Jag har här givit några exempel på stavningsvariation i brevmaterialet. Vari-ationen är både individuell och interindividuell och några konventioner går inte att iaktta. Variationen gäller återgivningen av ljudkombinationen /je/, dativändelsen -unum och ändelsen -in(n) i bestämd artikel på substantiv och i perfekt particip av starka verb. Stavningen av ljudkombinationen /je/ är inte beroende av uttal eller fonetisk omgivning; det är alltså endast en fråga om hur man väljer att återge ett visst ljud i skrift. Guðrún och Ingibjörg skriver genomgående je, Anna genomgående é, medan Elín använder båda stavningarna, både i samma ord men olika brev och i samma brev men i olika ord. I ordet brjéfið korrigerar Elín sig själv eller skriver ihop de två varianterna.
Variationen i stavningen av dativändelsen -unum är däremot mest troligt orsakad av uttalet. Elín, Guðrún och Anna skriver genomgående -unum, medan Ingibjörg antingen skriver -önum eller -onum, alltså en mer talspråksnära stavning. Variationen i ändelsen -in(n) handlar inte om hur ett visst ljud eller en viss form ska återges, utan hanteringen är beroende av grammatiska kunskaper och kännedom om normer. Formerna -inn och -in uttalas lika men representerar olika grammatiska kategorier. Det krävs alltså teoretiska kunskaper om isländskans grammatik, bl.a. genus och kasus, för att stava ändelserna konsekvent. Anna uppvisar ingen variation för dessa ändelser, och Guðrún ett fåtal. Elín och Ingibjörg har båda flera variationer.
Bild 2. Korrigering av farinn i Ingibjörgs brev. Borgarskjalasafn Reykjavíkur. Einkaskjalasafn nr. 11.
Brev från Ingibjörg Guðbrandsdóttir 2.5.1908. Foto: Susanne Haugen.
I artikeln har jag beskrivit en isländsk språksyn som tar sin utgångs- punkt i dominant skriftbruk och i en förväntan om ett enhetligt språk, samtidigt som det vardagliga skriftbruket står starkt, med riklig tillgång till handskrivna källor. Mina nedslag i det vardagliga skriftbruket un-der 1900-talets början visar emellertid på ett språkbruk som inte alltid är enhetligt – med avseende på stavning –, och alltså inte alltid är anpassat till en standard. Stavningsvariationen i breven väcker många frågor, inte minst i relation till normer, konventioner och standardisering. I brevmaterialet finns två exempel där brevskrivarna möjligen korrigerar sig själva, vilket kan tyda på att de, åtminstone i någon grad, eftersträvade att följa en norm. Vilka skriftspråkliga normer förelåg för brevskrivarna? Förekommer mönster i stavningsvariationen? Har brevskrivarna skapat egna konventioner eller normer? Eller ansågs normer och konventioner oviktiga? Att normer och konventioner kan anses oviktiga – eftersom kommunikationen fungerar ändå – visar Anna Greggas Bäckström i sin avhandling om sms-skrivande hos finlandssvenska ungdomar (2011), och liknande resultat på historiska material visar Wim Vandenbussche (2007) och Solbritt Hellström (2008).
Än så länge finns fler frågor än svar kring isländskt vardagligt skriftbruk i äldre tid.
Förekomsten av normer och konventioner och hur normer efterlevs är centralt i studier av ett språks standardisering, och beskrivningarna av is-ländskans standardisering skulle berikas om de kompletterades av studier av det vardagliga skriftbruket – som varit så framträdande och betydelse-fullt på Island. Genom att även omsluta det vardagliga skriftbruket skulle språkvetenskapen kunna ge en bredare och mer sammansatt bild av det is-ländska skriftspråkets varieteter, funktioner och av skriftspråkets utveck-ling (jfr Vandenbussche & Elspaß 2007:148).
KÄLLOR OCH LITTERATUR Borgarskjalasafn Reykjavíkur Einkaskjalasafn nr. 11.
Árnason, Kristján 2002. Upptök íslensks ritmáls. I: Íslenskt mál og almenn málfræði 24.
S. 157–193.
Árnason, Kristján 2003. Icelandic. I: Ana Deumert & Wim Vandenbussche (eds.), Germanic Standardizations. Past to Present. (Impact: Studies in Language and Society 18.) Amsterdam/Philadelphia: John Benjamins Publishing Company. S.
245–279.
Árnason, Kristján (ed.) 2003. Útnorður. West Nordic Standardisation and Variation.
Papers from a Symposium in Stockholm October 7th 2001. Reykjavík: Institute of Linguistics.
Barton, David & Hamilton, Mary 1998. Local Literacies. Reading and Writing in One Community. London: Routledge.
Bartsch, Renate 1987. Norms of Language. Theoretical and Practical Aspects.
(Longman linguistics library.) London: Longman.
Bäckström, Anna Greggas 2011. ”Ja bare skrivar som e låter”. En studie av en grupp
Närpesungdomars skriftpraktiker på dialekt med fokus på sms. (Nordsvenska 20.) Umeå: Institutionen för språkstudier, Umeå universitet.
Deumert, Ana & Vandenbussche, Wim eds. 2003. Germanic Standardizations. Past to Present. (Impact: Studies in Language and Society 18.) Amsterdam/Philadelphia:
John Benjamins Publishing Company.
Edlund, Ann-Catrine 2007. Ett rum för dagen. En studie av två kvinnors dagboksskrivande i norrländsk jordbruksmiljö. (Kulturens frontlinjer 53.) Umeå: Kulturgräns Norr.
Edlund, Lars-Erik 2005. Från Håxåsen till Sapientia Duce. Nils Jönsson och hans skrivande 1877–1882. I: Björn Melander (red.), Språk i tid. Studier tillägnade Mats Thelander på 60-årsdagen. (Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 67.) Uppsala. S. 325–335.
Forseti Íslands: <www.forseti.is>. Hämtat 2013.05.15.
Guttormsson, Loftur 1981. Island. Læsefærdighed og folkeuddannelse 1540–1800. I: Mauno Jokipii & Ilkka Nummela (red.), Ur nordisk kulturhistoria. Läskunnighet och folkbild-ning före folkskoleväsendet. XVIII nordiska historikermötet. (Studia historica Jyväky-läensia 22,3.) Jyväskylä: Jyväskylän Yliopisto. S. 123–191.
Guttormsson, Loftur 1985. Skrivefærdighed i et skoleløst samfund (ca 1800–1880). I:
Vagn Skovgaard-Petersen (red.), Da menigmand i NORDEN lærte at skrive. En sektionsrapport fra 19. nordiske historikerkongres 1984. Köpenhamn: Institut for dansk Skolehistorie, Danmarks Lærerhøjskole. S. 49–65.
Guttormsson, Loftur 1989. Læsi. I: Frosti F. Jóhannsson (red.), Íslensk þjóðmenning.
VI. Munnmenntir og bókmenning. Reykjavík: Bókaútgáfan Þjóðsaga. S. 118–144.
Hafsteinsdóttir, Hafdís Erla 2011. ,,Hitt kynið”: Kvennaíþróttir, feðraveldi og þjóðernishyggja, 1900–1964. B. A.-uppsats i historia vid Islands universitet.
Halldórsdóttir, Erla Hulda 1998. ”Hver veit nema þessar gömlu, gleymdu konur hafi átt sjer sögu?” Bréf, æviminningar og saga kvenna á 19. öld. I: Íslenska söguþingið 28.–31. maí 1997. Bd 2. S. 38–46.
Halldórsdóttir, Erla Hulda 2003. Af bréfaskriftum kvenna á 19. öld. I: Ingi Sigurðsson
& Loftur Guttormsson (red.), Alþýðumenning á Íslandi 1830–1930. Ritað mál,
menntun og félagsbreytingar. (Sagnfræðirannsóknir. Studica Historica.) Reykjavík: Sagnfræðistofnun Háskóla Íslands, Háskólaútgáfan. S. 247–267.
Halldórsdóttir, Erla Hulda 2006. Private letters. I: Andrea Petö & Berteke Waaldijk, (eds.), Teaching with Memories. European Women’s Histories in International and In-terdisciplinary Classrooms. Women’s Studies Centre, NUI Galway. S. 66–74.
Halldórsdóttir, Erla Hulda 2007. Fragments of lives–The use of private letters in historical research. I: NORA – Nordic Journal of Feminist and Gender Research 15:1. S. 35–49.
Hannesdóttir, Anna Helga 1998. Lexikografihistorisk spegel. Den enspråkiga svenska lexikografins utveckling ur den tvåspråkiga. (Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning 23.) Göteborg.
Hannesdóttir, Anna Helga 2000. Tvåspråkig lexikografi och språkplanering i 1700-talets Sverige. I: Lars-Erik Edlund (utg.), Studier i svensk språkhistoria 5.
Förhandlingar vid Femte sammankomsten för svenska språkets historia. Umeå 20–22 november 1997. Umeå: Institutionen för litteraturvetenskap och nordiska språk, Umeå universitet. S. 224–235.
Hannesdóttir, Anna Helga 2008. Hur det blir skillnad på rätt och fel i språket. I:
Folkmålsstudier. Meddelanden från Föreningen för nordisk filologi 46. S. 12–26.
Hannesdóttir, Anna Helga 2011. From vernacular to national language: Language planning and the discourse of science in eighteenth-century Sweden. I: Britt-Louise Gunnarsson (ed.), Languages of Science in the Eighteenth Century. Berlin:
De Guyter Mouton. S. 107–122.
Haugen, Einar 1972. The Ecology of Language. Essays by Einar Haugen. Selected and Introduced by Anwar S. Dil. (Language Science and National Development.) Stanford: Stanford University Press.
Heimaslóð: <www.heimaslod.is>. Hämtat 2013.05.15.
Hellström, Solbritt 2008. Att vänja sig till det svenska språket. Studier av en individuell skriftspråklig förändring utifrån Olof Bertilssons kyrkobok 1636–1668.
(Nordsvenska 14.) Umeå: Institutionen för språkstudier, Umeå universitet.
Ísmús. Íslenskur músík- & menningararfur: <www.ismus.is>. Hämtat 2013.05.15.
Janson, Tore 1993. Nationalspråk – upptäckt eller uppfinning? I: Sven-Eric Liedman &
Martin Peterson (red.), Språk och identitet. Fem föreläsningar. (Inter-European Re-search 1.) Göteborg: Historiska institutionen, Göteborgs universitet. S. 1–8.
Karlsson, Anna-Malin 2002. Skriftbruk i förändring. En semiotisk studie av den personliga hemsidan. (Stockholm studies in Scandinavian philology, N.S., 25.) Stockholm: Almqvist & Wiksell International.
Karlsson, Anna-Malin 2006. En arbetsdag i skriftsamhället. Ett etnografiskt perspektiv på skriftanvändning i vanliga yrken. (Skrifter utgivna av Språkrådet, Institutet för språk och folkminnen 2.) Stockholm: Språkrådet.
Kjartansson, Helgi Skúli 1984. U-innskot, lífs eða liðið? I: Íslenskt mál og almenn málfræði 6. S. 182–185.
Kvennréttindafélag Íslands: <www.kvenrettindafelag.is>. Hämtat 2013.05.15.
Magnússon, Sigurður Gylfi 1997. Bræður af Ströndum. Dagbækur, ástarbréf, almenn bréf, sjálfsævisaga, minnisbækur og samtíningur frá 19. öld. (Sýnisbók íslenskrar alþýðumenningar 1.) Reykjavík: Háskólaútgáfan.
Morgunblaðið 24.10.1993, 26.9.2006: <www.mbl.is>. Hämtat 2013.05.15.
Ólafsson, Davíð 1998a. Að skrá sína eigin tilveru. Dagbækur, heimsmynd og sjálfsmynd á 18. og 19. öld. I: Erla Hulda Halldórsdóttir & Sigurður Gylfi
Landsbókasafns Íslands – Háskólabókasafns 3. S. 109–131.
Ólafsson, Davíð 2012. Vernacular literacy practices in nineteenth-century Icelandic scribal culture. I: Ann-Catrine Edlund (red.), Att läsa och att skriva. Två vågor av skriftbruk i Norden 1800–2000. (Nordliga studier 3, Vardagligt skriftbruk 1.) Umeå: Umeå universitet & Kungl. Skytteanska Samfundet.
Ólafsson, Davíð & Magnússon, Sigurður Gylfi (red.) 2001. Burt – og meir en bæjarleið.
Dagbækur og persónuleg skrif Vesturheimsfara á síðari hluta 19. aldar. (Sýnisbók íslenskrar alþýðumenningar 5.) Reykjavík: University of Iceland Press.
Pálsson, Gísli 1979. Vont mál og vond málfræði. Um málveirufræði. I: Skírnir. Tímarit hins íslenska bókmenntafélags 153. S. 175–201.
Pálsson, Gísli 1989. Language and society: The ethnolinguistics of Icelanders. I: E. Paul Durrenberger & Gísli Pálsson (eds.), The Anthropology of Iceland. Iowa City: Uni-versity of Iowa Press. S. 121–139.
Persson, Kristina 2005. Svensk brevkultur på 1800-talet. Språklig och
kommunikationsetnografisk analys av en familjebrevväxling. (Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 68.) Uppsala: Institu-tionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.
Ralph, Bo 1993. Svensk språkidentitet. I: Sven-Eric Liedman & Martin Peterson (red.), Språk och identitet. Fem föreläsningar. (Inter-European Research 1.) Göteborg: His-toriska institutionen, Göteborgs universitet. S. 26–34.
Rögnvaldsson, Eiríkur 1981. U-hlóðvarp og önnur a-ö víxl í nútímaíslensku I: Íslenskt mál og almenn málfræði 3. S. 25–58.
Sandersen, Vibeke 2003. ”Jeg skriver dig til for at lade dig vide”. Skrivefærdighed og skriftsprog hos menige danske soldater i treårskrigen 1848–1850. Bd. 1–2.
Köbenhamn: Reitzel.
Street, Brian 1984. Literacy in Theory and Practice. (Cambridge Studies in Oral and Literate Culture 9.) Cambridge: Cambridge Univ. Press.
Svavarsdóttir, Ásta, Pálsson, Gísli & Þórólfur Þórlindsson 1984. Fall er fararheill. Um fallnotkun með ópersónulegum sögnum I: Íslenskt mál og almenn málfræði 4.
S. 33–55.
Vandenbussche, Wim 2007. ’Lower Class Language’ in 19th century Flanders. I:
Multilingua 26:2–3. S. 279–290.
Vandenbussche, Wim & Elspaß, Stephan 2007. Introduction. Lower class language use in the 19th century. I: Multilingua 26:2–3. S. 147–150.
Þórólfsson, Björn. K 1987[1925]. Um íslenskar orðmyndir á 14. og 15. öld og breytingar þeirra úr fornmálinu. Með viðauka um nýjungar í orðmyndum á 16. öld og síðar. (Rit um íslenska málfræði 2.) Reykjavík: Málvísindastofnun Háskóla Íslands.
SOFIA KOTILAINEN
ABSTRACT. In this article, I shall examine how the personal names of the Finn-ish-speaking population of rural Finland, who themselves were generally un-able to write, were written in Swedish equivalents in various documents in the 18th and 19th centuries, and how this influenced the formation of their identities.
The advent of laws governing language towards the end of the 19th and in the early 20th century was manifested in official documents in which the author-ities gradually started to write personal names in Finnish. The population of the countryside began to acquire the ability to write finally when compulsory universal education came into force in 1921. Before that, the majority of the rural population had signed documents by making their mark. At the turn of the 19th and 20th centuries, marks and signatures were used to some extent side by side, so therefore the use of a mark does not always indicate that the person was unable to write. In the life of the rural people the different ways in which their names were written were all part of their social identity.