Burgess & Ivani (2010) arbetar som framkommit med fem olika slags identiteter som de menar är verksamma i allt skrivande. Här behandlas kort- fattat de fyra ovan nämnda identiteterna 1, 2, 4 och 5 som en bakgrund till Thorsten Jonssons diskursiva jag (identitet 3) som behandlas nedan i efter- följande avsnitt.
I försöken att identifiera några av (1) de socialt och historiskt tillgängliga eller möjliga identiteterna som finns inskrivna i de diskurser som cirkulerar i den sociala och historiska kontext som Thorsten Jonsson är verksam i kan
man först konstatera att han levde och verkade under mellankrigstiden.
Det var en tid av stor politisk oro och som krävde ställningstagande både för och emot extrema politiska ideologier såsom kommunismen och nazismen.
I det sammanhanget var Thorsten Jonssons en uttalad antinazist som under slutet av trettiotalet radikaliserades politiskt och kom att stå nära vad man kan kalla en vänsterideologi. Både arbetardiktningen och modernismen gjorde under 1920- och 1930-talet sitt intåg i svensk litteratur, inte sällan i förening. Arbetardiktningen erbjöd förebilder när det gällde den socialt inriktade litteraturen som gestaltade fattigdom och utanförskap. Mod-ernismen fäste uppmärksamheten på språket och berättandets problem och sammanfaller med den språkliga vändningen, som kortfattat uttryckt, innefattar insikten om att språket inte betecknar en objektiv, bakomlig-gande verklighet utan skapar denna verklighet (Rorty 1967). Insikten inne-fattar uppfattningen att vi t.ex. inte kan förstå omvärlden eller oss själva annat än i ett slags prefabricerade språkliga begrepp. Under Thorsten Jons-sons skönlitterära lärlingstid, dvs. under den tid som ledde fram till novell- debuten 1939, var han på mångahanda sätt sysselsatt med frågor kring språk och stil. Han skrev dikter och läste mycket, inte minst modern amerikansk litteratur och då, till skillnad från många av sina samtida författarvänner, på originalspråket, dvs. engelska. Han utvecklade på så sätt en så stor språk-kompetens att han redan i början av 1930-talet började översätta böcker från engelska till svenska.
Till Thorsten Jonssons (2) självbiografiska jag hör att han växte upp i ett kristet hem och tidigt kom i kontakt med ett fast trossystem där Bibeln och psalmboken utgjorde referenssystemen. Man kan anta att det åtminstone initialt var detta som lade grunden för det sociala patos som följde honom livet ut, hans intresse och försvar för den lilla människan, liksom hans existentiella funderingar och bearbetningar. Det var som lyrik- er han debuterade med diktsamlingarna Utflykt (1933) och Som ett träd (1938). I båda dessa diktsamlingar samt i de prosafragment som föregick debuten finner man också en genomarbetad existentiell problematik (Erixon 1994). I den andra diktsamlingen Som ett träd utvecklades denna åder, som är märkbar i hela Thorsten Jonssons författarskap, i riktning mot det som kommit att kallas livstron som företräddes av flera författare under mellankrigsperioden, bl.a. Pär Lagerkvist. Livstron anknöt till mys-tikernas erfarenhet av alltings enhet och av evighet i nuet och byggde på föreställningen om verkligheten som större än vår tanke kan tänka (Linnér 1961). Till Thorsten Jonssons självbiografiska jag hör därför en existentiell strävan i vidare mening.
Vad sedan gäller (4) författarjaget, dvs. den närvaro som författaren med hjälp av språket konstruerar av sig själv som författare av texten och
som läsaren av texten skapar i mötet med texten, noterar man slutligen att Thorsten Jonsson tidigt framstod som en språkligt och stilistiskt myc-ket medveten författare. I fragmenteringen av novellformen och i upp- brytandet av den naturalistiska ytan, visar Thorsten Jonsson att han är en modernistisk författare (Bradbury & McFarlane 1976).Hans noveller sak-nar ofta en väldefinierad kärna, en intrig, kring vilken berättelsen är upp- byggd. Formmässigt, berättartekniskt och stilistiskt uppvisar Thorsten Jonssons noveller många likheter med en anglosaxisk short story eller en tysk Kurzgeschichte (’novell’), båda möjligheter inom 1900-talets modern-istiska novellgenre (Kilchenmann 1967). I en kort och redan presenterad programförklaring i samband med utgivningen av novellsamlingen Som det brukar vara anslöt sig Thorsten Jonsson till en berättartradition som kommit att kallas exit author eller den objektiva berättarmetoden. Denna hör 1900-talet till och kan, som Isaksson (1974) menar, ses som en misstro mot den synlige resonerande och organiserande berättare som hade dominerat 1700- och det tidiga 1800-talets epik. Med hänvisning till Wayne C. Booth (1983) ville Thorsten Jonsson förskjuta tyngdpunkten i sitt berättande från telling till showing. Thorsten Jonssons objektivism kan ses som en strävan att berättartekniskt knyta föreställningar om verkligheten till ett subjekt.
När berättelsen byggs upp av olika synvinklar framstår den inte som en redogörelse för faktiska sakförhållanden utan mera som en rapport om per-sonliga vittnesbörd och om subjektiva upplevelser. Det beskrivna uppfattas mindre som beskrivningar av verkligheten, än beskrivningar av upplevelser av verkligheten, dvs. en sorts problematisering av verkligheten, vilket då också blir ett modernistiskt drag i hans noveller.
Vad gäller (5) det förmodade eller uppfattade jaget av författaren, dvs. det intryck läsaren får av författaren i läsning av författarens texter, kan man konstatera att mottagandet av novellsamlingen Som det brukar vara var myc- ket positivt och bidrog till Thorsten Jonssons genombrott. Kritikerna var i hög grad sensibla och förstående till de formmässiga modernistiska expe- rimenten i Thorsten Jonssons novellistik. Det dialektala inslaget utgjorde dock ett hinder för flera recensenter och blev föremål för negativ kritik samtidigt som flera lyfte fram Thorsten Jonssons beroendeförhållande till förment amerikanska hårdkokta förebilder, bl.a. Hemingway. Föreställnin-gen om Thorsten Jonssons hårdkokthet har därför i efterföljande littera- turhistoriska beskrivningar främst handlat om hans påstådda beroende- förhållande till den amerikanska litteraturen. Det är detta, som jag här kallar det diskursiva jaget, som jag fortsättningsvis kommer att behandla.