Regeringens förslag: En tillfällig vårdnadshavare ska ha samma
rättsliga ansvar, uppgifter och rätt att bestämma i frågor som rör barnet som en särskilt förordnad vårdnadshavare har enligt föräldrabalken.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller
har inga synpunkter på dem. Helsingborgs tingsrätt har svårt att se behovet av att en tillfällig vårdnadshavare ska samtycka till en adoption. Barnombudsmannen framför att den tillfälliga vårdnadshavaren primärt bör ha en skyldighet att se till barnets rätt till skydd från alla former av våld och att rätten till umgänge inte får ske på bekostnad av rätten till skydd. Kvinnofronten ifrågasätter att den tillfälliga vårdnadshavaren ska ha ansvar för att tillgodose barnets behov av umgänge.
Skälen för regeringens förslag: För att en tillfällig vårdnadshavare ska
få utses ska, som redan konstaterats, den faktiska vården om barnet vara tillgodosedd. Detta kan ske antingen genom insatser som bygger på frivillighet eller genom att barnet omhändertas enligt LVU. Uppdraget
94
som tillfällig vårdnadshavare tar således enbart sikte på de rättsliga delarna av en vårdnadshavares uppgifter.
Föräldrabalken innehåller flera regler som tar sikte på de rättsliga delarna av en vårdnadshavares uppgifter (6 kap. 1 och 2 §§). Vårdnadshavare har sålunda ett ansvar för barnets personliga förhållanden och ska se till att barnets behov av omvårdnad, trygghet och en god fostran tillgodoses. Dessutom har en vårdnadshavare ett ansvar för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till barnets ålder, utveckling och övriga omständigheter. För att hindra att barnet orsakar skada för någon annan svarar vårdnadshavaren också för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas. Vårdnadshavaren ska även bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning. Normalt är en förälder eller en särskilt förordnad vårdnadshavare också förmyndare för barnet (10 kap. 2 och 3 §§).
Vårdnadshavarens tillsynsansvar kan vara förenat med ett skadeståndsansvar och ett straffrättsligt ansvar (2 kap. 1 § skadeståndslagen [1972:207] och 23 kap. 6 § tredje stycket brottsbalken). Ansvaret i dessa delar kan även omfatta en särskilt förordnad vårdnadshavare, men torde i praktiken främst aktualiseras i de fall en sådan har barnet boende hos sig. Särskilt förordnade vårdnadshavare omfattas dock inte av det särskilda skadeståndsansvar som under vissa förutsättningar finns för barnets föräldrar (3 kap. 5 § skadeståndslagen).
Vidare finns det i föräldrabalken bestämmelser om att ett barn har rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med (6 kap. 15 § första stycket). Umgänget kan ske genom att barnet och föräldern träffar varandra eller genom att de har annan kontakt, t.ex. genom telefon eller brev. Det innebär inte att det alltid är bäst för barnet att umgås med den förälder som det inte bor tillsammans med. Innehållet i barnets rätt till umgänge ska bestämmas utifrån barnets bästa och med hänsyn till barnets åsikter med beaktande av barnets ålder och mognad (nuvarande 6 kap. 2 a §, se även den föreslagna 2 b §). Barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med så långt möjligt tillgodoses (6 kap. 15 § andra stycket). Särskilt förordnade vårdnadshavare har ett motsvarande ansvar. Barnets vårdnadshavare har också ett ansvar för att barnets behov av umgänge med någon annan som står det särskilt nära så långt möjligt tillgodoses (6 kap. 15 § tredje stycket). Det kan handla t.ex. om far- eller morföräldrar. Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna och ska umgås med en förälder som det inte bor tillsammans med, ska den andra föräldern lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget, om inte särskilda skäl talar mot det (6 kap. 15 § fjärde stycket). Om barnet ska umgås med en förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet särskilt nära, ska upplysningar i motsvarande mån lämnas av vårdnadshavaren.
Uppdraget som tillfällig vårdnadshavare är avsett att vara en tillfällig lösning till dess att en särskilt förordnad vårdnadshavare kan utses för ett barn. Trots det temporära i uppdraget kan det inte uteslutas att uppdraget i enskilda fall kan komma att bestå under förhållandevis lång tid. Särskilt mot bakgrund av de omständigheter under vilka uppdraget aktualiseras kan det också förväntas att det under den tid som uppdraget består kommer att uppkomma en rad frågeställningar som kräver ett aktivt
95 ställningstagande av den tillfälliga vårdnadshavaren. Den tillfälliga
vårdnadshavaren bör i alla sådana situationer kunna stötta barnet i att få sina rättigheter uppfyllda och ta nödvändiga beslut till barnets bästa (jfr artikel 5 i barnkonventionen). Regeringen delar därför utredningens bedömning att en tillfällig vårdnadshavare bör ha samma rättsliga ansvar, uppgifter och rätt att bestämma i frågor som rör barnet som en särskilt förordnad vårdnadshavare, låt vara att innehållet i ansvaret och uppgifterna i praktiken kan se annorlunda ut. Så blir fallet inte minst med anledning av det samarbete som uppdraget torde kräva med andra aktörer, t.ex. socialnämnd och familjehem. En tillfällig vårdnadshavare måste också, som andra vårdnadshavare, med beaktande av barnets ålder och mognad ta hänsyn till barnets åsikter i olika frågor. Liksom en särskilt förordnad vårdnadshavare bör en tillfällig vårdnadshavare i regel även vara barnets förmyndare (jfr 10 kap. 3 § föräldrabalken). Någon annan bör dock kunna utses om särskilda skäl talar för det. Det får dock, med hänsyn till de krav som kommer att ställas på dem som kan tänkas komma i fråga för ett uppdrag som tillfällig vårdnadshavare, förutsättas att behovet av att utse någon annan till förmyndare kommer att vara begränsat.
Kvinnofronten har invänt mot att en tillfällig vårdnadshavare ska ha motsvarande rättsliga ansvar som en särskilt förordnad vårdnadshavare har även för att barnets behov av umgänge med en förälder som barnet inte bor med. Enligt regeringen saknas det dock skäl att inskränka det ansvar och de rättigheter en särskilt förordnad vårdnadshavare har jämfört med andra vårdnadshavare. Det är en annan fråga att det i praktiken, om en förälder dödat den andra föräldern, i de allra flesta fall sannolikt är bäst för barnet att något umgänge inte äger rum. Som Barnombudsmannen framhåller har barnet rätt till skydd från alla former av våld, och umgänge får inte ske på bekostnad av rätten till skydd. Avgörandet måste dock, som alltid, vara beroende av en individuell prövning med utgångspunkt i vad som är bäst för det enskilda barnet. Det kan t.ex. inte uteslutas att ett barn med tiden kan ha önskemål om någon form av kontakt med även en förälder som begått ett allvarligt brott och inte bedöms vara lämplig som vårdnadshavare. I sammanhanget bör det också framhållas att regleringen om tillfälliga vårdnadshavare är tänkt att kunna tillämpas även om båda föräldrarna är i livet. Barnets behov av umgänge kan då avse den ena föräldern, men inte den andra. Ett barn kan också ha behov av umgänge med andra närstående, t.ex. mor- och farföräldrar eller syskon som barnet inte bor tillsammans med. Den tillfälliga vårdnadshavarens ansvar att främja umgänge kan även i den situationen fylla en funktion.
Regeringen noterar den uppfattning som Helsingborgs tingsrätt ger uttryck för – att det är svårt att se behovet av att en tillfällig vårdnadshavare ska samtycka till en adoption. Det bör dock framhållas att alternativet inte är att en adoption måste anstå, utan att en adoption kan genomföras utan att den tillfälliga vårdnadshavarens samtycke krävs. En tillfällig vårdnadshavare ska, liksom andra vårdnadshavare, ha ett ansvar för barnets personliga förhållanden och ska se till att barnets behov av omvårdnad, trygghet och en god fostran tillgodoses. Det är därför rimligt att en tillfällig vårdnadshavare ska samtycka för att en adoption ska få genomföras. En tillfällig vårdnadshavare bör således även i fråga om en eventuell adoption likställas med en annan vårdnadshavare. Det innebär att den tillfälliga vårdnadshavarens samtycke, som utredningen föreslår,
96
bör krävas om en adoption skulle aktualiseras under den tid som förordnandet består. Det bör vidare vara så att rätten ska ge en tillfällig vårdnadshavare tillfälle att yttra sig i ett adoptionsärende (4 kap. 18 § föräldrabalken). Om ett samtycke till adoption i något fall aktualiseras och lämnas, bör socialnämnden också få lägga ner en påbörjad utredning om faderskap. De följdändringar som utredningen föreslår bör även i övrigt genomföras. Det innebär att en tillfällig vårdnadshavare bör kunna godkänna en faderskapsbekräftelse och föra barnets talan om fastställelse av faderskap eller föräldraskap. En sådan talan för barnets räkning kan även föras av socialnämnden.
Några följdändringar i socialförsäkringsbalken föreslås inte. I linje med vad Försäkringskassan för fram innebär det att omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning, som ersatt vårdbidrag för barn med funktionsnedsättning, inte kommer att kunna lämnas till den som har den faktiska vården om ett barn med en funktionsnedsättning när en tillfällig vårdnadshavare har utsetts. En tillfällig vårdnadshavare är tänkt att vara en lösning för en begränsad tid. Redan i dag är det dessutom så att ersättning endast betalas ut till en förälder eller till en särskilt förordnad vårdnadshavare som har vård om barnet. En familjehemsförälder, eller en särskilt förordnad vårdnadshavare som inte har vård om barnet, har alltså inte heller i dag möjlighet att få sådan ersättning. Om barnet är placerat i familjehem, är det dock kommunen som har det yttersta ansvaret för barnets försörjning. Alla barn som är bosatta i Sverige ska som utgångspunkt även ha rätt till barnbidrag. En tillfällig vårdnadshavare kommer att vara behörig att ta emot barnbidraget för barnets räkning (16 kap. 4 § socialförsäkringsbalken). Socialnämnden kan dock göra en framställan till Försäkringskassan om att någon annan, t.ex. en familjehemsförälder eller nämnden, ska ta emot barnbidraget (16 kap. 18 § socialförsäkringsbalken).
I uppdraget som tillfällig vårdnadshavare bör det inte, oavsett vem som utses, ingå att företräda ett barn som har utsatts för brott under en förundersökning och efterföljande brottmålsrättegång. Som utredningen konstaterar kommer det normalt att saknas skäl att låta en särskild företrädare stå kvar när en tillfällig vårdnadshavare har utsetts. Det finns då inte längre några sådana motstridiga intressen mellan vårdnadshavare och barn som motiverar ett förordnande. Om barnet behöver fortsatt stöd och hjälp i brottmålsprocessen, får det i stället övervägas om ett målsägandebiträde behöver förordnas. Liksom det vid valet av tillfällig vårdnadshavare är naturligt att överväga om den särskilda företrädaren kan komma i fråga, kan det i denna situation övervägas om den tillfälliga vårdnadshavaren är lämplig som målsägandebiträde. Det är dock fråga om två olika uppdrag, med olika ersättningsregler (se nedan i avsnitt 10.5).