Trots att lycka definierat som affektivt välbefinnande är den vanligaste definitionen av lycka ur ett idéhistoriskt filosofiskt perspektiv, är livstill-fredsställelsetolkningen av lyckobegreppet betydligt vanligare bland em-piriska lyckoforskare (Brülde 2007). Nästintill alla studier som gjorts inom lyckoforskningen har använt sig av livstillfredsställelse som lycko-definition. Åtminstone är det på detta sätt som lycka nästan alltid har operationaliserats och mäts inom lyckoforskningen (Kahneman & Riis 2005).
Brülde (2007) definierar livstillfredsställelse som en ‖positiv attityd till det egna livet i sin helhet‖. Att vara lycklig är att på det hela taget vara nöjd eller tillfreds med livet. Precis som med det affektiva välbefinnandet är utgångspunkten att individens livstillfredsställelse kan beskrivas i ter-mer av en bipolär skala, där extremt missnöje med livet utgör skalans ena pol och en extrem nöjdhet med livet skalans andra pol. Maxvärdet på
den på positiva polen kan teoretiskt tolkas som att individen är helt nöjd med sitt liv, hon tycker att allt i livet är som hon önskar att det vore och hon skulle inte vilja ändra på någonting. Maxvärdet på den negativa po-len kan å andra sidan tolkas som ett tillstånd då ingenting i individens liv är som hon önskar att det vore och hon skulle vilja ändra på allting i sitt liv.
Som vi sett är en fördel med livstillfredsställelsedefinitionen av lycka är att den tar fasta på intuitionen att individens lycka i alla fall delvis har att göra med vad hon själv värderar som viktigt i livet. Att definiera lycka som livstillfredsställelse innebär att man tar hänsyn till människors prefe-rensautonomi (Brülde 2007). Om en individ exempelvis värderar stimu-lans, relationer, självbestämmande eller något annat värde utöver sitt välbefinnande verkar det rimligt att uppfyllelsen av dessa värden också har en direkt betydelse för hennes lycka. Utifrån den affektiva välbefin-nandedefinitionen har dock sådana värden endast en instrumentell bety-delse. Relationer, självbestämmande och andra värden bidrar bara till individens lycka om dessa saker får henne att må bra. Livstillfredsställel-sedefinitionen av lycka framstår därför som en mer liberal och flexibel lyckoteori eftersom den ger individen frihet att själv bestämma vad som bör ingå i ett lyckligt liv. En individ kan till exempel vara mycket nöjd med sitt liv på grund av att hon upplever att livet är meningsfullt och intressant, detta trots att hon inte jämnt och ständigt känner sig väl till mods.
Vilken av de två formerna av lycka är mest relevant att studera?
Som vi sett är ett populärt antagande bland både lyckoforskare och filo-sofer att individens lycka både bör definieras som hennes nivå av affek-tivt välbefinnande och hennes nivå av livstillfredsställelse. Dessa forskare omfamnar den så kallade hybridteorin (Brülde 2007). Det finns flera starka skäl för hybridteorin. Dels tar teorin fasta på att vi ofta rent språk-ligt tänker oss att lyckan har en affektiv, känslomässig komponent och en mer kognitiv utvärderande komponent (ibid.). Än viktigare är att teorin tar fasta på att båda dessa tillstånd kan anses vara mycket värdefulla. In-tuitivt framstår ju en person som både är nöjd med sitt liv och som upp-lever ett högt välbefinnande som lyckligare, kanske betydligt mycket lyckligare, än en person som är nöjd med sitt liv och men som upplever ett lågt välbefinnande (ibid.).
Hur ska då de två formerna av lycka viktas mot varandra? Ännu har ing-en kommit fram till något bra förslag på hur stor relativ vikt det affektiva välbefinnandet respektive livstillfredsställelsen bör ges för att bedöma en individs totala lyckonivå. Brülde (2007) hävdar emellertid att det affektiva välbefinnandet bör ges större vikt än livstillfredsställelsen. Speciellt när det kommer till moraliskt och politiskt beslutsfattande. Det är enligt ho-nom otvivelaktigt viktigare än att hjälpa en person som upplever illbefin-nande jämfört med en person som är missnöjd med livet. Vidare argu-menterar Kreuger m.fl. (2009) för att det från ett samhällsperspektiv är viktigare att fokusera på att höja människors välbefinnande än deras livs-tillfredsställelse. Precis som Brülde (2007) argumenterar Krueger m.fl.
(ibid.) att detta är särskilt viktigt när vi tänker på välbefinnandeskalans nedre delar (det vill säga illabefinnandet). Enligt detta perspektiv fram-står det som betydligt mer angeläget att hjälpa individer eller grupper i samhället som upplever mycket illabefinnande jämfört med individer eller grupper som ‖bara‖ är missnöjda med livet. Ett skäl till denna intui-tion är kanske att livstillfredsställelsebedömningen i någon mening är mer abstrakt och därför i lägre grad appellerar till vårt medlidande.
Det finns dock några lyckoforskare som hävdat motsatsen, att livstill-fredsställelse bör ges mer vikt än det affektiva välbefinnandet. Exempel-vis hävdar Diener m.fl. (2009) samt Fisher (2010) detta. Dessa slutsatser bygger på mer praktiska argument snarare än några normativa intuitio-ner. Diener m.fl. (2009) hävdar att människors nivåer av livstillfredsstäl-lelse sannolikt är mer påverkad av miljöfaktorer och mindre påverkade av genetiska faktorer jämfört med välbefinnandet och argumenterar där-för där-för att livstillfredsställelse bör ges mer vikt eftersom det finns större möjligheter för politiker och samhällsförbättrare att höja människors nivåer av livstillfredsställelse jämfört med deras nivåer av välbefinnande.
Fisher (2010) lägger fram ett annat praktiskt argument som talar för att prioritera livstillfredsställelse: det finns betydligt mer vetenskaplig kun-skap om vad som påverkar människors livstillfredsställelse jämfört med deras välbefinnande. Vidare bygger de flesta enkätundersökningar och
‖lyckoindex‖ som finns tillgängliga på mätningar av just livstillfredsstäl-lelse. Detta talar för att det rent praktiskt kan vara enklare att studera människors livstillfredsställelse inom lyckoforskningen (ibid.)
Även om det inte finns någon konsensus vilken av de två komponenter-na av lycka som bör ges mest vikt är det utan tvekan rimligt att betrakta båda formerna av lycka som intressanta studieobjekt. Mot bakgrund av
denna slutsats framstår det som mycket märkligt att nästan alla studier som gjorts inom lyckoforskningen endast fokuserat på livstillfredsställel-se. Detta gäller i synnerhet om man tittar på hur man operationaliserat lycka i olika studier. De skalor och enkätfrågor som används för att mäta lycka rör sig nästan alltid om olika typer av varianter av mått på livstill-fredsställelse. Det är också livstillfredsställelsekomponenten av lycka som ingår i alla stora internationella enkätundersökningar såsom World Valu-es Survey, European Social Survey och Gallup Word Poll. Av dValu-essa tre storskaliga undersökningar har endast Gallup World Poll på senare år valt att inkludera några mått på affektivt välbefinnande.
Varför har lyckoforskningen nästan helt fokuserat på livstillfredsställelse som studieobjekt? En förklaring kan vara att de flesta forskare helt enkelt inte definierat lycka speciellt specifikt utan mer tänkt sig lycka som nå-gon vag form av subjektiv livskvalitet. Argyle (2001) refererar exempelvis till studier som studerat både livstillfredsställelse, affektivt välbefinnande och psykisk hälsa när han sammanfattar lyckoforskningens resultat. La-yard (2006) bryr sig heller inte om att särskilja de två formerna av lycka när han diskuterar lyckoforskningens resultat trots att han explicit defini-erar lycka i termer av affektivt välbefinnande. Det är även möjligt att vissa forskare valt att fokusera på livstillfredsställelse eftersom den lyckokomponenten skulle vara något enklare att definiera och mäta.
Kahneman & Riis (2005) hävdar att ett stort problem med lyckoforsk-ningen är att den i princip helt bygger på det underförstådda antagandet att enkätfrågor som ‖Hur nöjd är du med ditt liv i stort nuförtiden? och
‖Hur lycklig är du i allmänhet‖? mäter människors grad av affektivt väl-befinnande. Detta trots att dessa frågor i första hand är tänkta att mäta hur människor utvärderar sitt liv (deras grad av livstillfredsställelse).
Många forskare verkar helt enkelt ha antagit av människors grad av livs-tillfredsställelse och grad av välbefinnande tenderar att sammanfalla i praktiken. Nettle (2005) hävdar exempelvis att livstillfredsställelsedefini-tionen av lycka bör tolkas som en bedömning som människor gör av hur gynnsam balans mellan positiva och negativa känslor de upplever. En liknande tolkning gör Layard (2006) som hävdar att de studier som ope-rationaliserat och mätt affektivt välbefinnande primärt studerat hur högt välbefinnande människor upplever vid enskilda aktiviteter medan studi-erna som mäter livstillfredsställelse mätt den mer långsiktiga, vardagliga nivån av välbefinnande. Hur man kommit fram till att livstillfredsställelse och välbefinnande i praktiken tenderar att sammanfalla är emellertid
svårt att förstå. I teorin är det ju inte speciellt svårt att föreställa sig att människor kan lägga vikt vid fler saker än hur de känner sig när de be-dömer sitt liv. Människor kan till exempel lägga vikt vid hur meningsfullt och engagerande livet är, eller hur mycket självbestämmande de har, vid sidan av välbefinnandet. Vidare pekar ett flertal studier på att sambandet mellan människors livstillfredsställelse och välbefinnande är långt ifrån perfekt (Brülde 2007; Argyle 2001; Kahneman & Krueger 2006). Männi-skor som är nöjda med livet har i regel också ett högt välbefinnande, men mätt genom korrelation är sambandet inte starkare än+0.3-+0.5 (ibid.).