Lek

Begreppet lek är enligt Löfdahl (2004) svårt att definiera och är tvetydig, vilket även Jensen (2013), Sutton-Smith (2001), Åm (1993) och Öhman (2011) beskriver. Lek är i det

16

västerländska samhället förknippat med barns aktiviteter och som anses vara av stor betydelse i deras utveckling (Löfdahl 2004). Några definitioner på lek är att det är något som gör en glad och att man har det roligt, att det är lustfyllt men även spontant samt frivilligt (Jensen 2013).

Enligt Øksenes och Sundsdal (2017) leder barnens lek till deras utveckling och lärande vilket även Edfelt (2019) och Welén (2009) styrker med att leken är betydelsefull i utvecklingen hos barn. När barn leker så lär de sig och får en förståelse för både sig själv, men även sin

omvärld (Edfelt 2019). I leken lär barnen sig olika färdigheter som exempelvis att

kommunicera och kunna lösa konflikter, men även kunna hitta möjligheter på lösningar i ett problem (Edfelt 2019; Johansson 2001). I leken kan barnen även bearbeta sin vardag, vilket därmed gör att barnen lär sig att handskas med olika saker som händer i hens liv (Edfelt 2019). Även Knutsdotter Olofsson (2009) skriver att när barnen leker tillsammans leder det till social kompetens eftersom de lär sig genom leken att leva med andra människor. Den fria leken bygger enligt författaren på barnens egna idéer.

4.3.1 Makt i leken

Några av förskolans uppgifter är att lära barnen olika förmågor som exempelvis samarbete, att dela med sig, men även att ta hänsyn till andra individer (Johansson 2001). Denna lära är dock inte en självklarhet eftersom barn lär sig om etik och dess värden. Barnen lär och utvecklar sig om vad som är gott och ont (ibid.). Vidare hävdar Johansson (2001) att ett upprepande

begrepp i barns etik är makt. Barn utvecklar kunskapen om maktstrukturer, vilket är viktigt för deras utveckling (ibid.). Lek består bland annat av makt, hierarkier, inkludering och exkludering (Hellman 2013). I barnens lek så förekommer det ofta att barnen leker att de är stora, detta kopplas även till att vara stark. Att vara stor och stark leder därmed till makt (Löfdahl 2004). Knutsdotter Olofsson (2009) skriver att det kan det förekomma en del problem och konflikter när barnen leker tillsammans som behöver lösas för att leken ska kunna fortsätta. Exempel på sådana konflikter kan enligt författaren vara att ett barn får kliva åt sidan när hen egentligen vill bestämma själv. De menar att det kan uppstå kamp om maktpositioner i leken där viljan att få bestämma blir för stor. Leken pausas när sådana kamper om maktpositioner förekommer och kan inte fortsättas förrän deltagarna i leken har kommit överens (ibid.).

17

Även Åm (1993) förklarar hur maktpositioner kan komma till uttryck i barnens lek där hon beskriver leken som en social arena där barnen medverkar i ett spel om positioner och resurser vilket sker genom medvetna handlingar. Hon menar att denna kamp handlar om ett maktspel som leder till hierarkier som kan förekomma i barnens lek. Inom det sociala planet i barnens spontana lek uppstår dessa spel om resurser och positioner genom viljan till att ha makt som utvecklas genom barnens samspel (ibid.). Maktkampen kan enligt Åm (1993) handla om vem som får vara med, vem som ska bestämma i leken eller bestämma vilket barn som ska få använda vilken leksak. Enligt Knutsdotter Olofsson (2009) kan det också bero på vem som ska vara huvudkaraktären i leken eller vem som ska bestämma lekens innehåll.

I leken använder barn makt för att exempelvis kunna behålla leksaken som barnet leker med. I leken kan makt utövas med både psykisk och fysisk styrka mot det andra barnets vilja. Oftast händer detta när barnet känner sin så kallade rätt hotad. Det kan också hända när barnet vill skaffa sin rätt till sakerna. I leken blir således den psykiska och fysiska makten en strategi och ett språk för att kunna få eller försvara sakerna (Johansson 2001). För att barnen ska kunna behålla sakerna de leker med så finns normen om att “starkast vinner”, denna norm kan ibland vinna över rätten om vem som var först. Enligt Johansson (2001) så räcker det inte alltid att vara först helt enkelt, utan den som är mest uthållig och stark oftast vinner. Barnens rätt till sakerna kan även leda till makten och förmånen att exempelvis bestämma vilken lek man ska leka, vem som får vara med i leken och hur länge man leker med saken. Denna strategi använder barnen emellanåt för att kunna släppa in samt utesluta andra barn i leken (ibid.).

En naturlig del som synliggörs i barnens lek är rollen att vara en följare eller en ledare. Denna typ av maktkamp är vanligt förekommande hos barn och kan ibland vara så djup och intensiv att pedagoger kan behöva komma in och avbryta rollerna (Edfelt 2017). Barnen uttrycker därmed sin relation, som de själva upplever, i hierarkin till andra barn genom lek och på så vis kommunicerar detta till sin omgivning (Löfdahl 2004). Man anpassar därför hierarkimodellen för att tyda detta beteende (ibid.).

4.3.2 Kontroll i leken

Jensen (2013) beskriver att barn försöker att åstadkomma makt och kontroll i leken samt över andra barn eftersom de upplever att vuxna styr och bestämmer över dem själva och därmed gör samma sak i sitt umgänge. För att kunna behålla sin rätt till exempelvis leksaker är det viktigt att kontrollera dem (Johansson 2001). Med detta menas att barnen behöver aktivt leka

18

med leksakerna och verka upptagna, inte endast ha det i sitt “revir”. Ibland upplever dock barn att de har rätten till ett objekt då det ligger bredvid fastän barnet är upptaget med något annat. Enligt barnet är det givetvis den som har rätten till objektet men blir en

diskussionsfråga enligt Johansson (2001) då det även kan upplevas att ett annat barn kan ha rätten till att leka med objektet. Barnen upptäcker därmed att de inte alltid kan behålla rätten över ett objekt bara för att de så önskar. Tre viktiga aspekter att hålla i åtanke som påverkar ens förmåga att behålla rätten till ett objekt är tid, makt och kontroll (ibid.). Kombinationerna till ett framgångsrikt förhållningssätt är olika vid brukande av dessa metoder. Bland

interaktionen hos barnen skapas regler och villkor för hur de får rätten till ett objekt på sin sida. Detta då rätten till någonting inte alltid kan fås, utan måste berättigas genom erövring och försvar (ibid.).