Det finns inte mycket dokumentation om hur blindas visförfattande har gått till rent praktiskt. Ibland är det uppenbart att det inte är den synska-dade själv som har författat sin levnadsberättelse, men det är en glidande skala. Som är belagt till exempel ifråga om blinde Lindrots sällsynt spridda visa kan texterna vara beställningsjobb som lejdes ut på poetiskt lagda kam-rater, efter önskemål och uppgifter från den blinde själv.32 Även när denne står som författare måste man räkna med andras inblandning, och säkert visst mått av bearbetning, i bestyren kring nedteckningen av visor och sätt- ningen av tryck.
Det finns emellertid också texter som har författats av seende men som
”tillägnas” en särskild blind namngiven person. I sådana skildringar finns en tendens att på en gång sentimentalisera och mystifiera den synskadade, vilken framställs som inte bara trots allt nöjd med sin lott, utan också med-veten om sina särskilda förmågor.
Visan ”Den blinde” är ett sådant exempel, författad av förläggaren och diktaren J. H. Chronwall, vilken tillsammans med sin bror drev Svenska visförlaget som kring 1900-talets början var ledande i Sverige på skilling-trycksutgivning.33 Texten trycktes första gången 1901 i ett blandat tryck (E 1901 b4)34 och anges vara ”tillegnad blinde Fromell i Sala”.35 Chronwall ger honom följande röst:
32 Kjellgren (1985) anger en Edvard Unger som författare till Lindrots sång; förmodligen en kamrat i det rallarlag som Lindrot ingick i.
33 Om Svenska Visförlaget och bröderna Chronwall, se vidare Danielson 1981.
34 Visan även tryckt i E 1902 l4, E 1911 y2 samt OD 4:19 1915.
35 Denne Fromell är av allt att döma den person som i Sveriges befolkning 1890 omnämns med det fullständiga namnet Carl Frans Leonard Fromell, en korgmakare född 1848 i Sala stadsförsamling som uppges vara en gift man och blind. (Lars Erik Ledungs an-teckningar i anslutning till transkriptionen av visan, i SVA:s kopiesamling.)
Jag föddes blind. Den rika sköna naturens prakt har jag ej sett;
likväl dess höghet kan jag röna med det förstånd mig Skaparn gett.
En inre hemlig verld jag sluter i mitt på minnen rika bröst;
af denna inre verld jag njuter, och detta är min enda tröst.
I mörker går min lefnadsbana;
men evigt klar min själ dock är.
Hvad andra se, det kan jag ana.
Om många ting jag kunskap bär.
Jag med inbillningens förmåga mig jord och himlar skapa kan.
På detta sättet vill jag våga:
jag säll är mer än någon ann.
Som framgår är visan inte i första hand en skildring av den sinnesberövade Fromell, utan av den seende författarens idealiserande syn på den blinde.
Denne man framställs som en självmedveten person med ett rikt inre liv – inte trots utan närmast på grund av sina fysiska begränsningar. För trots att han saknar synförmåga åtnjuter han en alternativ klarsyn, vilket här teck-nas genom den tacksamma kontrasten mellan det fysiskt betingade mörkret och själens klarhet. Den blinde antar här både mytiska och mystiska dimen-sioner – världen må vara förborgad för hans blick, men omvänt besitter han själv världar som ingen annan kan dela. Genom sin föreställningsförmåga kan den blinde själv skapa sig såväl jord som himmelriken och anser sig härigenom vara lyckligare lottad än de flesta.
Sådana uppfattningar, både om den blindes kompensatoriska förmågor och hans så att säga naturliga fallenhet för fantasi och skapande, var före-kommande idéer i 1800-talets bildade litteratur. I själva verket var den blinde som gestalt och blindheten som motiv en av romantikens mest signifikanta ämnessfärer i både litterära representationer och filosofiska diskussioner i Europa. För skönlitteraturens vidkommande var det, som Edward Larrissy (2007:3) visar, i synnerhet fråga om det antika motivet av en blind poet eller siare, en visionär vars syn, som förlorat denna världens närvaro, är riktad helt bortom den, mot det andliga.36 Intresset för den blinde bland roman-tikens författare var dessutom förankrat i den vidare filosofiska diskussion om blinda människors erfarenhet som var central i upplysningsteorier om
36 Förutom vidare referenser till blinda skalder som Homeros, Milton och Ossian exempli-fierar Larrissy denna romantiska tendens inom den brittiska litteraturen med verk som Blakes ”Tiriel”, Keats ”To Homer” och Wordsworths ”The blind highland boy” (2007).
sinnenas roll för kunskapsinhämtning. Sådana diskussioner var väl kända för romantikens författare, intressant nog även bland företrädare för ”lät-tare” författarskap (Larrissy 2007:1). Som Larrissy (2007:204) argumenterar belyser blindmotivet en spänning i hjärtat av den romantiska perioden: den blinde som gestalt symboliserar den poesins oskuldsfullhet och visionära omedelbarhet som riskerar att gå förlorad i det framväxande moderna sam-hället.
Den blinde som (upphöjd) symbol, och alltså inte endast (ömkansvärd) social figur, är en dimension som ligger latent även i blindas egna visor. Till att börja med är bildspråket kring ljus och mörker, insikt och klarsyn som nämnts produktiva i denna genre, bilder som medger existentiella och bild-liga innebörder. Det händer faktiskt också att man i framställningen av sig själv refererar till höglitterära mytbilder. I en av sina visor, ”Den blindes sång” från 1903 (omtryckt i Gillgren & Wide 1995b) använder till exempel Hjalmar Wide liknelsen att han vandrar ”som fordomtida bard […] med min sång från dörr till dörr”. Sådana referenser hör visserligen inte till vanlighet-en, men antyder att visans subjekt inte helt kan frikopplas från den blinde som emblematisk kulturell stereotyp, vare sig för den seende publiken eller för den som söker tilltala den.
Som retorisk akt måste blindvisan tala till seende potentiella hjälpare och därför relatera till dessas syn på blinda. Denna visornas dialogiska di-mension gör att de möjligen berättar lika mycket om den seende världens behov och föreställningar som om de blindas liv och verklighet. Detta förminskar emellertid inte det mänskliga och socialhistoriska värdet av tiggarverser som källmaterial: dokument formulerade inifrån och utifrån den sinnesberövades erfarenheter, en förtvivlans biografi.
KÄLLOR OCH LITTERATUR KB = Kungliga biblioteket, Stockholm H = “Visor om blinda” i skillingtryckssamlingen.
TV = Okatalogiserade Svenska Tiggarverser 1850–1961.
OD = Oloph Odenius gåva. Skillingtryck inbundna i volymer . Kopiesamlingen
GS = George Stephens samling. Mikrofilmade skillingtryck av original i Landsbiblioteket i Växjö.
KopD H = KB:s skillingtryck, signum H i digitala kopior.
Kop/Mf = KB:s skillingtryck på mikrofilm, signum E.
Kop. Sv Allm. V = Tiggarverser 1850–1961 i avskrift.
Anderson, Linda 2001. Autobiography. (Serie: The New Critical Idiom.) London: Routledge.
Andersson, Torsten 1995. Blindundervisningens platser och byggnader. Tomtebodatiden. Sol-na: Tomtebodaskolans resurscenter.
Bruner, Jerome 1983. In Search of Mind. Essays in Autobiography. New York: Harper & Row.
Bruner, Jerome 2001. Self-making and world-making. I: Jens Brockmeier & Jens Carbaugh (eds.), Narrative and Identity. Studies in Autobiography, Self and Culture. Philadel-phia: Benjamin. S. 25–37.
Danielson, Eva 1981. ’Visan författad, satt och gjuten af Chronwall’. Om Svenska Visförla-get och bröderna Chronwall. Sumlen. Årsbok för vis- och folkmusikforskning. Stock-holm: Samfundet för visforskning. S. 110–146.
Förhammar, Staffan 1995. Organiserad filantropi i Sverige under 1800-talets senare del.
Exemplet hjälp till handikappade. Scandia. Tidskrift för historisk forskning. 61:2. S.
159–196.
Gillgren, Sten & Wide, Hjalmar 1995a. Hjalmar Wide. En föregångsman inom blindrörelsen.
Levnadsbeskrivning med dokumentation av utgivna skrifter. Sundsvall: Kulturma-gasinet.
Gillgren, Sten & Wide, Hjalmar 1995b. Hjalmar Wides skillingtryck. 52 visor från åren 1900 1928. Sundsvall: Kulturmagasinet.
Goodwin, James 1993. Autobiography. The Self Made Text. Studies in Literary Themes and Genres. No. 2.) New York: Twayne.
Gustavsson, Sten 2009. När blindskriften kom till punkt. Svenska Dagbladet 090104.
Jersild, Margareta 1975. Skillingtryck. Studier i svensk folklig vissång före 1800. Stockholm:
Svenskt visarkiv. Diss.
Jonsson, Bengt R. 1967. Svensk balladtradition 1. Balladkällor och balladtyper. Stockholm:
Svenskt visarkiv. Diss.
Kjellgren, Lennart 1985. Mig lyster (ej) att sjunga… Kvällsstunden 850208.
Larrissy, Edward 2007. The Blind and Blindness in Literature of the Romantic Period. Edin-burgh: Edinburgh University Press.
”Blindundervisning”.
Olrog, Ulf Peder 2011. Studier i folkets visor. Utgivna och kommenterade av Mathias Boström, Märta Ramsten och Karin Strand. Stockholm: Svenskt visarkiv i samarbete med Samfundet för visforskning.
Olsson, Claes G. 2010. Omsorg och kontroll. En handikapphistorisk studie 1750–1930.
Umeå: Institutionen för kultur och medier, Umeå Universitet. Diss.
Selander, Per (”Blind-Pelle”) 1991 [1913]. Lefnadsteckning. (Med inledning av Erik Nilsson.) Delsbo: Åsak.
Strand, Karin 2003. Känsliga bitar. Text- och kontextstudier i sentimental populärsång.
Skellefteå: Ord och visor förlag. Diss.
Strand, Karin 2012. Blinde Lindrots sång/klagan. Artikel i Litet vis- och låtlexikon.
Noterat 20. S. 102–106. Stockholm: Svenskt visarkiv.
Strand, Karin 2014. Den blindas sång. Om visor i marginalen av marginalen. I:
Noterat 21. Stockholm: Svenskt visarkiv. S. 27–46.
Sturrock, John 1993. The Language of Autobiography. Studies in the first person singular.
Cambridge: Cambridge University Press.
Underdånigt betänkande och förslag till blindundervisningens ordnande. Afgifvet af dertill i nåder utsedde komiterade den 17 december 1880. Stockholm: Norstedt, 1881.
GUNNAR TERNHAG