Regeringens förslag: Det ska framgå av lagen att en medlare ska ha
relevant utbildning och yrkeserfarenhet och vara lämplig för uppdraget.
Regeringens bedömning: Medlare bör själva ansvara för sin
utbildning och kompetensutveckling.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med
regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen och
delar bedömningarna eller har inga invändningar mot dem. Flera remissinstanser anser dock att det bör införas ytterligare reglering av medlares kunskap och kompetens. Bland annat Familjerätts- socionomernas riksförening och Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) förespråkar en obligatorisk utbildning för medlare. Riksorganisationen GAPF – Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF) och Svenskt Forum för Medling och Konflikthantering (SFM) framhåller att kompetens- och utbildningskravet för medlare bör konkretiseras. Flera remissinstanser, bl.a. Stiftelsen Allmänna Barnhuset
78
och Unizon, framhåller att det är viktigt att kunskapskravet för medlare innefattar kunskap om bl.a. våld och övergrepp. Juridiska fakultets- styrelsen vid Lunds universitet påpekar att problemet med medlare verkar vara att det är svårt att avgöra om den tilltänkta medlaren besitter rätt kompetens, inte vilken kompetens medlaren ska ha, och att detta inte kommer att lösas genom förslaget. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet framhåller att en centralt organiserad utbildningsinsats kan vara motiverad. Socialstyrelsen och Roks framför liknande synpunkter.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Medlarens kunskap och kompetens
I samband med vårdnadsreformen 2006 infördes en möjlighet för domstolen att i ett mål om vårdnad, boende eller umgänge uppdra åt en medlare att försöka få föräldrarna att komma överens. Av utredningens kartläggning framgår att en lämplig medlare med rätt kompetens ökar förutsättningarna för att få föräldrar att komma överens och att nå långsiktigt hållbara lösningar. Samtidigt används medling i relativt begränsad omfattning i dag. Medlingsförfarandet i familjemål är i stor utsträckning ett oreglerat område. Det finns inte någon på förhand bestämd ordning eller metod för hur en medling ska gå till. Hur medlarens arbete ska bedrivas får medlaren i stället, i samråd med domstolen, bedöma från fall till fall. Det är viktigt för ett lyckat medlingsförfarande att medlingen kan anpassas efter förutsättningarna i det enskilda fallet.
Att det inte finns någon närmare reglering av hur medlingen ska gå till medför att medlarens kompetens och lämplighet blir särskilt viktig. Detta blir särskilt tydligt då de mål där medlare utses ofta är svåra och ställer höga krav på medlarens erfarenhet och kvalifikationer. Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att det bör införas en bestämmelse om kompetens- och lämplighetskrav för medlare. Sådana krav innebär en bättre kvalitetssäkring av medlare och kan i förlängningen leda till fler lyckade medlingsuppdrag.
Frågan är hur dessa krav ska utformas. Att en medlare måste ha god kunskap om barn och om familjerättslig lagstiftning är givet, liksom att han eller hon bör ha erfarenhet av tvister som rör barn. En medlare bör också ha kunskap i att prata med barn och om hur våld och övergrepp inom familjen påverkar familjemedlemmarna. Normalt sett innebär detta att det är familjerättssekreterare, advokater, beteendevetare, psykologer och i vissa fall domare som kan komma i fråga för medlaruppdrag i ett familjemål. Det är emellertid enligt regeringen inte lämpligt att uppställa krav på specifik kompetens. Det är viktigt att uppdraget kan anpassas efter det enskilda fallet och att det finns möjlighet att ge uppdrag som medlare till personer med olika yrkesbakgrund och utbildning. Kraven bör därför utformas mer generellt och inte, som GAPF och SFM förordar, konkretiseras. Av samma skäl finns det inte anledning att införa krav på att den som får ett medlaruppdrag har genomgått någon viss obligatorisk utbildning för medlare, vilket några remissinstanser förordar.
En lyckad medling är också i hög grad beroende av medlarens personliga egenskaper. Det bör därför även ställas upp ett krav på lämplighet för
79 uppdraget i fråga. Medlaren måste t.ex. ha förmåga att sätta barnets bästa
främst. Han eller hon måste vidare kunna hantera en känslig situation och vinna förtroende hos barnet och föräldrarna.
Regeringen föreslår mot denna bakgrund att det ska framgå av lagen att medlaren ska ha relevant utbildning och yrkeserfarenhet och vara lämplig för uppdraget. Att medlaren också ska vara opartisk får anses ligga i sakens natur. Det är den enskilda domaren som utser medlare och bedömer om kompetens- och lämplighetskraven är uppfyllda.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet invänder att ett krav på kompetens och lämplighet inte gör det enklare att bedöma om en person är lämplig för ett medlaruppdrag, Regeringen konstaterar dock att en sådan bestämmelse tydliggör för alla aktörer vad som krävs för att komma i fråga för ett sådant uppdrag. Lagstadgade krav finns dessutom inom vissa andra områden, exempelvis vid medling i verkställighetsärenden, och svårigheter med att avgöra om en tilltänkt medlare uppfyller kraven kan knappast helt undgås. Vidare anser regeringen, till skillnad från bl.a. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, att medlare själva bör ansvara för sin utbildning och kompetensutveckling. Så är fallet för medlare inom andra områden, och det saknas tillräckliga skäl för att ha en annan ordning för medlare i familjemål. Det framstår dock som värdefullt att det tas fram viss gemensam information som kan ges till personer som första gången får uppdrag som medlare. Utredningen föreslår att Domstolsverket ska få i uppdrag att ta fram sådan information. Regeringen avser att återkomma till frågan.