4.1 Hur upplevs kameraövervakningen i utsatta områden av invånare från Uppsala-
4.1.7 Lateral övervakningsteori
Lateral övervakningsteori baseras på intervjufrågorna om teorin och handlar om att tipsa till polisen för misstänkta beteenden och handlingar (se bilaga 1).
Huvudkategorin ”Lateral övervakningsteori” består av fem underkategorier; finns en skyldighet, finns ingen skyldighet, mildare brott, hot mot säkerhet och relation till brottsförbrytare.
Då Lateral övervakningsteori beskriver hur staten, polisen och andra säkerhetsmyndigheter uppmanar sina medborgare att framstå som ögon och öron för dem då de ska vara på sin vakt och tipsa polisen kring ovanligt och misstänkt beteende eller handling, var därför syftet med kategorin att se vilka respondenter som såg övervakning av andra individer som en
skyldighet respektive vilka som inte gjorde det, samt om respondenterna skulle rapportera ett brott till polisen om en sådan situation uppstod.
Finns en skyldighet: Fyra av respondenterna kände en skyldighet till att övervaka andra då det är i ett brottsförebyggande och säkerhetsskapande syfte och för allas trygghet.
Respondent (R6) tog upp något som kallas för grannsamverkan, som finns i Bäckby, Västerås.
Där jag bor, där har vi en grannsamverkan. Där de brukar skicka mail till oss och uppdatera oss då och då. Och ber oss att hålla utkik. På grund av att det har varit inbrott i mitt område så känner jag väl en liten skyldighet på något sätt i alla fall i mitt eget område att man ska hålla lite utkik, om man ser en person man inte känner igen. Nu säger jag inte att jag ska gå fram till personen och störa den, men [...] typ att man kanske det skulle kunna vara en så simpel sak som att jag tänder lampan i mitt rum så att det börjar lysa från fönstret så att de kanske ser det, så ja, man har väl en viss skyldighet. Men det ska inte behöva vara så att man ska börja spionera på folk såklart (R6, s. 37).
Respondent (R9) tog upp problemet med att inte ha tillräckligt med mod för att kunna tipsa till polisen, och berättar om en händelse som ändrade värderingarna hos respondenten.
Ja, det gör jag. Alltså jag känner en skyldighet men ärligt talat så vet jag inte om jag skulle våga. För att det finns en händelse som skärrade mig nyligen där en av mina kollegor, hans föräldrar ringde till polisen och berättade om en sak och vittnade, och han blev ju påhoppad sen och misshandlad för att hans föräldrar hade vittnat. Så innan det så trodde jag att man självklart skulle berätta, alltså absolut och det tycker jag ju fortfarande men det beror helt på vad som händer. Om jag skulle våga, tyvärr. Det är ju hemskt att säga så, men den händelsen liksom skärrade mig (R9, s. 59).
Finns ingen skyldighet: Fyra av respondenterna kände ingen skyldighet i att övervaka andra angående misstänkta, ovanliga eller olagliga brott. Två av respondenterna tog upp att det är polisens ansvar att upprätthålla lagen och inte medborgares och därför inte känner någon skyldighet till att ha ett ansvar över polisens jobb.
Nej, jag ser ingen skyldighet. Jag tycker att det är polisens roll i samhället, att inte att övervaka men att upprätthålla lagen. Det är ju därför de tillsattes som myndighet, det har varför de har valts som monopol. Jag ser inte jag varför jag ska uppfylla det syftet för dem istället. Utan jag tror att ha en bra poliskår, att ha många poliser, att ha liksom såna värderingar, jag tror att det kommer att göra mycket mer, än att folk ska gå och hålla ögonen öppna. Jag tror att samhället, liksom vi ska vara solidariska, vi ska försöka hjälpa varandra, inte hålla ögonen på varandra (R7 s. 46).
Mildare brott: Respondent (R3) tog upp vikten med att berätta till polisen angående all typ av brott, även ”mildare” brott som en öppen droghandel i mån om att hjälpa yngre barn att inte falla i samma spår som de redan kriminella.
Som medborgare känner jag en skyldighet till att rapportera om sådana ovanliga beteenden, det är viktigt att vi medborgare samarbetar för tryggheten i samhället. Sen behöver det inte endast bero på brott, det kan bero på liv och hälsa, jag kan rädda någons liv av att just kontakta polisen. Jag skulle absolut inte tveka på att kontakta polisen i sådana fall heller, det är för allas säkerhet i slutet av dagen. För vissa kan brott som öppen droghandel inte ses som ett så stort och grovt brott, men jag tycker att det är viktigt att vi ändå tipsar om såna brott, om man tänker långsiktigt så både hjälper man de som begår såna brott att välja rätt väg, men
man räddar också unga barn som kanske faller in i fel spår och börjar sälja eller ta droger. (R3, s. 19).
Respondent (R3) uttalande visar på att nivån av brott inte spelar så stor roll, utan att all typ av misstänksamt och ovanlig beteende eller handling bör rapporteras till polisen då det i slutet ändå leder till en ökad säkerhet hos medborgarna.
Resterande respondenter ansågs inte en öppen droghandel som ett grovt brott, då det inte påverkar deras eller deras närståendes säkerhet. Däremot tar respondenterna upp grövre brott som leder till ett hot mot deras, deras närståendes eller en utomståendes säkerhet och menade att det är de grövre brotten, såsom skottlossningar eller överfall som bör rapporteras till polisen.
Hot mot säkerhet: Resterande respondenter svarade med att grövre brott bör rapporteras. Nedan finns två exempel på sådana citat som även representerar de fyra andra
respondenternas liknande uttalanden.
Brottet spelar faktiskt roll, de skulle nog skilja sig och avgöra om jag skulle tipsa polisen eller inte. Om jag ser någon sälja knark skulle jag nog bry mig så mycket, men om det är till exempel en skjutning så skulle jag såklart tipsa (R4, s. 23).
Jag tror att det beror på brottslighet. Jag själv har väldigt många gånger gått förbi någon som kanske röker hasch eller röker marijuana. Jag tror, för mig, är principen snarare att jag skulle kunna tänka mig kontakta polisen om det är en omedelbar fara för någon annans hälsa (R7, s. 49)
För fyra av respondenterna spelade självaste relationen till brottsförbrytaren eller den som drabbas en stor roll.
Relation till brottsförbrytare: Om brottet som den bekanta hade begått var av grövre sort, skulle fyra respondenter anmäla till polisen, men i andra fall, som exempelvis säljandet av droger, hade inte respondenterna tagit sig energin till att tipsa polisen om. Nedan finns ett citat från en respondent som även representerar vad de fyra andra respondenterna känner kring relationsbindningen till brottsförbrytaren.
Jag skulle nog undvikt att tipsa om det var någon nära till mig faktiskt, tyvärr. Eller det beror väl på vad vi pratar om för brott, självklart. Är det sexualbrott, våldsbrott, då hade jag tipsat oavsett om vem det är. Men är det mindre, droger eller någonting sånt då hade jag inte tipsat. Men om det hade varit mord våldtäkter, såna grejer, alltid, alltid. (R5, s. 29).