Mötet med den svenska arbetsmarknaden

Då etableringsprocessen inledningsvis tar fart i samband med att kvinnorna flyttar till Sverige uppger de att självförtroendet är gott och de har tro på sin egen förmåga. De ser sig ha goda förutsättningar utifrån den arbetserfarenhet och det utbildningskapital de förvärvat sig i sina respektive hemländer - utbildning som också har validerats i Sverige.

Sedermera när informanterna påbörjar processen av att söka arbete så är det de själva som tar reda på hur de ska gå till väga. Louise uttrycker att det var svårt att veta var hon skulle söka jobb. Därtill arbetar hennes man mycket och det blir en utmaning att ens hinna söka arbete. Informanterna anser att kontakter kan vara vägen till ett jobb och de använder sig av de informella nätverk de har att tillgå - såsom sin partners familj, en kompis och nätverk för invandrade till Göteborg. Kvinnorna får sina första arbeten i Sverige genom dessa informella nätverk. Dock erfar Sophie, Amanda och Zahra att de saknar kontakter i deras specifika arbetsområden. Zahra liksom övriga informanter är övertygade om att kontakter är nödvändiga för att få arbete. Hon uttrycker det vid att “[...] man måste ha en kontaktperson eller nätverk på varje arbetsplats man ansöker till ” [you need to have a contact person or a network in every place that you apply for]. Hon upplever fenomenet som “korrupt”, överraskande och mycket frustrerande då hon inte har tillgång till några sådana kontakter.

I arbetssökandet erfar kvinnor att det finns normer kring arbetssökandet som skiljer sig från deras ursprungsland och att detta är något som de själva får finna ut. Tami berättar att man söker jobb digitalt till skillnad från hennes hemland (Japan) där hon haft en katalog att tillgå för att hitta lediga tjänster. Louise uppger att hon blir förvånad över att det står kontaktuppgifter till rekryteraren på jobbannonsen - något som vore otänkbart i Frankrike där hon kommer ifrån. Alla utom Emma erfar att det tycks vara en norm att arbetsgivaren inte ger någon personlig återkoppling efter att ansökan har skickats in vilket upplevs som frustrerande. Amanda berättar att hon efter en tid av arbetssökande uppmärksammade att företag i Sverige annonserade om lediga tjänster men att dessa tjänster sedan tillsattes av någon internt. I hennes hemland (Australien) är inte företag tvungna att annonsera offentligt för tjänster som är tänkta att tillsättas av någon som redan arbetar på företaget. Att företag annonserar på detta sätt i Sverige gav upphov till frustration:

31

Och ur det perspektivet gör det att arbetsmarknaden ser ut, för någon som inte vet det, att det finns mycket fler jobb tillgängliga än det faktiskt finns ” [And from that perspective it makes the job market look, to somebody who doesn’t know that, that there are way more jobs available then there actually are]. (Amanda, Australien)

I processen av att flertalet arbeten söks så blir informanterna varse att deras utbildningskapital och arbetserfarenhet inte är applicerbart på en svensk arbetsmarknad likt de först hade trott. Undantaget är Louise som relativt snabbt hittar ett jobb inom önskvärt arbetsområde. Att avsaknaden av svenska språket försvårar att få jobb är för informanterna föga förvånande då de tidigt erfarit att så är fallet. Desto mer förvånande är att engelskan inte tillskrivs så stort värde som de först föreställt sig - inte ens på internationella företag likt Zahra uttrycker det:

En sak som verkligen var överraskande var att även om alla svenskar kan prata engelska riktigt bra vill de inte ha någon som inte kan tala svenska. [One thing that was really surprising was that even though all Swedes can speak English really well but they don’t want someone who can't speak Swedish]. (Zahra, Iran)

Samtidigt så ser det för Emma helt annorlunda ut. Hon söker arbete där det står att svenska språket är ett krav men skickar ändå in ansökan på engelska och får jobbet.

Zahra uttrycker att hon har blivit bortselekterad då hon sökt arbetet till följd av sitt ursprung och på frågan om hon upplevt sig diskriminerad svarar hon ja. Tami har liknande upplevelser av att känna sig diskriminerad då hon i mötet med en handledare på Arbetsförmedlingen får rådet att arbeta på en sushirestaurang:

Alltså jag har haft väldigt många jobb, han fick syn på att jag hade jobbat som servitris och så tänkte han: ah vad bra, då får du kanske jobb i en sushirestaurang. Fast det var inte det jag ville jobba med. (Tami, Japan)

Ett råd som enligt henne själv baseras enbart på att hon kommer från Japan och har viss erfarenhet av att arbeta inom restaurangbranschen och utan någon hänsyn till hennes egna yrkespreferenser. Även Sophie och Amanda uppger att de erfarit hur deras ursprung bidrar till att de selekteras bort vid en jobbansökan. På detsamma tema upplever Amanda att det var först när hon träffade “likasinnade”, det vill säga i samma situation som henne själv som hon sågs för sin potential snarare än sitt ursprung. Flytten till Sverige innebar

32

att kvinnorna kände sig mindre självständiga än i sitt hemland. Louise berättar hur känslan av osjälvständighet även ledde till frustration:

[...] du kommer till ett nytt land med dina barn och frustrationen kommer från att jag normalt sett är väldigt oberoende och självständig till att känna mig som att jag nästan inte vet någonting. [you just get to a new country with your kids and the frustration comes from me being normally very independent and autonomous to feeling like knowing almost nothing]. (Louise, Frankrike)

Även Tami blev påtagligt påverkad av kontrasten mellan hennes i Sverige och Japan:

Jag kände mig liksom meningslös. Att jag inte kunde göra någonting utan hjälp. Och det var någonting som kändes väldigt annorlunda jämfört med hur jag hade det i Japan. (Tami, Japan)

Faktorer nämnda ovan; såsom bortselektering, upplevd diskriminering, låggradig återkoppling från arbetsgivare, normer om att det är ett svenskt utbildningskapital som räknas, avsaknaden av det svenska språket som kapital med mera - bidrar till att informanternas mentala hälsa har påverkats negativt. I olika grad upplever de känsla av frustration, stress, oro, ensamhet, vilsenhet, lågt självförtroende och de uppger att deras relationer har påverkats negativt. Specifikt tre av informanterna uppger sig ha varit deprimerade. Undantaget är Emma som förvisso uttrycker att hon upplevde viss oro inför att få jobb i Sverige, men som enligt egen utsago erfarit att hon värderas högt på arbetsmarknaden då hon är amerikan. Därtill berättar Emma att hon har ett starkt ekonomiskt kapital och ett socialt nätverk genom sin mans familj samt att hon själv uppger att hon har initierat kontakter i Sverige med anknytning till arbetsmarknaden.