Markägande och externa effekter 110

Då städer kännetecknas av ett intensivt markutnyttjande har samspelet mellan enskilda markanvändningar, liksom förhållandet mellan privat mark och gemensamma ytor betydelse för vad som kan åstadkommas i staden. Relationen mellan marknyttjandena inom en fastighet visavi dess omgivning kan beskrivas i termer av externa effekter, vilket är ett an- vändbart begrepp för att förstå samnyttjande mellan det gemensamma och det privata.

Privat ägande

Privat markägande kännetecknas av definierade gränser och ett tydligt ägarskap, men också av rätten att utestänga andra från att ta del av mar- ken och dess resurser. Detta stärker ägarens kontroll och trygghet genom att undanröja risker att egendomens värde påverkas negativt genom oönskat intrång, slitage eller skadegörelse. Argumenten för det privata ägandet bygger på att värdet av investeringar och ansträngningar för att förbättra egendomen skapar starka incitament av egennyttig karaktär genom att investeringar helt och hållet kommer ägaren till del såsom av- kastning och ökning av egendomens värde. (beskrivs av Rose, 1986:711f som för övrigt lyfter fram ett gemensamt perspektiv.) Å andra sidan är det fastighetsägaren som ensam ansvarar för de risker som ägar- skapet och investeringarna medför. Detsamma gäller de driftskostnader som är förbundna med ägandet och nyttjandet av egendomen, vilket även kan inbegripa kostnader för gemensamma anläggningar utanför fastighetens gränser, såsom vägar och ledningar. Privat markägande står på så sätt alltid i relation till sin omvärld. Dels genom den uppsättning relationer som fastigheten ingår i men också genom samhällets priorite- ringar som de tar sig uttryck i lagstiftning och andra institutioner. Fas- tigheten ingår i en kontext med angränsande fastigheter och dess ägare; belastas eller drar nytta av servitutsrättigheter, begränsas av skydds- och varsamhetskrav eller står kanske som säkerhet i en skuldförbindelse till en bank.

111 Kritiken anför att det privata ägandet i regel fokuserar på ägarens en- skilda rationalitet, vilken inte alltid överensstämmer med bästa tänkbara förvaltning utan riskerar att präglas av kortsiktighet. Det individuella perspektivet saknar också orsaker att beakta sådana aspekter av fastig- hetens nyttjande som också omgivningen skulle kunna få nytta av, så kallade positiva externa effekter. Det är därför statens och kommunens uppgift att i olika situationer avväga fastighetsägarens enskilda intressen mot det omgivande samhällets allmänna intressen och gemensamma be- hov. Staten och kommunerna i Sverige och Danmark har långtgående befogenheter att genom fysisk planering, tillståndsplikt och andra styr- medel besluta om inskränkningar i utövandet av markägandets rättighet- er. Exempelvis anses markägarens rätt till pågående markanvändning väga tungt medan rätten till förändrad markanvändning, såsom att ex- empelvis riva eller uppföra ny bebyggelse, först kräver medgivande från kommunen då detta kan förväntas innebära stor påverkan på omgivning- en. Svensk och dansk lagstiftning ger också staten och kommunerna tvingande rätt att enligt strikt reglerade planeringsprocesser, belasta en fastighet med allmän infrastruktur i form av exempelvis ledningar, vägar eller järnvägar där detta anses nödvändigt.

Externa effekter

Som betydelsefullt exempel på en fastighets, anläggnings eller verksam- hets delaktighet i en större kontext är att den kan ge upphov till eller ut- sättas för externa effekter. Dessa effekter kan beskrivas som verksam- heter eller förhållanden som medför påverkan på omgivningen utan att kompensation utgår. Externa effekter betecknas som antingen positiva eller negativa sett utifrån omgivningens perspektiv. (Stiglitz, 2000: 215) På den positiva sidan kan exempelvis räknas den påverkan på ett närom- råde som investeringar av olika slag för med sig i form av ökad trivsel och känsla av trygghet m.m. Det kan också ta sig uttryck i ekonomiska termer genom ökade fastighetsvärden. Negativa externa effekter kan vara påtagliga störningar såsom buller, ljussken eller utsläpp av olika slag, men också den subtila känsla av förfall som igenbommade butiker, övergivna byggnader eller instängslad oanvänd tomtmark bidrar till och som kan sätta sin negativa prägel på ett område. Vissa negativa externa effekter utgör ett så vanligt förekommande resultat av stadens täta be- byggelse att samhället av effektivitetsskäl tagit på sig ansvaret att sam-

ordna och hantera dess konsekvenser. Dagvattensystemet i en tätort kan sägas vara ett exempel på detta, där obligatorisk anslutning till va-nätet är tänkt att eliminera negativa externa effekter orsakade av den stora omfattningen av hårdgjorda ytor. Frischmann hävdar att gemensamma instrastrukturresurser bidrar med positiva externa effekter som skapar värden för samhället som helhet (Frischmann, 2007).

Externa effekter uttrycks ofta i ekonomiska termer genom att kalkylen för en verksamhet blir obalanserat positiv så länge aktören som orsakar negativa externa effekter inte utkrävs ansvar eller kompensation som står i relation till den påverkan som verksamheten orsakar, eller på annat sätt stimuleras att ta hänsyn till konsekvenserna av sin verksamhet. (Stiglitz, 2000: 215ff) Det saknas då en minuspost i fastighetsägarens eller verksamhetsutövarens kalkyl för kompensation av de orsakade ex- terna effekterna. Är fördelarna av denna obalans tillräckligt gynnsam för den enskilde aktören riskerar det att leda till en överproduktion av nega- tiva externa effekter. Drivkrafter till denna logik kan härledas till en rat- ionell egennytta i kombination med gratisåkande. Det omvända förhål- landet kan sägas gälla positiva externa effekter. Insatser inom en fastig- het som objektivt sett tillför mervärde även för omgivningen är något som det finns anledning att uppmuntra. Naturligtvis finns goda förut- sättningar inom allmän platsmark att skapa positiva externa effekter, så- vida det går att tala om sådana eftersom allmän platsmark har som syfte att skapa nyttor för allmänheten och att kompensation därmed kan sägas ske genom skattefinansiering. Men även kvartersmarken har potential att bidra med stora värden för sin närmaste omgivning eller för stadsdelen som helhet. I det fall nyttan med en åtgärd främst tillfaller fastigheten men dessutom innebär positiva externa effekter som biprodukt så kom- mer dessa att produceras. Är däremot nyttan större för omgivningen än för fastigheten så skulle troligtvis någon sorts kompensation innebära en större produktion av dessa nyttor. Saknas däremot incitament för privata fastighetsägare att skapa positiva externa effekter så kommer sådana inte att tillföras i en omfattning som vore gynnsamt för staden. Det blir då istället en fråga om ineffektiv underproduktion och en outnyttjad pot- ential. (se även Bucht, 2006: 59f)

113 Gemensamt ägande

Gemensamt ägande har spelat en avgörande roll i kollektivistiska kul- turer där delaktighet och anpassning till gemenskapen utgjort en förut- sättning för deltagande i de gemensamma resurserna och förmånerna. Den individuella valfriheten har här varit av underordnad betydelse. (James och Fimbo, 1973: 5f) Som kontrast har västvärlden under lång tid präglats av ett mer individualistiskt förhållningssätt där dess syn på gemensamt ägande snarare är pragmatisk än identitetsmässig. Numera utgör privat ägande normen medan allmän egendom och gemensamma rättigheter främst nyttjas för sådana resurser som inte lämpar sig för pri- vatisering eftersom dessa är svåra att avgränsa eller förekommer i över- flöd, men också där olika former av marknadsmisslyckanden visar att privat ägande inte är särskilt effektivt. (Rose, 1986: 717ff; Stiglitz, 2000: 76ff) I Skandinavien tillämpas i stor utsträckning ett centralstyrt kommunalt ägarskap för offentliga resurser såsom allmänna platser. Denna offentliga centralstyrning passar enligt den amerikanske juridik- professorn Carol Rose främst vid tre förhållanden: För det första, när intressenterna i markresurser är så många att dess individuella andel är alltför liten för att ges individuell påverkan kan staten eller kommunen som central aktör föra deras gemensamma talan. För det andra, när om- fattningen av den gemensamma investeringen kräver stora resurser; ex- empelvis ett infrastrukturprojekt av monopolartad karaktär. För det tredje, när en sammanhållande förvaltning behövs för att samordna och hantera att individuella rättigheter respekteras av andra, såsom exempel- vis ett gemensamt fastighetsregister (Rose, 1986: 719).

Det finns emellertid alternativ till centralstyrning av ägande och förvalt- ning av gemensamma markresurser. Såväl Rose som de tidigare om- nämnda Helfrich, Müller, Ostrom, Lehavi och Foster beskriver och ger olika exempel på hur allmänna anspråk på mark med gemensamma funktioner kan förvaltas gemensamt på andra sätt än genom centralstyr- ning (Rose, 1986: 720ff; Ostrom, 1990; Lehavi, 2004; Foster, 2011; Helfrich, 2012; Müller, 2012).

Argumenten för gemensamt ägande av mark grundar sig på ett effektivt nyttjande av begränsade resurser som kan vara till gemensam nytta, men även att skötsel och underhåll av den aktuella resursen kan fördelas på

flera. Kritiken emot gemensamt markägande kretsar kring risken för oe- nighet och konflikter och att bristande ansvarstagande och omsorg om den gemensamma resursen ska leda till vanskötsel och att resursens värde förloras (Rose, 1986: 715f). I min tjänst som lantmätare möter jag i samtal om förvaltning av gemensamma anläggningar i mindre skala en oro för att det skall uppstå oenighet och svårighet att förvalta resursen. Framför allt när det är fråga om en heterogen skara delägare, där såväl privatpersoner som kommersiella aktörer ingår och förväntas komma överens, finns risk att synen på rationalitet skapar oenighet i frågor som har med drift och underhåll att göra. Även risken för gratisåkande är i vissa fall svår att stävja, nämligen svårigheten att hindra sådana aktörer som inte bidragit till kostnaderna att ändå kunna dra nytta av det arbete och de investeringar som gjorts. Kritiken utgår alltså ifrån en individual- istisk föreställning om rationell egennytta snarare än en förståelse för att andra drivkrafter kan användas och värderas. Drivkrafter som bygger på en rationalitet som betonar sociala värden såsom att människor drivs av relationer och av att utgöra del av en gemenskap (Nightingale, 2011: 126ff; Rydin, 2013: 183ff).