Att bli lyssnad på och tagen på allvar

En av de saker som verkar frambringa starkast känslor under mina intervjuer är vikten av att bli tagen på allvar och att bli lyssnad på. Vissa av mina informanter, särskilt de i grupp 1, uttrycker besvikelse över de gånger de inte blivit lyssnade på bara för att de är/var elever. Andra, särskilt i grupp 2 och 3, uttrycker glädje och

tillfredställelse över att nu bli tagna på allvar av sina lärare. Den som verkar vara mest engagerad i frågan är Clara i grupp 1. Hon uttrycker gång på gång känslan av att bli

klappad på huvudet istället för att få göra sin röst hörd. Hon målar upp en tydlig bild av hur detta att inte bli tagen på allvar genomsyrat hennes skolgång:

"Clara: ja, nä, de (skolor) jag har varit på, det har ju varit... när man var liten så tog ju alltid läraren med en klackspark. tyckte man att man skulle ändra nåt i matrådet, som om man skulle ändra en maträtt så; *härmar en glad, peppig kvinnoröst* "jaja, men det kan vi göra" och så görs det aldrig och sen när man blir lite äldre då var det ungefär *härmar en mansröst* "vad du är duktig som engagerar dig, men vi tar dig inte på allvar" och sen i nian så kände jag bara att fuck that. jag orkar inte. det är liksom... vill man ändra nånting så blir det liksom, man tas liksom inte på allvar just för att när man går i nian är man i tonåren och då var man som jag var, en liten hårdrockare. och lite sådär anti det mesta. men liksom ändå ville mina medmänniskors bästa. så var det liksom *tänker efter* man var anarkist tyckte lärarna och det tyckte inte jag och så blev det liksom lite fel där och så funka det inte. då tyckte jag att, nä det är liksom som att om man inte är myndig så tas man inte på allvar. så då kändes det att nä, då pallar inte jag.

Sara: om det varit nån som var mer neutral *pekar med handen på Clara* hur kan man säga... som hade varit lika engagerad på något sätt.

Clara: *skakar på huvudet* nej men jag var liksom ändå, jag blev deras syndabock för jag lät mest, jag syntes mest *skratt*".

Att aldrig ha blivit lyssnad på verkar ha fått Clara att tvivla på att demokrati

överhuvudtaget existerar i skolan. Hon säger att "men om demokrati då skulle jag ha sagt att; visst, det är en fin tanke, men det finns inte. och det är väl fortfarande en god tanke och det kanske finns mer av det när man blir äldre, när man får lov att ta del av det, faktiskt...". Sara uttrycker att när man blir lyssnad på så känner man sig viktig. Clara ogillar när lärare klappar en på huvudet och låtsas lyssna. Hon härmar ett upprepat antal gånger lärare som säger saker som "åh, tussinutte, vad du är duktig". Detta beteende kontrasterar Cecilia senare i intervjun med lärare som berömmer eleven trots att denna egentligen inte gjort så mycket. Detta har hon varit med om själv och tyckt varit jobbigt. Det tips Clara ger till en lärare i slutet av intervjun är helt enkelt "Våga lyssna!".

Känslan av att inte ha blivit lyssnat till syns även i de andra intervjuerna, men inte i samma utsträckning och inte med samma känsla av bitterhet. Anna och Alexander i grupp 2 har varit med om att rektorn undvikit att behöva lyssna på elever genom att helt enkelt dra ut på beslut. De ser också vad detta har för effekt på elevdemokratin.

"Anna: och så känner man att till den ena så säger man att det går att fixa men så pratar man med den andra och så går inte det att lösa och så blir man ofta ganska mycket runtskickad sådär. Jag vet många exempel, som när vi var missnöjda med lärare i vår klass... Så fick vi ju vara och prata med rektorn och så sa dem att "jamen detta kan vi säkert fixa, vi ska titta på dett igen..." och så tog det en månad, och så gick man dit igen och sen så "åh, nä, det blir ju lite svårt...det... kanske... vi har ju regler vi måste följa och..." och sen efter tre fyra månader när terminen ändå var slut, jaja, men då var det ju försent...

Alex: ja ja, precis...

Anna: Man fick låtsas där, där fick man den känslan av att... där fick man låtsas att man "nä, ni kan gå ner till rektorn och säga vad ni vill... vi lyssnar på er..." ja de lyssnade ju, men sen brydde de sig inte om det...

Alex: nä... precis... precis... Och vad hände då, liksom, med elevdemokratin?".

De menar senare i intervjun att många elever kanske vill göra sina röster hörda men kanske inte vågar för att de är rädda att bli överkörda av lärare och skolledning.

Anna konstaterar att på skolan hon gick på innan hon bytte till Miltonskolan "spelade (det) ingen roll vad som sades och vad eleverna tyckte för att i slutändan var det någon annan som bestämde". Alex berättar att när han var med i elevrådet på låg- och mellanstadiet så har det varit samlingar där eleverna har talat mycket men sen inte alls tagits på allvar. Han uttrycker även att senare i skollivet har det inte känts lönt att skicka vidare åsikter till elevrådet, för där rinner allt ändå bara ut i sanden.

I grupp 4 verkar Patrik, som har erfarenhet från flera grundskolor, vara den som starkast upplevt att man inte blir lyssnad på som elev. Han berättar att "alltså de har ju alla lyckats göra samma sak ungefär som alla andra... man pratar med läraren om man vill göra det och det... och sen blev det inget av det... typ...".

En av informanterna i grupp 1, Cecilia, och de flesta i de övriga grupperna uttrycker dock även glädje över att faktiskt bli tagna på allvar. Sanna i grupp 4, säger:

"men alltså att det är ju en rätt självklar... eller en självklarhet som vi ser det nu, på våran skola därför att vi får vara med och bestämma jättemycket om typ formen, eller alltså, så här, komma överens om formen som vi ska typ redovisa i och vi får vara, till en viss gräns, med och bestämma när vi sa redovisa det. och så. Men det har de ju inte på många andra skolor. så... ja... men jag tycker det vi har är bra. med mycket makt när det gäller det.".

Maria tror att detta bland annat kan bero på att lärarna på Miltonskolan ser eleverna som vuxna. Flera av informanterna i den här gruppen berättar om tillfällen då de kunnat påverka undervisningen på ett väldigt direkt sätt. Man verkar i den här gruppen ta det nästan som självklart att bli lyssnad på. Kalle säger: "för det är ju väldigt lätt egentligen att fråga: 'du Stefan (en lärare, förf. anm.), skulle du kunna(...)' så det tror jag, och det kände jag med denna skolan att alla lärarna liksom är väldigt öppna för nya idéer". Sanna konstaterar att egentligen så följer Miltonskolan bara de riktlinjer som finns i läroplanen, och att det borde fler skolor göra.

Anna jämför de skolor hon gått på; "sen när vi började på Miltonskolan så... det kändes inte som ... att... det behövdes något organ där det skulle finnas elevdemokrati, för jag tyckte det var så himla, genomsyrade allting här, tycker jag...”. Hon verkar dock ha på en fungerande elevdemokrati när hon började gymnasiet. Hon berättar att första dagen i ettan sa hon till en lärare: "bara så att du vet så finns det elevdemokrati på den skolan". Alex berättar att på

Miltonskolan "så var det en självklarhet… liksom... inte ett tillval att man skulle få vara med och bestämma".

För Cecilia i grupp 1 har det inte varit en själklarhet att bli tagen på allvar, men hon har ändå stött på det hos några lärare. Hon beskriver det som att:

"men det tycker jag är intressant, med elevdemokrati i klassrummet, för det är ju så hiiimla beroende av läraren... alltså, jag tycket det finns inget bättre än när det kommer en lärare som säger såhär: "ja, det här är vad vi ska lära oss, hur vill ni lära er det?" man bara så här; " ja, tack!" och så gör man en plan tillsammans, man bestämmer vad man ska göra tillsammans, och det är ju demokrati i dess sanna form...".

Dessvärre berättar hon också att sådana lärare ofta stöter på problem högre upp i

beslutskedjan. Jesper konstaterar att det handlar om att ge folk plats, vilket få vuxna gör. Cecilia håller med och lägger senare till att det blir en win-win situation eftersom lärarna i retur lär få mycket mer motiverade elever.