En del av min önskan att skriva denna text handlar om hur märkligt det framstår med ett stort svenskt universitet som inte längre anordnar en forskarutbildning i pedagogik, och som under större delen av sin historia på olika sätt försummat att lyfta fram den lärarutbildning man ändå bedrev.35
35 Inom konstnärlig fakultet i Malmö bedrivs en framgångsrik musiklärarutbildning, som jag i min tur
Idag har Skåne två universitet som nästan ligger vägg i vägg på många platser i Malmö. Båda är på olika sätt beroende av varandra för utveckling av sina respektive profiler med tillhörande självbilder. När Malmö högskola bildades 1998 förbättrades i ett slag förutsättningarna för att Lunds universitet skulle få en tyngre och mycket tydligare forskningsprofil än vad det hade fått utan någon uppdelning. En stor del av dessa förutsättningar var att lärarutbildningarna hamnade utanför Lunds universitet. Idag har Malmö universitet omkring 24 000 studenter och 260 doktorander. Lunds universitet har nästan 40 000 studenter och inte mindre än 2 600 doktorander. Frånvaron av en stor lärarutbildning har sannolikt ökat Lunds universitets internationella position, när den mäts inom olika rankingssystem. Till exempel noterar Schulte (2015) att hennes forskningskontakter i Kina underlättades väsentligt av att Lunds universitet rankas högt internationellt, men hon konstaterar också: “The present situation in Sweden points less to an equal and more to a bifurcated development within higher education. There is an increasing gap between research- oriented universities and other universities, which is further reinforced by the currently heavy dependence on external funding” (Schulte 2015, s. 531). Men det är också en intressant fråga, som jag aldrig har hört någon ställa, vad Lunds universitet kan ha förlorat genom uppdelningen.
Pedagogik är ett av de största ämnesområdena i svensk högre utbildning. I mina kollegiala kontakter med pedagogiska forskare i Uppsala, Göteborg, Umeå och Linköping har jag förundrats över hur annorlunda forskningsmiljöer de har befunnit sig i. Mycket större, mångsidigare och mer välutvecklade, än den relativt isolerade institutionsmiljö jag själv ingick i fram till 2007. Uppsala, som Lunds universitet gärna jämför sig med, har 300 akademiker inom det pedagogiska kunskapsområdet varav 20 är professorer. I Göteborg finns ett 40-tal professorer. Alla dessa miljöer innebär också att pedagogisk forskning utvecklas i samspel med någon typ av lärarutbildning eller andra pedagogiska yrkesområden. Det innebär också att företrädare från andra ämnesområden och utbildningar inom dessa lärosäten i olika sammanhang möter och samspelar med den kompetens och sakkunskap som finns företrädd inom dessa verksamheter. Det är en utveckling Lunds universitet i huvudsak har gått miste om.
Att skapa fördjupade pedagogiska perspektiv på högre utbildning förutsätter teoretisk medvetenhet, utvecklade begrepp och en kritisk massa av forskare och lärare med detta som huvuduppgift. Utan sådana intellektuella tillgångar är de som arbetar med utbildningsprogram och kurser hänvisade till sina praktiska erfarenheter, vardagsspråkets begränsningar och inte minst till de olika administrativa system som omger utbildning och undervisning och i allt snabbare takt skapar svårförändrade strukturer som på olika sätt ingriper i de sammanhang som är nödvändiga för att
lärande och undervisning ska vara meningsfulla. Den som vill högre utbildning och lärarutbildning väl har inget att vinna på förenklingar av vad som står på spel.
Samtidigt är det ändå på ett sätt ganska mycket begärt att hyperaktiva akademiker, djupt engagerade i sina ämnen, ska lyfta på sina huvuden och ta till sig en komplex uppfattning av innebörden i pedagogik – särskilt om det inte finns någon större institution eller andra verksamheter som representerar det pedagogiska kunskapsområdet – och därigenom kunna inse sina egna begränsningar. Men man bör ju kunna kräva mer av en universitetsledning med ansvar för att utforma sakkunnigt och forskningsbaserat pedagogiskt stöd för en utbildningsorganisation stor som en mindre kommun.
Idag tolkar jag ögonblicket av skratt på Lunds universitet som problematiskt. Inte för att jag skrattade med. Utan för att det på ett enda kort ögonblick avslöjade ett kollektivt förhållningssätt till det pedagogiska kunskapsområdet, trots att det inte fanns tillräcklig sakkunskap i rummet. I ett anfall av sjuk Lundahumor skulle jag kunna tolka det som ett tecken på att akademiker, som har uppfostrats inom den ämnesfokuserade kulturen just inom Lunds universitet, sannolikt löper större risk att drabbas av Dunning-Kruger-effekten när det gäller pedagogik än akademiker från andra lärosäten. Effekten innebär att den som är inkompetent inom ett visst område kan förledas att överskatta sin kompetens inom detta, för att man saknar förutsättningar att förstå den egna inkompetensens karaktär.
Epilog
Idag har det pedagogiska kunskapsområdet en ny institutionell förankring på det motvilliga universitetet, dold under etiketten utbildningsvetenskap. Det blir enklare så. När Lunds universitet startade en ämneslärarutbildning i liten skala på Campus Helsingborg 2011, inrättade man även Institutionen för utbildningsvetenskap inom Fakulteterna för humaniora och teologi. 2016 infogades den centrala högskolepedagogiska enheten i institutionen och ett år senare flyttade institutionen till Lund. För mig handlar allt detta om att återupprätta ett vetenskapligt hem för det pedagogiska kunskapsområdet på Lunds universitet. Men nu förankrat i nära anslutning till den särskilda utbildning man som universitetslärare eller blivande ämneslärare behöver för att få möjlighet att utveckla ett djupare perspektiv på de pedagogiska diskursernas särskilda karaktär. Lärarutbildning. Äntligen.