Lilla Växthuset

Det heter Lilla Växthuset och var precis som Områdes- arbetet en del av SÖM Fosie, det projekt som pågick under åren 2008-juni 2011 och hade SDF Fosie i Malmö stad som projektägare. Lilla Växthuset har sin bakgrund i oroligheterna på Hermodsdal. Fyra framtidsverkstäder om ungdomars situation på Hermodsdal anordnades under 2006 och 2007. Ett sextiotal personer, varav mer- parten unga Fosiebor, träffades för att diskutera prob- lemen och vad som kunde göras för att lösa dem. Det främsta behovet som utkristalliserades under den första framtidsverkstaden gällde en mötesplats för ungdomar över 16 år. Dessa ungdomar var nämligen utestängda från de ordinarie fritidsgårdarna som inte släpper in äldre ung- domar. Det blev också fokus för de kommande framtids- verkstäderna. Diskussionerna kom att handla om former och innehåll för en ny mötesplats, som snabbt döptes till Växthuset. En av dem som växte upp i Hermodsdal och var med från början heter Bledar Zuta.

När jag fyllde 16 år var det en av de jobbigaste dagarna i ens liv för då fick jag inte vara på frit- idsgården längre. Vi fick höra av alla att vi bodde i ett problemområde. Vår tillit för myndigheter var därför inte alls bra. Men genom framtidsverkst- aden byggdes det upp ett förtroende och det ska- pades relationer. De som var med där lyssnade och gjorde något åt saken.175

Satsningen på Växthuset kom att ingå i SÖM Fosie. Sam- tidigt framhölls erfarenheterna från Hermodsdal som grund för ansökan. Avsikten var således inte att lansera nya idéer. I projektbeskrivningen talas det om ”befintliga noder/ mötesplatser” som ”ska stärkas och nya utvecklas. På mötesplatserna finns brobyggare som länkar till be- folkningen i närområdet”. Växthuset skulle bli en av dessa mötesplatser, en satsning som ”har växt fram via ett antal framtidsverkstäder där ungdomarnas idéer och tankar har tagits tillvara”.

SÖM Fosie hade som övergripande mål ”ökad förvärvs- frekvens och minskat försörjningsstöd”, ”attraktiva och trygga stadsdelar”, ”ökad tillväxt” samt ”demokrati och delaktighet”. Satsningen på Växthuset hade onekligen

med det andra och fjärde målet att göra. Men för att stärka kopplingen till det första och tredje målet skulle Växthuset ha sitt fokus på jobb och studier. Det skulle bli en bas för resurspersoner som kunde stötta med arbets- och studie- vägledning, coaching, samtal, läxhjälp, studiecirklar och annan utbildning. Dessutom skulle Växthuset bli en bas för kreativitet som kunde leda till utvecklingen av företags- idéer. I planerna ingick att Växthuset skulle fungera som en inspirerande, lärande, skapande och utvecklande plats och som en arena för närdemokratiutveckling. Växthuset skulle också utgöra ett nav för föreningar i närområdet. Helt avgörande var dock förtroendet mellan stadsdels- förvaltningens företrädare och ungdomarna. Projekt- ledaren för SÖM Fosie Bertil Nilsson berättar i en intervju som Martin Grander gjorde med honom om hur han fick förtroende för ungdomarna och stöttade dem i deras arbete för att bilda en förening som kallades FUSE. Ytter- ligare en anledning till att han vågade satsa på ungdomarna var kontakten med Behrang Miri från föreningen RGRA (Rörelsen Gatans Röst och Ansikte). Som Bertil säger så var det ”en kombination av detta med FUSE och idéerna från framtidsverkstäderna och kopplingen till RGRA. Där nånstans föddes detta att vi vågade komma igång med den här lokalen.”

Växthuset var tänkt att bli placerad i anslutning till en ny planerad sporthall vid Gullviks idrottsplats. I ansökan fanns budget för etablering, inventarier, organisations- samordning och kostnader för bland annat möten med boende och intressenter. I väntan på att den planerade sporthallen på Gullviksborg skulle byggas bestämde man sig för att etablera en tillfällig lösning. Denna kom att kallas Lilla Växthuset och inhystes i en källarlokal på Pro- fessorsgatan som totalrenoverades av ett lokalt byggföre- tag under sommaren och hösten 2008, bl a med hjälp av ungdomar från Ung i Sommar, Malmö stads satsning på sommarjobb för ungdomar. Två killar som deltog i fram- tidsverkstäderna samt två tjejer och en processledare anställdes. En av dem som anställdes var Bledar Zuta. Lilla Växthuset var inte tänkt att bli en vanlig fritidsgård, säger han, utan man skulle gå dit för att få hjälp med att sig in i samhället.

Den 19 december 2008 invigdes Lilla Växthuset. Dessa fyra ungdomar fick nyckelroller i det som sågs som en lösning på problemen i Hermodsdal. Processledarens roll skulle vara att stötta de fyra ungdomarna i inlednings- fasen. Ganska snart efter invigningen stod det klart att den planerade idrottshallen på Gullviksborg inte kunde uppföras, då man inte fick tillstånd att bygga på den tänkta platsen. Därmed skrinlades även planerna på Växthuset.

Lilla Växthuset fick förbi litet. Istället lades mer resurser på att investera i den befintliga lokalen, bland annat i form av mediautrustning.

Lilla Växthuset kom att erbjuda ett flertal aktiviteter för ungdomar i området. Fokus låg på skapande verksamhet med musik och konst som viktiga delar i verksamheten. I Lilla Växthuset fanns en musikstudio där ungdomar kunde spela in låtar och skapa beats. Här fanns också en mediastudio där besökarna kunde låna videokameror och arbeta med filmredigering. Musikverksamheten startades initialt i samarbete med föreningen RGRA. Föreningen, som är välkänd för sitt arbete med musik och ungdomar i Malmö, var med och planerade studioverksamheten och fick uppdraget att hitta en person som på plats i Växthuset skulle sköta studioverksamheten och locka ungdomar från hela Malmö till Växthuset för att arbeta med beats och spela in låtar. En av de personer som föreslogs av RGRA anställdes sedan på Lilla Växthuset.

På Lilla Växthuset fanns ett antal internetuppkopplade datorer som ungdomarna kunde använda för att söka jobb eller bara nöjessurfa på. Men den kanske viktigaste delen av Växthuset var caféet, vilket fungerade som hjär- tat i verksamheten. Här kunde besökarna dricka en kopp rättvisemärkt kaffe, prata med sina vänner och den oftast jämngamla personalen och få inspiration till sina framtida idéer. ”Växthuset är en plats där du kan få näring till dina drömmar och idéer”, berättade en av de anställda. Stor

vikt lades vid samverkan med andra aktörer, framförallt dem inom SÖM Fosie. Områdesarbetare från Fosie AIC

har funnits på plats varje vecka. Även personalen på Växt- huset har kunnat hjälpa till med information och råd- givning om arbete och studier. Tanken var att Lilla Växt- huset med alla sina möjligheter skulle fungera som en motiverande språngbräda där ungdomar kunde få hjälp och stöd utan tvång.

Inför avslutningen på SÖM Fosie den 31 december 2010 ägnades det mycket energi åt att försöka permanenta de olika delprojekten och göra dem till del i den kommunala förvaltningen. I november 2010 fattades det beslut om att det inom SDF Fosie skulle skapas en ny sektion vid namn Förebyggarsektionen. Lilla Växthuset kom att ingå i denna nya sektion som startade i mars 2011. Fosie stads- delsförvaltning betraktade således Lilla Växthuset som en lyckad satsning. Frågan är dock på vilka grunder. Bertil Nilsson menar i en intervju som Martin Grander gjorde med honom att beslutet grundar sig på den effekt man har sett i Hermodsdal på senare år. En ny bild av Her- modsdal har framträtt på senare år, menar han. En bild som karakteriseras av social ordning. Bertil Nilsson såg

institutionaliseringen av Lilla Växthuset i den kommunala förvaltningen som en stor framgång.

Stadsdelsförvaltningen tycks ha tagit ställning utifrån det intryck man fick av Lilla Växthusets effekter. Men det var effekter som hade genererats av Lilla Växthuset i dess dåvarande form, den som det hade då det ingick i SÖM Fosie. Hur mycket satte man sig in i vad denna form inne- bar? Hur mycket tog man reda på om vad det var som gjorde det dåvarande Lilla Växthuset effektivt? Det är frågor som har aktualiserats under det senaste året. När studenterna på kursen Urban Integration granskade Lilla Växthuset på hösten 2011 slogs de av hur kontak- ten med området hade försvagats. Som en av studenterna skrev i sin uppsats var ju en grundtanke med Lilla Växt- huset att verksamheten skulle drivas av ungdomar med områdeskompetens.

Det innebar att de anställda ungdomarna hade anknytning till området, att de kände deltagarna och även verkade aktivt utåt i området för att snappa upp nya ungdomar till verksamheten. De skulle fungera som mentorer för deltagarna och som drivande initiativtagare för utvecklingen av Lilla Växthusets verksamhet.

Så blev det dock inte efter avslutningen på SÖM Fosie. Förebyggarsektionen tog över ansvaret på våren 2011. Senare under året fick de timanställda ungdomarna inte fortsatt anställning eftersom de saknade den formella kompetens som krävs för en anställning i Malmö stad. Dessutom närmade de sig gränsen för en tillsvidare- anställning enligt LAS. Studenterna i kursen Urban Inte- gration fick intrycket att många på grund av detta kände sig svikna och slutade besöka Lilla Växthuset. ”Förtroen- det för verksamheten sjönk i deltagarnas ögon. Relationer som hade byggts upp mellan de anställda ungdomarna och deltagarna raserades.” Två av de tidigare anställda ung- domarna förklarade i intervjuer med studenterna hur de såg på saken:

Men nu är det socionomer och andra människor som jobbar där, så nu händer det inte lika mycket längre. Socionomer och de andra känner inte till ungdomarna lika bra som vi gjorde.

Jag har hört från ungdomarna att de hade mycket roligare och trevligare stämning när jag och mina kollegor jobbade där. Vi kände alla ungdomar där och dom såg oss som förebilder.

I min roll som följeforskare skrev jag en första rapport på våren 2009. Där framhöll jag SÖM Fosie som ett

intressant exempel på hur man kan leta upp befintliga krafter och satsa på dem. Jag beskrev det som en stor till- gång att projektet till stor del bestod av verksamheter som hade funnits sen tidigare eller hade en bakgrund i tidigare sammanhang i stadsdelen. Därmed förde de med sig sina egna bevekelsegrunder, men också sina egna eldsjälar med egen motivation och kraft. På så sätt, menade jag, kunde projektet sägas vara drivet av ett ”underifrånperspektiv”. Projektet hade inte planerats i detalj ”ovanifrån” och se- dan genomförts enligt en förutbestämd plan. Det utgick från en lyhörd kännedom om vad som pågick i stadsdelen och en strävan efter att vilja satsa på eldsjälars egna ini- tiativ.

”Underifrånperspektivet” var dock så utpräglat att jag även uppfattade det som ett problem. Den samman- hållande idén med hela projektet var svag. Ingen hade en klar uppfattning om vilka problem SÖM Fosie som hel- het skulle lösa. Det fanns ingen tydlig problemdefinition i projektbeskrivningen. SÖM Fosie var, menade jag, gjort för självständiga medarbetare utan detaljerade arbets- beskrivningar, som visste vad de ville innan de fick sin finansiering tryggad av projektet.

Jag gjorde därför bedömningen att det behövdes mer av ett ”ovanifrånperspektiv” i projektet, även om det kunde låta konstigt eftersom ”ovanifrånperspektiv” är en viktig orsak till att så många tidigare satsningar misslyckats. Att hitta en balans mellan ”ovanifrånperspektiv” och ”under- ifrånperspektiv” var en av projektets största utmaningar, menade jag. Flera av deltagarna efterlyste i mina intervjuer med dem ett betydligt starkare stöd från projektledningen och mera handledning.

Den professionalisering av Lilla Växthuset som sen skedde kanske delvis kan förklaras av detta. Verksamheten behövde styras upp. Det tycks dock ha slagit över i sin motsats, från för lite till för mycket professionalism. Hur åstadkommer man en balans? Bristen på ovanifrånstyr- ning till trots är SÖM Fosie ett intressant exempel på vad en demokratisk uppbyggnad av tillit kan möjliggöra. SÖM Fosie lyckades vända den negativa kraften hos ungdomar- na till något positivt och detta är viktigt att lära av. Det visade sig vara en fråga om tillit och det är också titeln på den rapport som SÖM Fosie gav ut.176

3.3 KUNSKAP

I underlagsrapporten Malmö – de två kunskapsstäderna

försökte jag klargöra den kunskapssyn som jag menar ligger bakom de allt vanligare kvantifieringarna av kunskap och som innebär att kunskap likställs med fakta och görs till en fråga om kvantifieringar. Det är en kunskapssyn som skiljer sig från den som står i till exempel Läroplanen. Jag kallar den för kvantitetskunskapssynen och den kommer på sikt att underminera kunskapen, åtminstone sett utifrån den kunskapssyn som t ex Läroplan för grundskolan faktiskt ger uttryck för. Därför är det viktigt att gräva fram denna kunskapssyn i ljuset för att kunna diskutera den. Det ser även bl a professorn vid London School of Economics Michael Power som en viktig uppgift för samhällsvetenskapen:

The task of social science is to open up the black box of performance measurement systems, to de- naturalize them and to recover the social and po- litical work that has gone into their construction as instruments of control.177

För att kunskapen ska kunna utvecklas krävs det att olika former av kunskap får förutsätta och samspela med varan- dra. Fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet måste få balanseras och bli till helheter. Detta låter sig inte göras om det inte får ta tid och det kräver dessutom att betydligt större vikt läggs vid kunskapsutvecklingens och lärandets processer.

En kunskapssyn som ligger i linje med Läroplanen lär oss att förstå betydelsen av processerna men den gör oss också uppmärksamma på andra typer av kunskap. Jag tän- ker särskilt på den kunskap som många ungdomar i utan- förskapspräglade och mångkulturella områden skaffar sig. Det kan kallas interkulturell kompetens och går knappast att värdesätta utifrån en kunskapssyn som likställer kun- skap med fakta. Det är heller inget som det sätts betyg på och då får det ingen uppmärksamhet. För att Malmö ska kunna bli en kvalitetskunskapsstad måste denna interkul- turella kompetens vara oerhört viktig att ta tillvara. Det skulle säkert också kännas bra för dessa ungdomar och bidra till en social integration av dem om de inte behövde bli betraktade som problem utan som resurser.

Lösningen heter som jag ser det kunskapsallianser. Och det lär vi nog få höra en hel del om framöver. Begrep- pet ingår nämligen i Europa 2020, den strategi som EU antog 2010. Europa 2020 innehåller tre prioriteringar som samtliga har med tillväxt att göra. Tillväxten ska vara smart, hållbar och inkluderande. Dessa tre prioriteringar

ligger till grund för fem målsättningar och sju så kal- lade flaggskeppsinitiativ. Ett av de sju flaggskeppsinitia- tiven heter ”Innovative Union” och i detta ingår det att satsa på kunskapsallianser. Definitionen tenderar dock att avgränsas till allianser mellan ”education and business”.178

Det är för snävt, enligt min uppfattning. I den definition av kunskapsallianser som jag förespråkar ingår betydligt fler intressenter. Min definition bygger också på en tydlig förankring i en kvalitetskunskapssyn vilket bl a innebär att kunskapsallianser inte bara gäller ekonomisk tillväxt utan också i högsta grad välfärd och demokrati. Idén med kun- skapsallianser har sin bakgrund inom såväl praktikens som forskningens utveckling under de senaste decennierna. EU-program som URBAN och URBACT har före- språkat ett allt närmare samarbete mellan aktörer med olika intressen och kunskaper. URBACT-programmet innehåller en intressant konstruktion med så kallade tematiska experter. Den som vill bli tematisk expert skick- ar in en ansökan som sen utvärderas enligt förutbestämda krav. Tematiska experter kan vara forskarutbildade per- soner men också andra med en erfarenhetsbaserad kun- skap som har bedömts vara av stort värde. De som god- känns och dessutom anlitas av projekt betalas sen direkt från huvudkontoret i Paris, vilket bäddar för en självstän- dighet. Ett annat exempel är den senaste strukturfonds- periodens krav på följeforskning. Inom forskningen är projektet Social Polis ett intressant exempel, enligt slutrap- porten det hittills “largest international transdisciplinary social platform which has dealt with the complex problé- matique of social cohesion, involving over 300 stakehold- ers with different background.”179

Även Cities of tomorrow förespråkar satsningar på

kunskapsallianser, då också i en bredare mening än den som flaggskeppsinitiativet ”Innovative Union” ger uttryck för. T ex framhålls ”neighbourhood-adapted forms of education and knowledge sharing”180 _{som en av grund-}

pelarna i en strategi för ökad social sammanhållning. Det menar man “requires a revised and more inclusive vision of the knowledge society and the encouragement of knowledge alliances”.181

Den typ av forskning det handlar om liknar det som kal- las deltagarbaserad aktionsforskning och vad det innebär har Staffan Berglund och hans kollegor från Hälsa och Samhälle på Malmö Högskola skrivit om i Delaktighet och hälsa. Med ungdomar och beslutsfattare i Simrishamn mot håll- bara strategier för ökad egenmakt, livskvalitet och jämlikhet i hälsa.

De beskriver Partipatory Action Research (PAR) som ”en paraplyterm som inbegriper och sammanfogar olika

forskningstraditioner från deltagarbaserad forskning och aktionsforskning. Den minsta gemensamma nämnaren

inom PAR-paradigmet är att forskningen involverar både forskaren och forskningsdeltagarna, så att de tillsammans arbetar för att undersöka en problematisk situation, eller genomföra en aktiv handling, i syfte att förändra situ- ationen till det bättre för de berörda”.182

Enligt Berglund och hans kollegor står PAR i skarp kon- trast till den forskning där de som forskningen gäller be- handlas som passiva objekt.183 _{Forskaren ska inte fungera}

som en upphöjd expert med tolkningsföreträde. Detta beskrivs som grundbulten och det skiljer PAR från det som författarna kallar den rent konventionella forskningen.

Konventionell forskning handlar alltför ofta om akademins behov, en kunskapsproduktion för sin egen skull, som ofta mest gagnar den akademiska meritportföljen. Alltför sällan kommer kunskapen som forskningen genererat tillbaka till de männi- skor som bidragit med sin tid och sin kunskap och blir till gagn för deras livssituation och lokal- samhälle. Ofta tar kunskapsproduktionen inom konventionell kvalitativ forskning flera år innan någon utomstående kan ta del av den. Den etiska aspekten tas sällan upp inom forskning, men vem tillhör forskningen? Vem har makten att avgöra vad som är en adekvat reflektion, analys och slut- sats av en livssituation? PAR tvingar oss att föra in en demokratisk, likaberättigande tanke i varje steg i forskningsprocessen.184

En liknande uppdelning mellan två olika sätt att se på forskning görs i rapporten Challenging Futures of Science in Society, skriven av en grupp experter i det sk MASIS-

projektet (Monitoring Policy and Research Activities on Science in Society in Europe). MASIS-projektet ingår i det program som lanserades av EU-kommissionen 2002, då hette Science and Society och ingick i det sjätte rampro- grammet. Det omstartades 2007, då som en del av sjunde ramprogrammet och omdöpt till Science in Society.

The aim is to contribute to the implementation of the European Research Area (ERA) and to build a democratic knowledge-based society by stimulat- ing a harmonious integration of scientific and tech- nological endeavour in Europe via the encourage- ment of broader public engagement.185

MASIS-projektet etablerades 2008 som en del av Science in Society med syftet att “developing structural links and interaction between scientists, policy-makers and soci- ety at large.”186 _{Rapporten Challenging Futures of Science in}

Society hänvisar till FN:s deklaration för mänskliga

rättigheter, artikel 27 där det står att “var och en har rätt att fritt delta i samhällets kulturella liv, att njuta av konst samt att få ta del av vetenskapens framsteg och dess förmåner.” Under efterkrigstidens första decennier var det dock svårt med delaktigheten i de vetenskapliga framstegen, menar rapporten, eftersom en särskild regim dominerade. Den innebar att samhället i praktiken stängdes ute från vetenskapen. Det var grundforskning som gällde och det ställdes inga frågor om relevans.

Under de senaste decennierna har denna regim dock ut- manats; “the old division of labour between fundamental and applied or problem-oriented research has almost dis- appeared, and with it, the functional distinctions between