12 Levande skogar

m i l j ö k va l i t e t s m å l

Skogens och skogs- markens värde för biologisk produktion ska

skyddas samtidigt som den biologiska mång- falden bevaras samt kulturmiljövärden och sociala värden värnas. Inriktningen är att miljö- kvalitetsmålet ska nås inom

• arealen äldre lövrik skog ska öka med minst 10 % • arealen gammal skog ska öka med minst 5 % • arealen mark föryngrad med lövskog ska öka.

Om målen nås beror i huvudsak av hur skogs- skötseln bedrivs: vilka bestånd som väljs för avverkning, i vilken mån träd som dör tillåts vara kvar i skogen. Målet om död ved bör kunna nås utan omfattande insatser. Om nuva- rande trender håller i sig kommer med största sannolikhet även målet om gammal skog att

nås. För arealen äldre lövrik skog är situationen osäker. Här kan det behövas riktad rådgivning till skogsägarna. Arealen föryngrad med lövskog bedöms komma att öka.

Det huvudsakliga sättet staten idag kan påverka i vilken mån målen under delmål 2 nås är via rådgivning och kunskapsuppbyggnad hos skogsägarna. Skogsvårdsstyrelserna har bedrivit rådgivning i flera av dessa frågor, exempelvis genom kampanjen ”Grönare Skog”.

Skogsmarken ska brukas på sådant sätt att fornlämningar inte skadas och så att skador på övriga kända värdefulla kulturlämningar är försumbara senast år 2010.

Skogsbruket skadar f.n. fornlämningar och kultur- lämningar i alltför stor omfattning. En grundorsak är att huvuddelen av lämningarna på skogsmark ännu inte är kända. I stora delar av landet pågår inventeringar av fornlämningar och kulturläm- ningar, huvudsakligen inom projektet ”Skog och Historia”. Att få dessa inventeringar heltäckande över riket är angeläget. Det kommer dock att ta alltför lång tid för att målet ska kunna nås till utsatt tid, även om införandet av digital kartteknik och förbättrad riktad rådgivning från skogsvårds- styrelserna kan hjälpa upp situationen avsevärt.

Senast år 2005 ska åtgärdsprogram finnas och ha inletts för hotade arter som har behov av riktade åtgärder.

Åtgärdsprogrammen berör några tiotal skogs- levande arter. Målet bedöms kunna nås.

d e l m å l 4, 2005

d e l m å l 3, 2010

figur 12.2 Landsdelar där volymen hård död ved ökat signifikant från 1998 till 2001

Mängden död ved är en viktig förut- sättning för biologisk mångfald. Mängden hård död ved i skogarna, som varit mycket låg under nästan hela 1900-talet, ökar nu stadigt – snabbare i söder än i norr. Ökningen är statistiskt signifikant för alla lands- delar utom norra Norrland. Den främsta orsaken till ökningen är att skogsbruket nu medvetet lämnar döda träd i skogen och inte längre avverkar dem i samma omfattning som tidigare. För hela riket har från 1998 till 2001 volymen hård död ved ökat med 9–30 %. Förutsättningarna för att nå en ökning av den hårda döda veden med 40 % till 2010 bedöms som mycket goda.

källa: riksskogstaxeringen, slu och skogsstyrelsen enstjärnig signifikans – 95 % sannolikhet att volymen har ökat

ingen signifikant förändring signifikant ökning norra Norrland södra Norrland Svealand Götaland 2 4 8 6 10 1984 %

figur 12.1 Andelen äldre lövrik skog utanför formellt skyddade områden

1986 1988 1992 1994 2000

Den tidigare negativa trenden för äldre lövrik skog har vänts till en antydd ökning sedan mitten av 1990-talet. Den hitintills uppmätta ökningen är inte signifikant. Enligt ”Skogliga konsekvensanalyser – 1999” väntas den äldre lövrika skogen öka med ca 10 % fram till 2010, givet att skogsbruket inte ändrar inriktning.

”Lövrik skog” omfattar många olika skogsekosystem. De kvalitativa aspekterna i specifika lövskogsbiotoper är för många arter viktigare än den totala arealen lövskog. Många sådana lövskogsekosystem är idag hotade. Löv- skogens betydelse för den biologiska mångfalden är oom- tvistad. Den artrikaste skogstypen i Sverige utgörs av ädel- lövskog. Även äldre lövträd i barrskog kan ha stor bety- delse för den biologiska mångfalden.

Äldre lövrik skog är minst 80 år i norra Sverige och 60 år i södra Sverige och innehåller minst 25 % lövträd.

1998

källa: riksskogstaxeringen, slu

1990 1996 2001

norra Norrland södra Norrland

Götaland Svealand

norra Norrland – Norrbottens och Västerbottens län södra Norrland – Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län Svealand – Dalarnas, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Uppsala, Stockholms och Södermanlands län

e t t r i k t o d l i n g s l a n d s k a p

48

Når vi miljökvalitetsmålet?

För den biologiska mångfalden och kultur- miljövärdena i odlingslandskapet finns åtgärder och styrmedel främst inom Miljö- och Landsbygdsprogrammet (LBU). Denna del av målet har goda förutsättningar att nås. Delmål som rör detta finns även inom Myllrande våt- marker och Hav i balans samt levande kust och skärgård.

Då det gäller det långsiktiga bevarandet av värdena och bevarandet av ängs- och betesmar- ker liksom byggnader och bebyggelsemiljöer regionalt är det mer osäkert om målet kan nås;

måluppfyllelsen är beroende av vad som sker inom andra politikområden. Främst är det pro- blematiken med nedlagda jordbruk i glesbygden som inverkar. Åtgärder utanför jordbrukspoliti- ken kan bli nödvändiga, framför allt inom regio- nalpolitiken.

För åkermarkens tillstånd och långsiktiga produktionsförmåga bedöms nuvarande åtgär- der inom jordbruket vara tillräckliga. Delmål för detta område finns också under Ingen övergöd- ning och Giftfri miljö.

För gott resultat behövs god kunskap om vilka åtgärder som krävs. Berörda lantbrukare blir informerade genom den utbildnings- och rådgivningsverksamhet som pågår inom ramen för LBU. Information till allmänheten planeras.

Miljökvalitetsmålet är beroende av vad som sker inom EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP. Framtida förändringar inom denna kan därför påverka möjligheterna att nå målet.

Når vi delmålen?

Senast år 2010 ska samtliga ängs- och betes- marker bevaras och skötas på ett sätt som beva- rar deras värden. Arealen hävdad ängsmark ska utökas med minst 5 000 ha och arealen hävdad betesmark av de mest hotade typerna ska utökas med minst 13 000 ha till år 2010.

Sedan år 2000 har CAP gynnat mångfalden genom bland annat djurbidrag och miljöersätt- ningarna inom LBU. Antalet betesdjur har ökat, och brukarna har fått ersättning för restaurering och skötsel. Framtida reformer av CAP kan dock ge helt andra effekter.

d e l m å l 1, 2010

figur 13.1 Relativ förändring för totalarealen ängs- och betesmark samt åkermark 1996–2002

Fortsatt jordbruksdrift är en förutsättning för att lång- siktigt klara målet. Under 1990-talet har betesmarken ökat, medan arealen åkermark har minskat – mest i de norra delarna av landet. Under de senaste åren har arealen åkermark varit tämligen stabil.

1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002

källa: lantbruksregistret, scb och uttag ur stödstatistik, jordbruksverket åkermark ängs- och betesmark

1996: åkermark 2 812 000 ha, ängs- och betesmark 451 000 ha