Bild 2 nedan visar hur en vecka kan se ut. Som framgår förekommer en mångfald av kommunikativa aktiviteter.
Deltagarna sprider information om sina aktiviteter till medlemmarna i Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna (FUB) via Grunden Tidning, närradiosändningar och sin hemsida. Vid tiden för denna studies genomförande var man också i full färd med att planera för
Bild 2. En vecka på Grunden Media. (Foto: Monica Reichenberg.) Bild 1. Vi kan om vi vill.
(Foto: Monica Reichenberg.)
webb-tv-sändningar. Till sin hjälp har man en mixstudio samt en foto- och tv-studio.
Deltagarna i radiogruppen berättar att ett radioreportage måste plan-eras noga. Först måste man komma överens om vad man vill att reporta-get ska innehålla. Ofta handlar det om att intervjua kända personer. När detta är klart blir nästa steg att kontakta de tilltänkta personerna. Om de ställer upp får radiogruppen börja formulera frågor tillsammans och sedan
ta upp dem på radiogruppens möte. Först därefter kan reportageteamet åka iväg med kamera, mikrofon och ett frågebatteri. När intervjuerna är klara kommer nästa steg, nämligen att skriva ned reportaget. Därpå kan gruppen börja planera radiosändningen, vilket också kräver en rad skrivaktiviteter.
Man ska planera vilka utdrag ur reportaget som ska sändas. Mellan utdragen ska det vara ”mellansnack”. För att det ska flyta på behöver mellansnacket skrivas ned i förväg. När jag var där den 17 januari 2012 hade en grupp varit ute och filmat. Man har två radiosändningar per vecka.
Grunden Tidning, som ges ut av en annan DV, kommer ut fyra gånger per år. Deltagarna på Grunden Media bidrar dock flitigt med såväl reportage som bok- och filmrecensioner till denna tidning. Allt detta tar mycket tid och ibland ”när vi gör sändningar får vi jobba över”, inflikar Stig-Björn.
När jag ser mig omkring i lokalen ser jag deltagare som tar egna initiativ och diskuterar livligt dels med varandra, dels med handledarna om hur in-formationen ska utformas. För mig som utomstående är det svårt att avgöra vem som är handledare och vem som är DV-deltagare då det inte verkar finnas några skarpa gränser mellan olika roller. Det berättades också för mig att man på gruppmötena diskuterade mycket. Här skulle man således kun-na påstå att det inte är fråga om en passiv socialisation utan om ett aktivt och reflekterande deltagande. Genom gemenskaperna får DV-deltagarna också skapa sig en identitet i egenskap av medlemmar i en skrivpraktik (jfr Wenger 1998).
Aktiva och engagerade deltagare
Anne och Sofie sitter för det mesta tillsammans när de arbetar och de valde också att svara på mina frågor tillsammans. När jag frågar hur dagen börjar på Grunden Media svarar de:
Anne och Sofie: Det beror på vilken dag det är. På måndag är det vecko-möte och då sitter man och diskuterar vad som ska hända under veckan. De som vill får skriva men man behöver inte göra det. På detta möte är Per, ledaren för DV, med. Efter mötet får man gå till den grupp man tillhör och utföra arbetsuppgifter.
Sofie: Jag brukar skriva, till exempel namn som jag sedan gör etiketter av. Jag skriver också recensioner.
Anne: Jag älskar att skriva egna berättelser.
Anne och Sofie: Vi skriver dels själva dels tillsammans. Vi skriver själva recen-sioner om tv- och filmprogram till Grunden Tidning. Den utkommer fyra gånger per år. Reportage skriver vi tillsammans.
Inte långt från Anne och Sofie sitter Stig-Björn djupt engagerad i sitt manus till en kommande radiosändning. I dag – 4 januari – är han ensam om att skriva eftersom hans kamrater fortfarande har julledigt. Annars skriver de i grupp. När jag frågar Stig-Björn hur dagen börjar svarar han:
Stig-Björn: Dagen börjar med kaffe och att vi bara sitter och pratar. Sedan är det full fart hela tiden eftersom vi har två radiosändningar i veckan på Göte-borgs närradio 94,9 megahertz. Varje sändning pågår i en halvtimma.
När jag träffar Stig-Björn vid ett senare tillfälle har han fullt upp med att skriva manus till ett webb-tv-program med namnet Guldkanten.
Stig-Björn: Just nu har vi sändningsuppehåll för att Guldkanten tar all tid. Jag sparar det jag skriver på ett usb-minne.
Bredvid Stig-Björns arbetsplats finns foton av honom tillsammans med oli-ka kändisar som medveroli-kat i reportage han varit med om att skriva.
Caroline har inte någon bestämd arbetsplats. När jag ser Caroline sitter hon och arbetar med text: bokstäver och siffror i guldtryck som ska skannas in till webb-tv-programmet Guldkanten. Men hon är noga med att tillägga att hon också gör annat: ”Jag skriver också självbiografiskt”. På min fråga hur dagen börjar svarar hon:
Caroline: På morgonen frågar jag alltid Alice – en av handledarna – om hon behöver hjälp med något.
Bild 3. Guldkanten. (Foto: Monica Reichenberg.)
Individuella och gemensamma skrivaktiviteter
Ovan har vid flera tillfällen webb-tv-programmet Guldkanten nämnts, ett program som DV-deltagarna är engagerade i. På en anslagstavla centralt i lokalen finns instruktioner om arbetet med Guldkanten. Av bild 3 framgår de olika arbetsuppgifterna. Jag passar också på att fråga Anne och Sofie vad Guldkanten är för något:
Anne och Sofie: Det innebär exempelvis att skriva ett reportage. Det du tycker bäst om, gillar att göra detta skriver du om. Guldkanten skriver vi om i grupp. Tycker vi om olika saker blandar vi det och skriver med varandra.
Ingen ska känna sig utanför. Aldrig stänga ute någon från en grupp. Aldrig tala oförskämt om någon eller om varandra. Man får inte peka ut varandra.
Man ska inte tala illa om någon person som inte är närvarande och inte kan försvara sig.
Av Anne och Sofies beskrivning framgår att det både rör sig om individuella och gemensamma skrivaktiviteter. Man märker hur deltagarna har det i rygg- märgen att alla ska få vara med och att ingen lämnas utanför:
Handledare Marianne: Grunden Media ska starta upp en webb-tv. Den ska ingå i vår utställning på mässan ”Mötesplats funktionshinder”. Den kom-mer att finnas på Eriksberg i Göteborg. Utställningen är tänkt att vara uppstarten på detta. Vi vill inte ta upp problem som funktionsnedsatta möter, till exempel dåligt fungerande färdtjänst etcetera. Sådant fokuserar bara på det negativa. I stället vill vi visa på möjligheter. Guldkanten är ett sätt att göra detta på. Filmen ska innehålla tolv episoder med sina klara guldkanter. Våra deltagare kommer att bemanna montern.
Av intervjuutdraget kan man se att Marianne väljer att ta vara på deltagar-nas potential, dvs. vad de kan i stället för att lyfta fram vad de inte kan (jfr Nilholm 2005:127ff.). Vad som framkommer i samtalen är att det också finns ett tydligt fokus på att uppmuntra deltagarna att vara kreativa. Det tar sig uttryck genom att handledarna försöker få deltagarna att tänka kring saker i ett sammanhang som de annars inte skulle få möjlighet att nå. Här verkar således ”omsorgstänket” lysa med sin frånvaro, dvs. handledarna prioriterar inte omsorg och ett gott emotionellt klimat på bekostnad av läs- och skriv- aktiviteter (jfr Skolinspektionen 2010; Lundberg & Reichenberg 2013:70ff.).
Samtidigt är det intressant att detta är en kultur som uppstått spontant från deltagarna själva, snarare än en medveten pedagogisk strategi som tvingats på dem uppifrån (jfr Cuban 1990).
Varje tisdag deltar Anne, Sofie, Caroline, Martin och Stig-Björn i en läs-grupp. Detta är något nytt. En av handledarna berättar att de blev så inspir-erade av den interventionsstudie i läsförståelse som jag gjorde (Reichenberg
2013) att en läsgrupp startade efteråt. I denna grupp läser man dels böcker dels texter som deltagarna skrivit:
Anne och Sofie: Vi skriver egna berättelser. Skriver gör vi varje dag och läsgrupp har vi en gång i veckan. Vi sitter i ring och läser. I dag läste vi en text som Jonas skrivit. Den handlar om ett gammalt kaféprogram på tv. Den ska ingå i vår utställning på mässan ”Mötesplats funktionshinder” på Eriks-berg i Göteborg. Där kommer vi också att ha en direktsändning i vår radio.
Det vi skrivit skickar vi till manusgruppen.
Varje onsdag har Anne, Sofie och Stig-Björn engelska. Stig-Björn berättar att de får se på filmer och lära sig slangord. Han förstår dock inte varför de ska lära sig det. Han skulle i stället vilja ha en lärobok.
Av textutdraget kan man se att deltagarna ”fostras” i att vara självstän-diga när de skriver men att de också vet att de kan få stöd när de så vill.
Handledarna är närvarande och synliga hela tiden. Synliga handledare och deras uppmuntran till att ta egna initiativ bidrar sannolikt till att deltagarna kan utveckla en känsla av ansvarstagande för det gemensamma arbetet och lärandet (jfr Wenger 1998).
När jag frågar hur de avslutar dagen svarar alla fem att man inte har någon särskild avslutning. Varje fredag eftermiddag har man dock ett möte där man utvärderar hur arbetet gått och hur man ska gå vidare.
Både dator och penna kommer till bruk
Skrivaktiviteter kan ske genom olika medier (Selander 2008:19f.). På Grunden Media används företrädesvis dator och penna:
Anne: Jag har skrivit så mycket på dator att jag fått musarm. Ibland skriver jag med penna. När jag skriver dagbok använder jag alltid penna. Jag håller pennan för högt upp när jag skriver. [Anne demonstrerar hur hon håller pennan]. Jag skriver också med iphone.
Sofie: Jag skriver mest med penna. Jag skriver dagbok på datorn.
Stig-Björn: Jag använder penna ibland. Beror på vilken uppgift jag har. Jag skriv-er också lite i en bok [Sketch Book. Stig-Björn börjar bläddra i den och visar mig vad han skrivit].
Caroline: Jag skriver berättelser med penna därför att om jag skriver fel kan jag sudda ut. Jag skriver med bläckpenna [Caroline visar mig en kulspets- penna.] Det går fortare att skriva med penna. När jag skrivit klart skriver jag på dator… Jag skriver böcker med penna. [Caroline visar mig en pärm som handlar om berättelsernas framtid som hon själv skrivit.] Man skriver ju framåt hela tiden och inte bakåt. Jag har skrivit sedan jag var liten. Jag
tror att jag har efterträtt Astrid Lindgren. Jag gillar hennes böcker och filmer…hemma har jag inte tid att skriva för gubben är envis… Jag skriver inte mejl och skickar inte sms.
Som vi kan se av bild 4 använder deltagarna omväxlande penna och dator när de skriver. Valet tycks vara betingat av vad som fungerar bäst snarare än vad som borde fungera bäst.
Identitetsskapande i skrivpraktiken
I skrivaktiviteterna ingår inte bara att skriva utan också att teckna. I inter- vjun med Martin framkommer detta tydligt. Martin är en skicklig serie-tecknare och jag frågar honom hur det kommer sig:
Martin: Jag gör serier som ska finnas med på vår utställning, Guldkanten.
Monica: Hur får du idéer?
Martin: Jag börjar med att fundera på idéer som jag förberett på vägen hit. Jag tecknar serier som vi har gjort film av. Den serie som mina kamrater här på DV tycker bäst om är Fången. Tidigare var jag deprimerad och ville helst låsa in mig. Jag hade en stor depression när jag skapade figurer. Så började jag drömma om en fånge på nätterna. I drömmen såg jag en film med en fånge. Jag blev inte fri från figuren och då började jag teckna. Fån-gen är min äldsta serie. Jag tycker också om att rita karikatyrer. Du skulle bli en uggla om jag fick rita dig. Ditt ansikte påminner om en uggla. Jag själv är en bäver.
Bild 6. Eländige Eskil är en populär serie. (Foto: Monica Reichenberg.) Bild 5. Fången ska bli animerad Reichenberg.)
Martin: Jag använder penna när jag tecknar. En av handledarna färglägger serierna. Nu gör de en animation av mina serier. Det gör jag inte själv.
Det kan tilläggas att Fången har blivit animerad film och visades på ”Kultur-natta” 2011 i Göteborg. Av bild 5 kan man se vad Fången handlar om.
Martin berättar också att han tecknar andra serier som brukar publi-ceras i Grunden Tidning. En av dem är Eländige Eskil som visas på bild 6.
Genom sina serier har således Martin förhandlat sig fram till en identitet som serietecknare och som medlem i en gemenskap.
Kreativiteten löper som en röd tråd genom skrivpraktiken. Alla är sys-selsatta och jag kan inte se någon deltagare som väntar på att någon kamrat eller handledarna ska komma och tala om vad de ska göra (jfr Wenger 1998).
Samtidigt är de olika projekten sammanvävda kring det gemensamma te-mat ”Guldkanten”. Det verkar som om deltagarna har lärt sig att hitta en identitet i gemenskapen genom att lösa problem när de uppkommer. Att göra en animation är inte helt enkelt. Då träder handledarna in och bistår med råd, men avsikten är att deltagarna ska klara mer och mer på egen hand.