I relation till läroplanens krav på utvärdering, bedömning och dokumentation studerar Ingela Elfström (2013) vilken kunskapsproduktion och möjlighet till förändring och pedagogisk utveckling som de två dokumentationsformerna individuell utvecklingsplan och pedagogisk dokumentation erbjuder. Elfström visar att de individuella utvecklingsplanerna främst fungerar som normaliserings- och bedömningsverktyg. Fokus läggs på att utvär- dera och bedöma det individuella barnet istället för organisation och innehåll i den utbildningskontext som barnet befinner sig i. Den pedagogiska dokumentationen, menar Elfström, har däremot potential att fungera som grund för ett arbete med verksamhetsutveckling och verksamhetsutvärdering. Dokumenta- tionsverktyget kan fungera som en kontinuerlig utvärdering av praktikens organisation och innehåll. Genom att ta avstamp i barns egna frågor ges en grund för förändring av innehåll i det pedagogiska arbetet. Arbetet med pedagogisk dokumentation beskrivs emellertid vara ett omfattande och krävande projekt. Dokumentationsformen baseras på många filosofiska och teoretiska utgångspunkter vilket kräver en fördjupad kunskap och förståelse. Hur ska det samhälleliga kravet på etablerad kunskap och iscensättandet av möjligheter för barnens egna kun- skapsproduktion möjliggöras? Elfström förklarar frågan som en balans mellan det redan representerade, det redan begreppslig-
gjorda, och det immanenta i tillblivelse. Gilles Deleuzes och Félix Guattaris idéer och filosofiska terminologi presenteras som möjlighet för att kunna vidga kunskaps- och lärandebegrepp och i arbetet med pedagogisk dokumentation öppna upp för känslighet för det ögonblickliga och flyktiga genom att ge ”tillägg till ett yrkesspråk kring förskoledidaktiken” (s. 266).
Deleuze och Guattaris filosofiska arbeten är även utgångspunkt för Olssons (2008) avhandlingsarbete. Olsson lyfter att det finns en risk för stagnation i förståelsen av barn och lärande i den svenska Reggio Emilia-inspirerade pedagogiska praktiken. Olsson visar på ett växande behov av att inom såväl teori som praktik finna sätt att arbeta med förändring på som öppnar upp för kontinuerlig och fortsatt rörelse. I annat fall finns risken att förändring begränsas till en förflyttning mellan fasta positioner. Olsson vill genom att använda sig av Deleuze och Guattari återinföra rörelse och experimenterande i ett arbete med subjektivitet och lärande i förskolans forskning och praktik. Om pedagogisk dokumentation av lärandeprocesser förstås som händelser menar Olsson att fortsatt rörlig meningsproduktion kan möjliggöras. Det är också möjligt att genom ett teoretiskt och praktiskt arbete med experimenterande och rörelse få tillgång till yngre barns lärande på ett sätt som Olsson lyfter kan tvinga fram en omvärdering av utbildningssystemet.
I Lenz Taguchis (2000) avhandlingsarbete undersöks hur verktyget pedagogisk dokumentation kan användas i förskolans kontinuerliga förändringsarbete. Tillsammans med tre verksamma pedagoger granskar Lenz Taguchi dokumentationsarbetet kritiskt samtidigt som en feministisk poststrukturell ingång till analysarbete och forskningsförfarande prövas. Med bakgrund i en genealogisk historisk läsning av förskolans observations- och dokumentationspraktik undersöks huruvida pedagogisk dokumentation kan användas som verktyg för motstånd mot och frigörelse från dominerande och normerande värden vilket i nästa steg kan leda till pedagogisk förändring. Den pedagogiska dokumentationens potentialitet som förändringsverktyg har också utgjort fokus för Karin Alnerviks (2013) studie. I analys av texter
och samtal med pedagoger som arbetat med pedagogisk dokumentation en längre tid drar Alnervik med hjälp av verksamhetsteori slutsatsen att ett arbete med pedagogisk doku- mentation inneburit en förändring i syn på lärande och kunskap. Arbetet har också inneburit att de medverkande pedagogerna börjat diskutera epistemologiska och ontologiska frågor vilket Alnervik menar har gett upphov till motsättningar som tvingat fram förändringar i arbetet både på enhets- och gruppnivå.
Dahlberg, Moss & Pence (1999/2009) beskriver i sin tur doku- mentationsprocessen som icke-objektiv och därför heller aldrig neutral eller oskuldsfull Samtidigt som dokumentationen har potential att fungera som ett verktyg för att kritiskt granska och motverka kunskaps- och maktrelationer (så som relationen mellan kunskap och makt förstås ur ett Foucaultianskt perspektiv) är den riskfylld. Författarna beskriver hur risk och möjlighet går hand i hand. De uppmanar till uppmärksamhet för att dokumentationen inte ska bli en praktik för att utöva, istället för att motverka, makt och kontroll. Den dubbelhet som Dahlberg, Moss & Pence lyfter gällande dokumentationen, som risk och möjlighet, fokuseras i begreppet documentality (Steyerl, 2003; Vallberg Roth, 2010). Hito Steyerl (2003) förklarar hur dokumentation kan bli styrande genom att producera en viss form av sanning. Begreppet documentality uttrycker den brännpunkt där dokumentationens sanningsproduktion förvandlas till styrning och vice versa.
Hur pedagoger i förskolan talar om och bedömer barn i relation till ett arbete med pedagogisk dokumentation diskuteras i Bjervås (2011) avhandling. Lise-Lotte Bjervås förklarar hur förskolan som offentlig institution influeras av samhällsdiskurser och politiska prioriteringar vilket påverkar den pedagogiska praktiken. Språket har inflytande över hur vi skapar mening i världen vilket betyder att det som ses som verkligt och sant är beroende av tidsmässiga och rumsliga aspekter. Med Norman Fairclough och Mikhail Bakthin som teoretiska utgångspunkter för analys finner Bjervås i pedagogernas tal två övergripande diskursiva teman; barn med förmågor och begränsningar i förhållande till barn som person eller position. Bjervås drar slutsatsen att det i pedagogernas tal delvis
pågår en hegemonisk kamp mellan tal om barns förmågor och tal om barns begränsningar. Förmågorna kopplas i huvudsak till barn som personer, medan tal om barns brister i första hand förklaras utifrån ett mognadstänkande. Barns begränsningar, förklarar Bjervås, läggs i skärningspunkten mellan kontextens erbjudande och barns ålder. Även om den pedagogiska kontexten antas inverka på barns möjligheter och begränsningar anses den inte kunna förändra allt. Den samstämmiga synen på förskolebarn som barn med många förmågor tar dock överhand. Då pedagogerna talar om pedagogisk dokumentation som verktyg i relation till barnen uttrycks vikten av att dokumentation ges tillbaka till barnen. Mötet mellan förskolebarn och dokumentation uppfattas som värdefullt både då det gäller att tillvarata och använda existerande kapaciteter och i övervinnandet av begränsningar. Anne-Li Lindgren (2012) kritiserar ett alltför ensidigt fokus på pedagoger i texter om och studier av dokumentation. Lindgren hävdar att lite uppmärksamhet riktats mot hur det ökande synliggörandet av barn genom dokumentation påverkar barn och barndom. Lindgren undersöker lärarstuderandes bloggar om pedagogisk dokumentation och den position som tilldelas barn i dessa. En föreställning om synbarhet och synliggörande som neutralt, objektivt och oskyldigt framträder. Synliggörande genom dokumentation beskrivs handla om avtäckande av fakta om barn vilket kan liknas vid den traditionellt psykologiska barnobservationens försök att få tillgång till barns inre världar. Just synliggörandet problematiseras utifrån olika ingångar av flertalet forskare. Lindgren & Anna Sparrman (2003; 2010) förklarar hur dokumentation genom synliggörande berör frågor om maktposition i relation till att betrakta och bli betraktad där den som betraktar har övertag. Lindgren & Sparrman lyfter hur barn både betraktar andra och blir betraktade men att de i relation till vuxna (pedagoger, föräldrar, politiker) alltid hamnar i betraktelsens underordnade position. Genom att de tittas på och definieras av andra försätts barn i situationer där de ombeds att både värdera varandra och sig själva inför andra. Detta förklaras kunna skapa en diskurs i förskolan som tillåter barn att av olika anledningar kommentera varandra.
Ann-Christine Vallberg Roth & Annika Månsson (2011) frågar sig huruvida barn genom dokumentationspraktiker förkroppsligar fö- reställningen om vikten av att vara sedd, värderad och bedömd. Att inte vilja bli synliggjord uppfattas i sin tur som detsamma som en önskan av att vara osynlig (Lindgren & Sparrman, 2003). Lind- gren & Sparrman (2010) varnar för att förskolan genom sitt doku- mentationsarbete tränar barn i ett okritiskt accepterande av de observation- och övervakningstekniker som blivit vanligt förekom- mande i västvärlden. Synliggörande och transparens förstås som tillhörande den kvalitetsdiskurs vilken kräver kvalitetssäkring som garant för att alla barn ska erbjudas bästa möjliga lärandeförut- sättningar (Lindgren & Sparrman, 2003; 2010). Idén om det kom- petenta barnet, som aktivt och lärande snarare än som behövande och beroende kan vidare enligt Vallberg Roth och Månsson (2011) osynliggöra barns behov av enskildhet. Det kompetenta barnet ses som ett självlärande och dokumenterat barn med rätt att synas och höras i enlighet med exempelvis FN:s barnkonvention. Att synlig- görandet uttrycks i demokratins och delaktighetens namn gör att dokumentationspraktiken blir svår att kritisera. Frågan är i vilken utsträckning dokumentationsförfarandet fortfarande kan ses som demokratiskt och om och när det övergår i självreglering och un- derordning.