40
TEMA
public participation etc. En del av det som sagts inom denna forskning har handlat om mötet mel- lan forskare och journalister och jag tänkte också säga något om detta. Ur detta möte kommer ju ofta en produkt som vänder sig till en allmänhet och frågan är: Vilken förståelse av vetenskap är allmän- heten mest betjänt av?
Allmänheten förstås här i vid mening och inne- fattar naturligtvis också forskare som är specialis- ter inom ett område, men lekmän inom andra.
Avhängigt vilken kunskaps- och vetenskapssyn man har kan den här frågan få fl era svar. Några möjliga är:
1. Allmänheten är mest betjänt av att korrekt kän- na till de aktuella vetenskapliga resultaten. Man skall alltså försöka att undvika massmediala för- vrängningar.
2. Allmänheten är mest betjänt av att känna till ”den vetenskapliga metoden”. Det här motivet har en hundraårig tradition i Sverige. I början av 1900-talet var detta viktigt inom den framväx- ande arbetarrörelsen. Att utbilda medborgarna i det vetenskapliga sättet att argumentera och tänka skulle vara ett sätt att främja demokra- tin. Man kan tänka sig att målet med denna förståelse av vetenskaplig kunskap är att göra allmänheten mer förberedd på att genomskåda kvasivetenskapliga resonemang.
3. Allmänheten är mest betjänt av att känna till den vetenskapliga kunskapens perspektivbero- ende, alltså att det fi nns fl era olika teorier och metoder inom samma disciplin. Forskare kan alltså vara oense och komma till olika resultat när de undersöker samma objekt.
4. Och slutligen för det fjärde: Allmänheten är mest betjänt av att känna till hur vetenskaplig kunskap, som är perspektivberoende, används som (politiska) beslutsunderlag i samhället. Om det är så att forskare är grundmurat oense om någonting, hur skall ett politiskt beslut då legi- timeras? Hur och varför väljer man ett perspek- tiv?
Hur kan man då tänka sig att möten mellan jour- nalister och forskare ser ut för att de här tillstånden hos allmänheten skall kunna uppkomma?
Om vi börjar med att se till de två första typerna av förståelse av vetenskap kan man hitta stöd för synen på ett möte där det är viktigt att journalister (genom utbildning, indoktrinering) förmedlar de vetenskapliga resultaten, eller förutsättningarna för dem, så korrekt som möjligt och utan förvräng- ning till en ”okunnig” allmänhet. Forskarna skall lära sig att umgås med journalister, tala i citat och rubriker som inte kan missförstås. Journalisterna skall på forskarnas villkor förmedla den sanna ve- tenskapliga kunskapen, eller förutsättningarna för den, till allmänheten. För att spetsa till det: Jour- nalisterna skriver för forskarna. Och när jag talar om forskare här så talar jag både om natur- och humanvetare. Det kan naturligtvis fi nnas starka bevekelsegrunder att upprätthålla en sådan här syn på vetenskaplig kunskap. Allmänheten fi nansierar via skattemedel forskning och har rätt att bli infor- merade om de aktuella resultaten, journalister kan med den vetenskapliga sanningen fi nna stöd för sina vinklingar på en nyhet, förtroendet för univer- siteten och forskarna riskerar inte att urholkas. Det fi nns säkert fl er.
Om vi nu vänder oss till de två senare typerna av förståelse av vetenskap. Vilken typ av möte mellan
42
TEMA
forskare och journalister kan man tänka sig här? Ja, för det första får man här tänka sig en sammankomst där de samhälleliga aspekterna av vetenskaplig forskning tas på allvar och tillåts intressera både forskare och journalister.
Jag tror att sådana intressen fi nns även om de inte alltid kan komma till uttryck i den tidspress som journalister arbetar inom eller i de insti- tutionella omständigheter där forskare verkar och det ligger säkert en arbetsam process framför oss om vi önskar en förändring.
Jag är övertygad om att en vetenskap som framställs som avhängig olika teorier och metoder som kan ge olika resultat inte skulle förlora i förtroende hos allmänheten. Tvärtom, istället för sensationalism och utlovade mirakel skulle en mer nyanserad uppfattning om vad vetenska- pen är förmögen till kunna växa fram. Man skulle t ex kunna skapa en förståelse för varför forskare är oense som inte handlar om personliga motsättningar och man skulle kunna skapa en förståelse för att man gör aktiva val inom vetenskapen och att dessa val påverkar den kunskap som kan skapas. Jag menar inte att allmänheten ska kunna avgöra i veten- skapliga kontroverser när forskarna inte själva kan det. Men vad som blir en oproblematisk vetenskaplig sanning avgörs ibland i politiska sam- manhang inom som utanför vetenskapen. Politiker och forskare behöver nämligen beslutsunderlag och den förståelsen för vetenskaplig kunskap tror jag alla är betjänta av.
Ett möte mellan forskare och journalist måste alltså skapas där de so- ciala och samhälleliga dimensionerna av vetenskap får ta plats.
Men nu kanske jag är ute i den bästa av världar när det gäller förhål- landet mellan vetenskap, media och allmänhet. Möjligen har jag försökt skapa intressen för ett förhållande mellan forskare, journalist och all- mänhet som inte fi nns, eller som inte tillåts utvecklas. Jag tror dock att det vore olyckligt att fastna i en syn på vetenskaplig kunskap där den har de absolut säkra och oproblematiska svaren och där journalister okritiskt skall förmedla dessa till en okunnig allmänhet. I ett längre