Hur upplevs kameraövervakning i utsatta områden av invånare från Uppsala-

Resultatet visar på att det finns varierande åsikter när det kommer till kameraövervakningen i allmänhet och i utsatta områden. Några av respondenterna såg det goda med

kameraövervakning medan andra var skeptiska gentemot övervakningen. Tryggheten upplevs högre när kameraövervakning används på allmänna platser såsom centrum,

centralstationer med mera. Genom en könsfördelning mellan respondenterna fanns det inte direkt några tydliga skillnader utan det visade sig istället att för vissa svar höll några av respondenterna med varandra och i andra fall var respondenterna oense. I enstaka fall fanns det någon respondent som hade ett annorlunda svar i jämförelse med resterande

respondenter, därmed stack deras citat ut från övriga respondenters.

Gällande kameror i utsatta områden var det tre respondenter som hade en uppskattande inställning till övervakningen. Respondenterna såg det goda syftet med kamerorna och ansåg att områdena var i behov av övervakningskameror, samtliga tre respondenter såg kamerorna som en nödvändighet i samband med de höga nivåerna av brott. Resterande fem

respondenter såg kamerorna som ett destruktivt verktyg, då kamerorna dels kändes kränkande och dels onödig. Två av respondenterna menade att det finns andra åtgärder polisen och kommunerna kan gå tillväga med i det brottsförebyggande arbetet, som samtidigt också inte känns lika kränkande som kamerorna. Exempel på åtgärder som togs upp var en ökad polisiär närvaro i de utsatta områdena, det bidrar till en mer personlig typ av

vägledning och brottsförebyggande arbete än vad kamerorna gör, vilket förstärker Piza et. al. (2018) påstående kring kameraövervakningens goda effekt i samband med andra åtgärder som ökad polisiär närvaro eller ökad belysning. Även Uppsala- och Västerås handlingsplaner, som nämnts tidigare i studien, skriver om hur kamerorna ska användas i samband med antingen polisiär närvaro eller annan typ av insats.

Fyra av respondenterna ansåg att kameraövervakningen i samhället överlag, på allmänna platser, behövdes som ett verktyg för att kunna förebygga de brott som sker och kunde även underlätta arbetet för polisen då vissa fall kanske inte skulle lösas utan kamerorna. Två av respondenterna tog upp förståelsen till användningen av kamerorna i allmänna platser och nämner båda butiker och hur de använder sig av kameror för att förebygga exempelvis stölder, rån eller annat olagligt. Resterande två respondenter hade en kritisk inställning till kameraövervakningen i samhället, båda såg det goda syftet med övervakningen, men menade

att det i slutändan blir fel och för påträngande. Precis som Radcliffe (2011) beskriver det, kan kameraövervakningen ge polisen möjligheten att identifiera brottsförbrytarna men även vittnen som var på plats i mån om att få mer information kring brottet.

Som tidigare forskning har visat med Björklund (2013a), Lyon (1994), Stalder (2002) med mera, är diskussionen mellan den personliga integriteten och kameraövervakningen ständigt förekommande. Respondenternas uppfattningar kring var fördelat på så sätt att sex

respondenter ansåg att den personliga integriteten påverkades på ett destruktivt sätt då kamerorna ansågs vara kränkande mot deras privata liv, exempelvis vid tillfällen där

respondenterna spenderar personlig tid, det kan vara i form av att äta på en restaurang, gå ut på en promenad i parken, klippa gräset i trädgården eller gå ut med hunden. I sådana fall kan kamerorna kännas kränkande mot den personliga integriteten då respondenterna menade att den tiden är till för att slappna av och spendera egen tid. En respondent menade att det är livssituationen som spelar roll, ifall personen i fråga begår kriminella handlingar.

Respondentens påstående stärker Stalder (2002) och Björklund (2013a) beskrivning av personlig integritet, att det är mer av en tolkningsfråga då integriteten betraktas olika från individ till individ. Björklund (2013a) skriver att från den empiriska synvinkeln kränks integriteten hos de individer som upplever att de har blivit kränkta. Ett annat tydligt exempel kan ses hos den övriga respondenten som inte ansåg att integriteten kränks, då kamerorna är till för säkerhetens skull och inte syftar till att kränka individerna, därmed stärks även här Björklund (2013a) och Stalders (2002) påstående kring personlig integritet.

Situationen mellan kameraövervakningen och personliga integriteten är en svårknäckt gåta. I vissa fall kan det nästan väntas att kameraövervakning förekommer när en individ går på stan, handlar i matbutiker eller vistas på andra offentliga platser och lokaler, och om inte av kameror kommer det troligen finnas ordningsvakter eller väktare som håller reda på

området. Men det kan också ge en känsla av tvivel och förundran, såsom Lyon (1994) beskriver känslan av att övervakarna vet mer om invånarna än vad invånarna vet om

övervakarna, vad för typ av information som finns tillgängligt om respektive individ och vad informationen används till.

Från en segregerad synvinkel var det fyra av respondenterna som ansåg att

kameraövervakningen i de utsatta områden ledde till ett mer segregerat samhälle då tydliga skillnader mellan de olika områdena framställdes. Respondenterna menade att det ger fel signaler när kameror sätts i utsatta områden främst, för att öka tryggheten i samhället. Respondenterna menade att om kamerornas syfte är brottsförebyggande och

trygghetsskapande, ska de finnas runtomkring i hela staden och inte bara i utsatta områden. Resterande fyra respondenter ansåg inte att kameraövervakningen gav en segregerande känsla då två av respondenterna menade att de utsatta områdena är utsatta av en anledning och resterande två respondenter menade att de kunde få en känsla av segregation genom exempelvis fördomar.

Samtidigt som det inte kan nekas att områdena som skrivs med i studien faktiskt är brottsutsatta områden och ibland överrepresenterade i brottsstatistiken, kan kamerorna fortfarande ge en segregerande känsla och ett ökande av samhällsklyftorna. Segregationen liknar Janssons (2012) argument; att det måste läggas stor vikt på de konsekvenser som kan

efterföljas i samband med kameraövervakningen, konsekvenser som relaterar till ett skapande av ökade klyftor mellan samhällsklasserna. Då kameror och drönare främst

används i utsatta områden och inte i mer ”priviligierade” områden känner invånarna i utsatta områden ett hot mot integriteten i jämförelse med invånarna i de ”priviligierade” områdena. Rent långsiktigt tänkt kring en ökad övervakning var det enbart två respondenter som ansåg att kameraövervakningen kunde leda till en ökad trygghet hos invånarna i allmänheten, speciellt för äldre samt föräldrar med barn. Resterande sex respondenter ansåg att en ökad kameraövervakning inte skulle leda till en ökad trygghet, utan övervakningen istället skulle överskrida sin gräns, den gräns som balanserar kameraanvändningen och

integritetsintrånget. På så sätt skulle övervakningen bli mer extrem och kränkande för invånarna. Kamerorna kan, precis som Piza et. al. (2019) nämner, visa en syn på falsk säkerhet, såsom respondenterna beskriver en ökad kameraövervakning. Respondenterna menade att det alltid finns individer som kommer att begå brott och de kommer att göra det oavsett om det finns fler kameror eller inte.

Förhållandet mellan makt och övervakning, det vill säga den panoptiska övervakningsteorin, var det även där relativt blandade uppfattningar. Fem av åtta respondenter kände att

övervakning hade en koppling till social kontroll och maktutövande. Det respondenterna förklarade i sina uttalanden handlade i stort sett om det som Foucault (2003) menade med Panoptikism, att makten blir automatiserad. Respondenterna uttalade alla sig relativt lika; att människors beteenden ändras under översyn, det leder även till att brotten förflyttas, såsom några av respondenterna påpekade. Respondenternas uttalanden förstärkte den grundliga effekten av Panoptikon, att fångarna skulle känna att de alltid har ett vakande öga på sig och därmed göra att makten verkar per automatik. I respondenternas fall blev det att invånarna känner att de alltid har ett öga på sig (det vill säga kamerorna), och därmed beter sig på ett sätt som betraktas som socialt acceptabelt. Att invånarna beter sig på ett socialt accepterat sätt leder till att invånarna därmed inte behöver straffas, vilket uppfyller Benthams syfte med Panoptikon.

Kamerornas effekt kan ses från två perspektiv; brottsförflyttning och avskräckning. Att kameror finns på plats behöver inte nödvändigtvis betyda att brotten försvinner eller minskar, det kan istället leda till att brottsligheten byter plats, brottsförbrytarna hittar ett annat ställe att utföra sina brott, vilket i sin tur kan vara problematiskt för polisen då de kan tro att brotten har försvunnit och statistiken på brottsligheten blir felaktig. Såsom Foucault (2003) samt Galič et. al. (2016) påpekade, kan övervakning leda till ett disciplinärt samhälle. Om det ses utifrån dagslägets perspektiv, med kamerorna som vakar över invånarna, kan kamerorna leda till att invånarna beter sig på ett visst sätt som betraktas som socialt

acceptabelt. Om en individ går in till en butik och ser att en kamera vakar över personen, kan individen avstå från att stjäla något, som kanske var planen innan. På så vis kan kamerorna även ge en avskräckande effekt, precis som Welsh och Farrington (2008) beskriver det. Att makten verkar per automatik och att det inte behöver göras flera åtgärder för att minska på brottsligheten då invånarna redan beter sig på ett socialt accepterat sätt har ju sina fördelar och nackdelar. En tydlig fördel är ju att brotten minskas, men nackdelen med den

automatiserade makten kan vara att det då inte behövs säkerhetsmyndigheter i samhället. Då kan arbetet för poliser och andra säkerhetspersonal begränsas till en stor del.

Gällande Lateral övervakningsteori var det fyra av respondenterna som kände en skyldighet när det kom till att övervaka andra individer i brottsförebyggande syfte. Resterande

respondenter kände ingen direkt skyldighet och två av respondenterna ansåg att det är polisens jobb att upprätthålla lagen, inte medborgarnas. Att polisen och andra

säkerhetsmyndigheter ska uppmana andra till att framstå som ögon och öron för dem,

kommer inte alltid att funka, det finns de individer, som några av studiens respondenter, som känner att det inte är invånarnas jobb att övervaka andra, utan ansvaret ligger hos polisen och andra säkerhetsmyndigheter. Även om individen känner att hon eller han har en

skyldighet, kan det fortfarande kompliceras då det i vissa fall inte finns tillräckligt med mod hos individen att rapportera till polisen kring olika sorters brott. Det kan bero på att

individen är rädd för individens namn på något sätt ska komma ut, såsom respondent (R9) pratade om. I andra fall kan det även bero på att individen själv känner att polisen inte erbjuder samma hjälp tillbaka, ifall något skulle hända individen.

Respondent (R3) ansåg att alla sorters brott skulle rapporteras, då det syftar till att stärka säkerheten för alla medborgare medan resterande respondenter ansåg att grövre brott såsom skottlossning eller överfall skulle rapporteras, då de brotten hotar medborgarnas säkerhet, till skillnad från exempelvis en öppen droghandel. Fyra av respondenterna ansåg att relationen till brottsförbrytaren kunde påverka om respondenten skulle rapportera brottet eller inte. Om brottsförbrytaren dock hade utfört ett grovt brott hade respondenterna anmält brotten och personen i fråga. Många individer, speciellt unga, använder sig av sociala medier i dagsläget. Lateral övervakningsteori kan därmed såsom Albretchslund (2008) skriver, förknippas med sociala medier. Då intervjuguiden inte tog upp sociala medier utan endast fokuserade på övervakningskameror, togs inte sociala medier upp av de åtta respondenterna från utsatta områden. Men övervakning av andra kan givetvis ske på andra sätt, än genom en fysisk övervakning. Genom att följa andra, dela och lägga upp bilder, kolla igenom individers Facebook-, Instagram och andra sorters profiler räknas som en typ av övervakning.

5.1.2

Vad är intentionerna bakom kameraövervakningen i de utsatta

områdena i Uppsala och Västerås?

Gällande kameraövervakningen i samhället tog Fridborg upp terrorattentatet i Stockholms innerstad den 7 april 2017, där en lastbil körde in i en folkmassa på Drottninggatan. Fridborg menade att terrorattentatet kan ha varit en bidragande faktor till människors ändrade

värderingar kring kameraövervakningen, på grund av det snabba utredningsarbetet och identifieringen av gärningsmannen. Men Fridborg ansåg samtidigt att kamerorna inte har en terrorförebyggande syfte, utan att den händelsen istället har bidragit med större acceptans hos befolkningen och därav ser nyttan med kamerorna. Fridborgs inställning till

kameraanvändningen överlag var dock tveksamt då Fridborg menade att det finns två sidor av kamerorna, den goda respektive den icke-goda. Enligt Fridborg har inte kamerorna en avskräckande effekt, vilket professorerna Welsh och Farrington (2008) menade att kamerorna bidrar med vid brottsförebyggande syfte. Kamerorna kan ha en avskräckande effekt då sannolikheten för att en brottsförbrytare medvetet ska vilja bli upptäckt och riskera ett fängelsestraff eller en stor summa böter är relativt liten.

Per-Inge Hellman tog upp innebörden med arbetet kring kameraövervakningen och syftet med kamerorna. Förebyggandet av brott är ett syfte medan eftersökandet av brott är ett annat syfte. I eftersökande syften blir det en helt annan ingång då det inte kan arbetas brottsförebyggande utan utredningsarbetet sker i efterhand, i sådana fall framkommer tankarna kring vad som skulle ha gjorts för att ha förebyggt att ett sådant brott har hänt. Hellmans argument är rimlig då arbetet kring kameraövervakningen är en viktig aspekt att ta upp. När brotten eftersöks istället för att förebyggas, minskar inte problemet med

brottslighet utan det skjuts upp på ett sätt, då polisen får i vissa fall, såsom med bilbränder, leta efter gärningsmännen som utförde brottet. Det leder i sin tur till att hanteringstiden för att identifiera personerna kan bli längre. Har kamerorna istället ett brottsförebyggande syfte blir det, som Hellman sade, en helt annan ingång, på så sätt kanske gärningsmännen avstår från att utföra brotten för att inte riskera att bli upptäckta.

För kamerabevakningen i utsatta områden hade båda deltagarna relativt liknande svar. Fridborg tog upp vikten med att använda kamerorna som ett komplement tillsammans med andra brottsförebyggande insatser då användningen av kamerorna själva inte skulle leda till en minskning av otrygghet i samhället. Fridborg tog upp att kamerorna kan användas tillsammans med en ökad närvaro och socialt förebyggande insatser. Även Fridborgs svar förstärker Piza et. al. (2018) påstående där det står att bättre resultat visas när andra åtgärder såsom ökad belysning eller polisiär närvaro används i samband med

kameraövervakningen. Hellman föredrog en ökad närvaro istället för kamerorna, som kunde vara till hjälp för de individer som hade fallit inom ramen för kriminalitet och vars livsval har varit komplicerade. Hellman ansåg att relationer skapas med hjälp av en sådan närvaro, vilket kamerorna inte bidrar med, kamerorna jobbar istället med problemet från ett distanserad avstånd. Hellmans svar gällande en ökad närvaro liknade svaret från

respondenten (R6) (se 4.1.1 Kameraövervakning i utsatta områden) där respondenten ansåg att en ökad närvaro kan kännas mer personligt och mindre kränkande för invånarna i utsatta områden. Som tidigare nämnt har Uppsala- och Västerås handlingsplaner för ett tryggare samhälle även där skrivit med att kameror ska användas i samband med andra insatser. Både Fridborg och Hellmans svar förstärker de tidigare studierna kring

kameraövervakningens användning i brottsförebyggande syfte, då kamerorna kan vara ett viktigt verktyg (Alexandrie, 2017). Men dock måste det läggas stor vikt på själva syftet med kameraövervakningen och att det används andra insatser med. Det är även viktigt att

kamerorna inte överskrider en gräns, det ska inte finnas för många kameror i ett och samma område. Samtidigt kan en ökad polisiär eller annan typ av närvaro, istället för kamerorna, kännas mer personligt för invånarna i de utsatta områdena, och inte ge en känsla av

iakttagelse, vilket respondenten (R6) tog upp. Men även närvaron kan ses på ett kritiskt sätt, om det endast finns en sådan närvaron i ett område istället för kameror, blir det svårt för personerna som ska bidra med en sorts vägledning att hålla reda på alla. Det kan sättas upp kameror på flera ställen i ett område som övervakar området samtidigt, men det är svårt för en grupp individer att sprida ut sig i ett område och hålla reda på alla. Även om personerna vägleder individer som har fallit inom ramen för kriminalitet, eller unga för att de inte ska falla inom ramen för kriminalitet, kan brotten fortfarande ske.

Gällande intentionerna bakom kameraövervakningen i utsatta områden har både Fridborg och Hellman svarat att det är på grund av brottsligheten och den öppna droghandeln som har varit ett stort problem i de utsatta områdena. Såsom Piza et. al (2018) tog upp, är

narkotikabrotten ett ständigt problem i bostadsområden och de brott som påverkats mest av kameraövervakningen. Därför är övervakningskameror ett vanligt verktyg som används för att minska på sådana brott. Respondenternas svar förstärker även Alexandrie (2017), Welsh & Farrington (2008), Björklund (2013b), Skarbrandt & Wigenmark (2007) och BRÅ:s (2003; 2009; 2018) artiklar och rapporter kring kameraövervakning. Alla dessa forskare, författare och rapporter har skrivit om att kameraövervakningen är ett verktyg som används just för det brottsförebyggande syftet.

Vid invånarnas förståelse kring kamerorna i de utsatta områdena ansåg både Fridborg och Hellman att invånarna hade förståelse för kameraanvändningen då det i slutändan är för ett brottsförebyggande och säkerhetsskapande syfte som kamerorna används. Hellman ansåg dock att syftet och informationen kring användningen av kameror bör tydliggöras mer för invånarna, annars kan det vara svårt för invånarna att vara en del av det brottsförebyggande arbetet. Fridborg tog upp den vardagliga kameraövervakningen som finns i de flesta ställena såsom gallerior och bensinstationer och menade att invånarna inte riktigt tänker på

kamerorna, just för att det används ganska frekvent och har blivit allt mer normaliserat. Fridborgs argument förstärker även Lyons (2001) beskrivning av övervakningssamhället som finns i dagsläget, där kameror övervakar invånarna och leder till en insamling av information som vidare lagras, bearbetas, cirkuleras med mera. Fridborg tog även upp sociala medier, och hur vanligt det är att dela och ta emot bilder och information utan att riktigt tänka på

integriteten, svaret liknar Janssons (2012) påstående som menar att ungdomar från 16–25 år har kontroll över användningen av sociala medier. Deras påståenden har en viss poäng i några av respondenternas från de utsatta områdenas uttalanden, då åsikterna kring kameraövervakningen har varit blandande. Det är inte självklart att invånarna visar förståelse för kamerorna, som det kan ses i svaren från respondenterna (se 4.1). Även om respondenterna förstår att kamerorna är för säkerheten kan det ändå uppfattas som ett kränkande verktyg.

Gällande den personliga integriteten tog Fridborg upp vikten med att ha en balanserad gräns för kameraanvändningen, och inte överskrida den gränsen. Att ha en gräns är en viktig punkt i samband med övervakningen, övervakningen kan lätt överskrida en gräns vilket istället för en trygghetskänsla bland invånarna kan ge motsatt effekt och bidra med en ökad otrygghet. Hellmans svar liknade respondenten (R5) svar då Hellman menade att individens egen livssituation spelar en betydlig roll i samband med kameraövervakningen. Både Hellman och (R5) ansåg att den som inte har något att dölja, inte heller har något att frukta med andra ord, som uttrycket i början av studien beskriver (se 1. Introduktion).

För kamerabevakningens framtida utveckling har både Fridborg och Hellman rimliga svar då det å ena sidan måste finnas en gräns för övervakningen för att inte bli för extrem, å andra sidan finns det en chans för att fler kameror kommer att införas, men syftet med kamerorna är i sådana fall viktig.

Slutligen var sista frågan kring resultatet av kameraövervakningen. Fridborg svarade med att