7.2.1 Edgar Allan Poe, Emilé Zola & Jean Jacques Rousseau
Det allra vanligaste sättet att referera till manliga författarskap i läromedlet Svenska 2 helt enkelt är genom efternamn i kombination med pronomen. Edgar Allan Poe och Émile Zola utgör därmed goda exempel på hur de flesta manliga författarskap i läromedlet Svenska 2 helt enkelt refereras till:
Detektivberättelsens fader kallas Edgar Allan Poe (1809–1849). Han är
skräckromantikern som ville kartlägga den mänskliga mörkaste skrymslen och vrår.
Karaktärerna i hans berättelser beskrevs med psykologisk skärpa. Han skildrade nervösa, splittrade och olyckliga människor och han lyfte fram det ondskefulla och ångestladdade i människans psyke. Poes sätt att skildra en mångtydig och splittrad människosjäl har inspirerat den psykologiska romanen som föddes under modernismen.
50
Zola var den stora naturalisten. Han ville utforska om människan är mest påverkad av sitt biologiska arv och sina drifter eller om det är miljön som formar henne. I en stor romansvit om släkten Rougon Macquart utforskar han hur individer med liknande arv reagerar på att hamna i helt skilda miljöer. Men allra mest känd är Zola för det naturalistiska mästerverket Thérése Raquin (1867) som blev en skandalsuccé.51
50 Nilsson & Winqvist 2016, s 315.
51 Nilsson & Winqvist 2016, s 351.
15
I Edgar Allan Poes författarskapsbeskrivning benämns han först med full nominalfras det vill säga både för och efternamn, likt många andra av läromedlets författarskap, för att sedan refereras med främst pronomen i tredje person och efternamn. Émile Zola presenteras
liknande men refereras till nominalfrasen i form av enbart efternamnet, vilket är ett annat sätt som är vanligt förekommande gällande hur man generellt refererar till manliga författarskap.
Normen utgör därmed att ange efternamn i kombination med pronomen dock görs detta på två sätt; det första sättet är, likt Poe, att bli refererad till först en nominalfras bestående av både för och efternamn, för att sedan bli refererad till genom efternamn samt pronomen. Det andra sättet, likt Zolas författarskap, är att bli presenterad först med efternamn för att sedan bli refererad till genom en kombination av efternamn och pronomen i tredje person. Det som även är typiskt för läromedlet är en hög användning av pronomen både gällande hanteringen av såväl manliga som kvinnliga författarskap, vilket man kan se i utdraget från presentationen av Poes författarskap varav pronomen till största del anges.
Ett annat sätt att framställa manliga författarskap är genom en låg användning av pronomen och en hög användning av efternamn, detta är dock inte lika förekommande som ovan nämnda sätt. Skildringen av Jean Jacques Rousseaus författarskap illustrerar däremot ett exempel på en hög användning av pronomen då Rousseau främst refereras genom efternamn:
Ibland hamnar Rousseaus (1712–1778) författarskap med ena foten i upplysningen och den andra i romantikern. På sätt och vis kan hans författarskap ses som en brygga mellan de två litterära epokerna. Hans idéer om barnuppfostran och kärlek var
utmanande ”utanför boxen”. Läs vidare och möt en nytänkare! På Rousseaus 1700-tal sågs barn som små vuxna. Genom Rousseau föddes vår nutida syn på barn och
barndom. Han tänkte sig barndomen som en separat del av livet, skild från vuxenlivet. I romanen Émile (1762) argumenterar Rousseau för att man måste ta hänsyn till varje barns känsloliv, mognad, erfarenheter och naturliga anlag och låta dem lära känna världen genom sina egna sinnen. Man ska anpassa uppfostran efter varje barn. Han vänder sig också mot att såväl straffa som belöna. I stället ska man handleda barnen och låta dem inse konsekvenserna av sitt agerande. I en tid när religion var en naturlig del av människans liv menade Rousseau ändå att religion inte skulle ingå i barnuppfostran, eftersom barn inte förstår religiösa skrifter. Uppfostran skulle i stället handla om att få barnen att känna vad som är rätt och fel eller gott och ont. Märk väl att Rousseaus uppfostringspogram rörde pojkar, inte flickor. Att Rousseaus fem egna barn hamnade på hittebarnshus är en annan historia.52
52 Nilsson & Winqvist 2016, s 313.
16
I denna författarskaps beskrivning förekommer först en hänvisning till Rousseau i form av en nominalfras bestående av Rousseaus författarskap, för att sedan främst refereras genom efternamn. Enbart i tre fall används pronomen. Skildringen av Rousseaus författarskap bidrar till, förutom att författaren presenteras mer objektivt, att Rousseau blir presenterad i en officiell roll. Detta då efternamnet främst anges. Rousseau blir därmed tillskillnad från Shelley, Austen samt Södergran presenterad i en mer officiell roll vilket gör att hans
författarskap inte blir individualiserat på samma sätt som exempelvis Shelley. Detta bidrar till att presentationen av Rousseaus författarskap blir mer objektiv och läsaren blir därav mer distanserad till personen i fråga.
7.2.2 Emilé, Poe, Tegnér, Stagnelius och Hemingway
Det som även är centralt vid presentationen av manliga författarskap är att presentera dem utifrån prestationer. I beskrivningarna av författarskapen som nämnts ovan blir både Rousseau, Zola och Poe presenterade utifrån vad de har presterat i livet och hur deras
författarskap haft en stor påverkan på litteraturhistorien. I Zolas fall uttrycks detta i början av presentationen med att ” Zola var den stora naturalisten”53 och gällande Poes författarskap väljer man att belysa den inverkan Poe haft över modernismen: ”Poes sätt att skildra en mångtydig och splittrad människosjäl har inspirerat den psykologiska romanen som föddes under modernismen.”54. För ytterligare belysa författarporträtt som detta mönster återfinns i, blir det relevant att ta del av läromedlets första rader om Esaias Tegnérs och Erik Johan Stagnelius författarskap: ”Tegnér (1782–1846) var den stora romantiska idédiktaren på sin tid”55 och ”Stagnelius (1793–1823) kan beskrivas som urtypen för det romantiska geniet […]”.56 Båda författarskapen presenteras genom att understryka författarnas inverkan över litteraturhistorien och Stagnelius beskrivs till och med som ett geni och dessutom som dess urtyp. Ytterligare ett exempel som belyser hur de manliga författarskapen blir beskrivna utifrån prestationer är Ernest Hemingways presentation ”En annan nobelpristagare var amerikanen Ernest Hemingway som tre år senare tilldelades samma pris utifrån sin kraftfulla och stilbildande berättarkonst”.57
53 Nilsson & Winqvist 2016, s 351.
54 Nilsson & Winqvist 2016, s 315.
55 Nilsson & Winqvist 2016, s.319.
56 Nilsson & Winqvist 2016, s.320.
57 Nilsson & Winqvist 2016, s.384.
17
7.2.3 Viktor Rydberg, Edgar Allan Poe & Franz Kafka - undantagen
I läromedlet Svenska 2 helt enkelt finns det manliga författarskap som utgör undantag i hur författarskapen generellt framställs i relation till de övriga manliga författarskapen. Ett exempel på ett författarskap som inte framställs likt de övriga manliga författarskapen är Viktor Rydberg:
Viktor Rydberg föddes i Jönköping som det femte barnet till en fångvaktmästare. Han förlorade tidigt sin mamma i kolera och det var mycket hårt för lille Viktor som dyrkade henne. I många år präglade denna förlust honom och han längtade efter en återförening. Efter att ha blivit såld på auktion av fattigvården blev han omhändertagen av främlingar. När han blev vuxen arbetade han som journalist i Jönköping och så småningom även i Göteborg. Under journalisttiden skrev han debattartiklar, recensioner och följetongsromaner, bland annat följetongen Vampyren (1848).
Romanerna bestod av korta avsnitt, ett för varje nytt nummer av tidningen. Han
jobbade också som översättare och översatte bland annat Goethes Faust. Dessutom blev han professor i kulturhistoria och medlem i Svenska Akademien.58
I denna presentation refereras Viktor Rydberg genom först nominalfrasen bestående av både för och efternamn, för att sedan refereras med nominalfrasen lille Viktor samt pronomen i tredje person. Det som skiljer denna beskrivning från de resterande manliga författarskapen är främst genom att Rydberg blir refererad till med förnamn, men även att han pronominaliseras då Rydberg går från att benämnas som Viktor Rydberg till lille Viktor för att sedan benämnas genom en upprepning av pronomen. Det som även är intressant är att användningen av
förnamn på detta sätt även förekommer i ett annat fall i läromedlet. I Edgar Allan Poes författarskap påträffas, efter presentationen av hur Poes författarskap påverkat litteraturen, förekomsten av ett förnamn: ”Innan Edgar Allan Poe fyllde ett år försvann hans far spårlöst och redan när han var tre år dog hans mor och lille Edgar blev föräldralös.”59 Likt Rydberg som får benämningen lille Viktor blir Poe refererad till som lille Edgar. En annan likhet författarskapsbeskrivningarna av Rydberg och Poe innehar är att nominalfrasen, som består av lille och sedan förnamnet, förekommer i båda fallen i anslutning till förlusten av en
modersgestalt. Rydbergs författarskap utgör även ett undantag på det sättet att han skildras utifrån bakgrund och inte utifrån prestation, vilket endast förekommer gällande Franz Kafkas författarskap. Dessa två skildringar av författarskapen utgör undantag då resterande manliga författarskap presenteras utifrån prestationer, tankar och idéer.
58 Nilsson & Winqvist 2016, s 305.
59 Nilsson & Winqvist 2016, s 315.
18
7.2.4 Sociala aktörer i manliga författarskapsbeskrivningar
När det kommer till att nämna andra sociala aktörer i samband med manliga författarskap förekommer detta inte lika frekvent som med de kvinnliga författarskapen. Då de manliga författarskapen mestadels beskrivs utifrån prestationer, är det vanligast förekommande sättet att beskriva manliga författarskap genom få aktörer, ofta enbart författaren själv i fråga. Det finns dock en handfull av exempel på när andra sociala aktörer nämns i
författarskapsbeskrivningarna av manliga författarskap, oftast hör dessa ihop med de författarskap som presenteras i samband med bakgrund. I Rydbergs presentation nämns aktörerna fångvaktmästare, mamma samt främlingar.60 Ett annat författarskap som innefattar andra sociala aktörer än författaren själv är i Franz Kafkas beskrivning:
[…]. Han växte upp i en tysktalande judisk familj i tjeckiska Prag, vilket gjorde att han och familjen hamnade utanför den tjeckiska gemenskapen. Men Kafka hörde inte hemma heller i den judiska gemenskapen eftersom han inte var troende. […] Kafka hade också en problematisk relation till sin dominanta och starka pappa. Tillskillnad från pappan var han själv klen, både till kropp och själ. I ett långt brev till pappan förklarar Kafka att hans författande hänger ihop med deras relation. Han ger honom skulden för sin bristande självkänsla och otillräcklighet samtidigt som han uttrycker sin kärlek till honom. Brevet nådde aldrig pappan eftersom mamman kom emellan.61
I denna beskrivning nämns aktören pappa som även får beskrivande adjektiv: dominanta och starka pappa, mamman samt familj. Det sistnämnda är av intresse att nämna även om familj inte utgör någon specifik aktör så är det intressant att det nämns. Detta då begreppet familj inte förekommer i andra manliga författarskapsbeskrivningar. Förutom i de fall där författarna presenteras utifrån bakgrund finns det en författarskapsbeskrivning varav andra sociala
aktörer nämns än författaren själv, vilket är i texten om Rousseau. Då ett fokus ligger på att förklara Rousseaus syn på barnuppfostran nämns barn främst som ett kollektiv, men det finns ett ställe i texten där Rousseaus egna barn nämns ”Att Rousseaus fem egna barn hamnade på hittebarnshus är en annan historia”.62
7.2.5 Sammanfattning
60 Nilsson & Winqvist 2016, s 305.
61 Nilsson & Winqvist 2016, s 368.
62 Nilsson & Winqvist 2016, s 313.
19
Det som utgjorde normen för hur läromedlet Svenska 2 helt enkelt generellt refererade till manliga författarskap var antingen genom efternamn eller en kombination av fullständigt namn och sedan efternamn. Det ska dock tydliggöras att en hög användning av pronomen också användes vid manliga författarskapsbeskrivningar. Normen för hur läromedlet valde att presentera författarskapen var genom att beskriva de manliga författarskapen utifrån
prestation, vilket gjorde att författaren stod i fokus och att det var få fall varav andra sociala aktörer nämndes i författarskapsbeskrivningarna.