissionen har under 2003 antagit merparten av alla IAS/IFRS med tillhörande SIC/IFRIC-tolkningar som förelåg den 14 september 2002,se förordningen 1725/2003. Denna förordning samt ytterligare förordningar om antagna IAS/IFRS med tillhörande SIC/IFRIC-tolkningar finnas publicerade i Europeiska unionens officiella tidning (EUT), se www.europa.eu. För uppgift om vilka standarder och tolk-ningar som helt eller delvis är antagna av kommissionen för tillämpning inom EU per den 1 januari 2012 se avsnitt 49 IFRS-anpassad redovisning.

IAS-förordningen ställer krav på redovisning enligt den av kommissionen antagna IAS/IFRS enbart såvitt gäller noterade företag och enbart beträffande dessa företags koncernredo-visningar. Förordningen lämnar emellertid en möjlighet för medlemsstaterna att besluta om att utsträcka tillämpnings-området för de antagna standarderna genom att tillåta eller kräva dels att noterade företag upprättar sina årsredovisningar enligt standarderna, dels att icke-noterade företag upprättar sina års- eller koncernredovisningar enligt standarderna.

Normgivare, Avsnitt 5 103

5 Normgivare