P
raktik &
Te
ori
02:2005
M
a
lmö högskola
Praktik & Teori 03:2005 En tidskrift från Malmö högskola
F O R S K N I N G
B I L D N I N G
U T B I L D N I N G
När juridiken
inte räcker till
Tema:
Populärvetenskap
Taktikval
Redaktör: Sanna Camitz Ansvarig utgivare: Maud Larsen
Grafi sk form: Helena Wallin och Åse Ekström från Konst, kultur och kommunikation vid Malmö högskola
Grafi sk produktion: Anneli Frannung, Holmbergs i Malmö AB Foton: Tobias Annerfeldt: sidorna 2, 14, 30, 32, 36, 38, 50, 52 samt omslagsbild. Gisela Svedberg: sidorna 18, 21, 24, 25, 56, 59 samt 61.
Tryck: Holmbergs i Malmö AB ISSN: 1104-6570
Praktik och teori ges ut av Malmö högskola
Kontakta gärna redaktionen:
innehåll
3
4
10
14
18
26
31
39
44
50
56
Inledning Redaktionen Taktikval slår ut språken Sanna Camitz Forskning+kommunikation=sant? Lotta Solding KrönikaPå den anden side af Bron
Kathrine Winkelhorn
Avhandlingen
När juridiken inte räcker till
Sanna Camitz
Krönika
”Professionaliseringen av ett ämne underlättar för kvinnorna i akademierna”
Åsa Wikforss
Tema
Humaniora bör lära av populärvetenskapen
Håkan Arvidsson
Tema
”Vilken populärvetenskap är vi mest betjänta av?”
Dick Kasperowski
Tema
”VAR INTRESSANT! har varit min huvudparoll”
Annika de Ruvo och Sanna Camitz
Tema
”Populärvetenskap ska ge naturvetenskaplig bildning i samhället”
Johan Helgesson
Porträttet
”Jag vill forska kring sexualiserat våld i konfl ikter”
Pernilla Ståhl
Debatt
”Varför profi lera sig?”
inledning
”Den där jävla
Illustrerad Vetenskap!” fräste en forskare en gång och jag studsade till. Hade nog dittills trott att folk generellt tyckte populärvetenskap, om den var korrekt och seriös, var en ganska bra sak. Men inte alla tydligen, erfor jag snabbt. En sak står dock helt klart; omtyckt eller avskydd, alla i den akademiska världen har en rela-tion till populärvetenskapen. Därför har vi gjort den till tema för det här numret. Vilken relation har den, och ska den ha, till akademierna? Och som vetenskapsteoretikern Dick Kasperowski frågar i en av essäerna, ”Vilken populärvetenskap är vi mest betjänta av?” Han med fl era menar att populärvetenskapen inte bara har en informativ roll, utan i högsta grad även en demokratisk.På LVM-hemmen är de intagnas rättssäkerhet i fara och det beror på otillräcklig lagstiftning, har forskaren Annika Staaf kommit fram till i sin avhandling. Varför ser vi i vår kultur sexualiserat våld i till exempel Abu Ghraib-fängelset i Irak som undantag, utövat av enskilda rötägg, och inte som ett utslag av organiserat sexuellt våld? Det forskar Ane Kirkegaard om, som ni möter i ett porträtt. I Öresundsregionen talar alla om integra-tion, Kathrine Winkelhorn skriver om hur det är att göra det i praktiken. Och Åsa Wikforss menar i en krönika att professionaliseringen av fi loso-fi ämnet i USA var det som öppnade dörren för kvinnorna. Det är lite av innehållet i detta årets sista nummer av Praktik&Teori. Hoppas ni får en intressant lässtund!
Sanna Camitz redaktör
4
I PRAK
TIKEN
See it in
I PRAK
TIKEN
Allt färre läser tyska och franska och det fi nns en övertro på
att det går bra att klara sig med enbart engelska. Så har
larm-rapporterna om språkens vacklande ställning låtit den
senas-te tiden. Flera menar att trenden är på väg att vända. Andra
tycker det är naturligt att engelskan stärker sin ställning.
Språkintresset har minskat katastrofalt inom alla utbildningsformer och nu måste något radikalt göras. Det var budskapet i en debattartikel som Högskoleverkets kansler Sigbrit Franke och utredare Per-Gunnar Rosengren skrev i Göteborgsposten för snart två år sedan. Sedan dess har diskussionens vågor gått höga kring språk, betygsättning och engel-skans alltmer dominerande roll. De anrika europeiska språken inom den svenska skolan och högre utbildningen är hotade, har det sagts, liksom den stolta svenska fl erspråkiga traditionen. Ungdomar ids inte längre läsa något så jobbigt som språk, de tycks dessutom ha en övertro på att det räcker med att kunna engelska i denna alltmer amerikaniserade och anglifi erade värld, har andra röster hävdat.Taktikval slår
ut språken
6
I PRAK
TIKEN
Fakta är oemotsägliga. Allt färre väljer att läsa tyska och franska, både inom grundskola och gym-nasium, liksom på högskolenivå. Ett ökat intresse för att läsa spanska har dock kunnat noteras. De språk som aldrig lästs av så många, som orienta-liska och afrikanska språk, har blivit ännu mindre och sårbarare.
– Sedan vi skrev debattartikeln har läget inte ljusnat precis, det har snarare blivit värre, säger Per-Gunnar Rosengren. Mönstret är detsamma. De europeiska språken lockar allt färre, med undantag av engelskan, som blir allt starkare.
Då får man först ställa sig den grundläggande frågan; varför ska man läsa andra språk än engel-ska då? Kan det inte till och med vara bra om alla lär sig ett och samma språk, så underlättas både den europeiska och globala kommunikationen?
– Tja, det kanske man kan tycka på ett sätt. Men det fi nns många faror med den här utvecklingen. Man blir beroende av att allting alltid översätts till engelska, man kan inte närma sig några käl-lor på originalspråk. Det blir ett extra fi lter mellan en källa och till exempel en forskare. Och tänk på
Irak-kriget. De franska och tyska källorna hade helt annan syn på problematiken än de engelska och amerikanska. De perspektiven går förlorade om ingen kan läsa dem.
Det starkaste skälet att läsa språk är ändå att kunna närma sig ett land på dess egna språk, me-nar han.
– Ett språk är mer än ett språk, det är bärare av en kultur, säger Per-Gunnar Rosengren.
En som inte helt håller med är Berndt Clavier, lektor på Internationell Migration och Etniska Relationer, IMER, vid Malmö högskola. Han un-dervisar på kursen Communication in English, som fokuserar på engelska som globalt språk, inte främst på brittisk eller amerikansk engelska. Kur-sen samarbetar därför med länder som Jamaica och Botswana, som har engelska som förstaspråk. Berndt Clavier tycker att larmrapporterna visar på en gammalmodig och konservativ inställning till språkens utveckling. Det är ett logiskt förlopp att engelskan stärker sin roll på bekostnad av de andra språken, säger han:
– Språkens utveckling och hur de används är
in-Då får man först ställa sig den
grund-läggande frågan; varför ska man läsa
andra språk än engelska då? Kan det
inte till och med vara bra om alla lär
sig ett och samma språk, så
underlät-tas både den europeiska och globala
kommunikationen?
I PRAK
TIKEN
timt förknippat med människor och deras behov, men också med ekonomi och politik. Vi lever i ett alltmer globaliserat samhälle och i det är det engel-skan som gäller. Och det är positivt på många sätt, inte minst ur demokratisynpunkt. Att det fi nns ett enda språk som man kan klara sig med runt om i världen öppnar för alla människor, inte bara för en liten språkkunnig elit, som det var förut.
Orsakerna till det allt lägre intresset för språk är inte bara en stark tro på engelskan, utan också en rent strategisk. När språken värderas lika högt som andra ämnen i betygsättningen är det många elever som i skolan väljer att lägga krutet på ett ämne som inte kräver lika mycket pluggande, så att man får högre betyg för samma arbetsinsats, menar Per-Gunnar Rosengren.
– Det är ett taktikval att välja bort språk. Därför vill vi att språken ska kunna värderas högre än de gör idag. Regeringen håller också på att se över den möjligheten. Men än har inget hänt.
Vid Malmö högskolas lärarutbildning utbildas språklärare i tyska, engelska, spanska och ara-biska. Det sistnämnda läses än så länge mest av
personer som redan har arabiska som första- eller andraspråk.
– Det är helt nytt och unikt att utbilda till lärare i arabiska som vi gör. Samhället idag har behov av kompetensen, det lyfter också ungdomarna i den språkgruppen att se att deras språk är till nytta och att de kan bli lärare, säger Nils Johansson, ansvarig för tysk- och arabiskutbildningarna vid Lärarut-bildningen.
Då kan man väl tänka sig att det sjunkande in-tresset för tyska och franska är ett tecken i tiden. I det svenska mångkulturella samhället och i en alltmer globaliserad värld kanske studenterna helt enkelt tycker andra språk är viktigare?
– Om det bara vore så väl. De stora utomeuro-peiska språken är nyttiga att kunna, det är bara bra att allt fl er läser arabiska och japanska. Men ök-ningen inom dessa språk är inte alls lika stor som minskningen inom de andra, så det väger inte upp, tyvärr, säger Per Gunnar Rosengren.
Vid Malmö högskola har tyskan legat nere ett tag, men nu tas den upp igen. För här noterar man ett stigande intresse för ämnet.
8
I PRAK
TIKEN
– Tendensen är att intresset ökar och arbetsmark-naden för tysklärare spås dessutom bli bättre framöver, vilket förstås lockar studenter, säger Nils Johansson.
Tyskans problem, menar han, är att det dragits med ett gammalt skamfi lat rykte av att vara ett svårt språk.
– Traditionellt har grammatiken alltid betonats i tyskundervisningen och det är en nackdel. Det har varit viktigare att uttrycka sig korrekt än att våga kommunicera. Pedagogiken måste ändras och där-för har vi arbetat fram ett nytt koncept.
Egentligen är tyska lätt för svenskar att lära sig, menar han. Man behöver inte ha lärt sig mycket innan man kan börja hanka sig fram och klara sig rätt bra med gissningar och chansningar. Och det är också så man lär sig efterhand.
– Fast det är ett dilemma att vi hör tyska så lite idag, det är bara engelska överallt.
För visst är tyskan viktig, menar Nils Johansson. – Svenska ungdomar tenderar att övervärdera hur gångbar engelskan är för att svenskar är bra på engelska. Men i andra länder i Europa är man inte alls lika duktig på engelska. Det är också viktigt
att kunna möta människor på deras villkor, möta deras kultur genom det egna språket.
Men inte heller detta håller Berndt Clavier med om. Han tycker att de argumenten har tongångar av nostalgi, att man pratar om ett samhälle som inte längre fi nns och om ett gammalt borgerligt ideal som handlar om att det var fi nt att kunna sex språk.
– Det är kanske sant att det är bra att kunna det inhemska språket om du är turist i ett land. Men för affärsmän är det engelska som gäller idag, där-för att affärer på internationell nivå inte görs med en enda partner från till exempel Tyskland. I sam-manträdesrummen sitter numera även människor från Asien och andra delar av världen. Då är det engelskan som gäller.
Nils Johansson tror att ungdomar kommer vilja läsa tyska även framgent, men det är viktigt att språken värderas högre i betygsättningen så att det lönar sig att lägga ner den extra möda som det ändå är att läsa ett språk.
Malin Kinberg är en av dem som ska göra det. Stimulera ungdomar att läsa tyska, alltså. Hon är blivande tysklärare och läser sin sista termin vid Lärarutbildningen vid Malmö högskola.
– Det är kanske sant att det är bra att
kunna det inhemska språket om du är
turist i ett land. Men för affärsmän är
det engelska som gäller idag.
I PRAK
TIKEN
– Jo, tyskan dras med ett gammalt vanrykte, det var så viktigt med det grammatiska jämt. Själv tyckte jag inte tyska var så kul på högstadiet, men på gymnasiet fi ck jag en bra och entusiasmerande lärare, det gjorde hela skillnaden. Plötsligt blev tyska roligt, säger hon.
Hurdan tysklärare vill hon bli då? Vad krävs av en lärare för att moti-vera elever att vilja läsa tyska?
– Som lärare måste man visa att ämnet är roligt och lustfyllt. Jag vill bli en sådan som stimulerar eleverna att våga prata först och främst, då kommer de själva känna behovet av grammatiken efterhand. Jag vill ock-så visa dem att det fi nns en mening med språket, att de har nytta av det. Den svenska traditionen att vara fl erspråkig är viktig att bevara, det vill Malin Kinberg föra över till sina framtida elever.
Hon tror absolut att trenden vänder, men nämner också en uppvärde-ring av språken vid betygsättningen som nödvändigt. Sin egen framtid som tysklärare ser hon ljust på.
– Just nu är arbetsmarknaden kanske kärv, men pensionsavgångarna i tysklärarkåren kommer inom de närmaste åren bli omfattande. När arbetstillfällena ökar så kommer också intresset för att läsa tyska och bli tysklärare att öka. Jag har själv alltid varit språkintresserad och haft så mycket glädje av att kunna språk. Och jag tycker ju framför allt det vore så oerhört trist om alla bara talade engelska!
10 I PRAK TIKEN
Forskning +
kommunikation
= sant?!
I PRAK
TIKEN
Hur ska högskolor och universitet kommunicera sina
forskningsresultat och samverka med omvärlden? Ska
forskning marknadsföras och spridas brett eller ska
lä-rosätena ”pliktskyldigast” informera om sina
forsknings-resultat? Praktik&Teori diskuterar högskolors och
uni-versitets samverkansuppgift med vice rektor Eva Engquist
och informationschef Maud Larsen från Malmö
högsko-la samt Vetenskapsrådets informationschef Lena Wollin.
12
I PRAK
TIKEN
Både Eva Engquist och Lena Wollin vill tydligt markera att ut-trycket ”tredje uppgiften” är nå-got de inte tycker om. Bäst där-för att börja i den änden så att begreppen är klara från början. Lena Wollin får inleda:
– Det fi nns ingen tredje upp-gift! Samverkansarbetet ska vara integrerat i övrig verksamhet, vara ett förhållningssätt och en kvalitetsaspekt när det gäller så-väl utbildning som forskning, säger hon och Eva Engquist hål-ler med:
– Jag talar hellre om samver-kansuppgiften än kallar den för tredje uppgiften. Det talar tydli-gare om vad det handlar om och förleder ingen att tro att det handlar om någon slags rangord-ning mellan de tre uppgifterna.
Samverkan är, som Eva Eng-quist ser det, framför allt två sa-ker. För det första har högskolan en viktig roll när det gäller fort-bildning och kunskapsförmed-ling.
– Allt fl er studier visar att de fl esta av oss kommer att byta yrke tre eller fyra gånger i livet, och då är högskolans samver-kansroll viktig. Här kan vi kom-ma in och ge av vår kunskap, oavsett vilken ålder studenterna har eller i vilket skede av livet de befi nner sig i.
– För det andra har vi den rena
samverkansuppgiften, som be-står av fl era olika delar. Högsko-lan och forskningen kan bHögsko-land annat bidra med svar på olika frågeställningar, bistå med inter-nationella kontakter samt vara en grund för att nya företag bil-das. I gengäld får högskolan vär-defull kunskap tillbaka från olika yrkesområden. När det gäller fi -nansiering av forskning är en di-alog med omvärlden helt nöd-vändig, fortsätter hon.
Enighet kring samverkansupp-giftens namn och innehåll alltså. Hur är det då med samverkans roll och funktion?
– Att förklara för omvärlden vad vi gör, både när det gäller grundutbildning och forskning, är helt självklart. Jag tycker att vi på Malmö högskola ska visa att vi är duktiga på just samverkan och bli specialister på det. Kopp-lingen till forskningen är viktig, bland annat eftersom vi ska kun-na både utbilda och forska om yrkeslivet, säger Eva Engquist.
Lena Wollin fyller på och ma-nar till skärpning:
– Det viktigaste är att ha en tydlig strategi för sin samverkan och ha klart för sig vilka olika typer av samverkan man ägnar sig åt, vad de olika delarna be-står av samt att se hur de ska samverka med varandra. Den de-mokratiska aspekten på
samver-kan, det vill säga att ge gemene man insyn i vår verksamhet, glöms lätt bort. Här behövs bätt-ring över lag.
Eva Engquist anser att sam-bandet mellan forskning och samverkan är tydligt, men att formerna för samverkan behöver hitta nya former.
– För att forskningsresultat i större omfattning än idag ska kunna omsättas i praktiken be-höver vi nya arenor där alla par-ter kan mötas; exempelvis ett in-stitutionsliknande forum eller plattform för idéutbyte och dia-log. Kanske kunde varje ny av-handling leda till en skiftesföre-läsning eller en debattkväll? Och kanske kan vi också stärka vår forskningsinformation genom att bjuda in journalister och föra en öppen dialog och debatt kring olika ämnen? Vi måste få in bru-karna till oss och skapa en öppen dialog med dem, säger hon.
Nu släpper vi in Malmö hög-skolas nyanställde informations-chef Maud Larsen. Vad är din syn på forskningsinformation?
– Framgångsrika forskare äg-nar sig åt forskningsinformation, det är som jag ser det en viktig konkurrensfaktor idag. Den fors-kare som är duktig på forsk-ningsinformation har helt enkelt större chans att få pengar. Här är högskolans uppgift att avsätta
I PRAK
TIKEN
resurser för att underlätta för forskarna att genomföra detta arbete.
Lena Wollin på Vetenskapsrå-det tycker att kunskaper kring kommunikation borde vara en del av forskarutbildningen och påminner bland annat om att EU redan idag kräver att alla forsk-ningsprojekt ska innehålla en kommunikationsplan. Men hon säger samtidigt att vi måste vara beredda att ge resurser och tid till forskningsinformation:
– Vi måste ge forskarna förut-sättningar; ge dem arenor och en infrastruktur för att kunna ge-nomföra bra kommunikation. Det gäller också att skapa incita-ment och se till att forskningsin-formation blir en merit, som till exempel ska räknas in vid tjäns-tetillsättningar.
I samspelet mellan forskare och omvärlden spelar forsk-ningsjournalisterna en viktig roll. Maud Larsen igen:
– Behovet av forskningsjour-nalistik växer, både innanför och utanför högskolor och universi-tet. Jag tror helt enkelt att många journalister idag tycker att det är svårt med forskningsjournalistik. Fortbildning för journalister skulle vara en viktig väg att gå. Det fi nns ju påbyggnadskurser i journalistik för studenter med 120 poäng. Bland dessa
utbild-ningar borde man prioritera en teknisk och naturvetenskaplig bakgrund. Fortbildning är något som jag tror att många journalis-ter efjournalis-terfrågar, inte minst för att få en bättre plattform för att be-vaka forskarvärlden. Här kan man nämligen hitta många nyhe-ter och nyhenyhe-ter som säljer!
Även Lena Wollin poängterar behovet av duktiga journalister kombinerat med en ökad yrkes-respekt mellan journalister och forskare.
Finns det möjligen en risk att det i första hand blir ”lättbegrip-lig” och medial forskning som förs fram från högskolor och universitet? Och att man drar sig för att berätta om de mer svårge-nomträngliga forskningsresulta-ten som kräver längre och mer djuplodande förklaringar?
– Viss forskning är helt klart mer publik och har därför lättare att nå ut. Det får dock inte leda till att vi inte försöker förklara det som är mer komplicerat. Här måste vi vända oss till praktiker-na, de som ska ha nytta av forsk-ningsresultaten. Vi måste an-stränga oss lika mycket att förklara vår forskning för dem som för fi nansiärerna, säger Eva Engquist.
Alla tre verkar rörande över-ens om vikten av att berätta om såväl forskning som
grundutbild-ning. Dels ur demokratisk syn-punkt, dels för att öka förståel-sen för vad högskolor och universitet håller på med, samt därmed på sikt öka chansen till forskningsanslag. Kommer vi i framtiden att möta fl er forsk-ningsjournalister som hjälper oss förklara sammanhang och sam-manfatta forskning på ett begrip-ligt sätt? Eller varför inte fl er öppna föreläsningar och breda debatter kring den forskning som pågår? Medan debatten rullar vidare fortgår det idoga forsk-ningsarbetet.
– Kvalifi cerade forskare hjäl-per oss att gå från tyckande till kunskap. De har tid att tänka friare, att borra sig in på djupet i specifi ka frågor och sammanfat-ta komplexa sammanhang, säger Eva Engquist.
Men, ingen forskning utan kommunikation. Lena Wollin får sista ordet:
– Utan bra forskningsinforma-tion minskar möjligheten till tvärvetenskapliga möten. Hur ska annars forskare från olika discipliner förstå varandra? Forskningsinformation får inte bara vara ett medel, inte bara an-vändas vid till exempel stu-dentrekrytering, utan måste vara ett mål i sig.
14
På den anden side
af Bron
KRÖNIKA
Hvordan er det egentlig
at arbejde i Malmö, når man bor i København, bliver man ofte spurgt. Som dansk er det grund-læggende let – for svenskerne tager godt i mod én. Men naturligvis er der forunderlige små forskelle, der kan forvirre. De har det med at træde frem, når man mindst venter det, fordi så meget tilsyneladende er det samme – bare svensk. Men hvad gør man som dansker, når en hyggelig kollega venligt spørger én, om man vil ”fi ka”? På dansk lyder ordet frækt og upassende, og man ser lidt skeptisk på kollegaen for at høre, hvad denne mere præcist har i tankerne – og forstår efterhånden, at det drejer sig om noget så enkelt, som en kop kaffe. At begribe, at det netop ikke bare handler om en kop kaffe, tager imidlertid tid. Med årene har jeg ind-set, at det ”at fi ka” er en blanding af en social aktivitet og et møde, og at det indgår som en uformel og central del af svensk virksomhedskultur.Kathrine Winkelhorn, programledare för Kulturproduktion vid Konst,
kultur och kommunikation, K3, vid Malmö högskola
16
KRÖNIKA
Men der er mere åbenbare forskelle, eksempelvis på, hvordan man hol-der møhol-der. Mellem kolleger oplever man ofte i Sverige en høfl ig omgang-stone, hvilket jeg sætter stor pris på. Men ind i mellem kan man få en fornemmelse af, at uenighed ikke rigtig sømmer sig i Sverige. I hvert fald må jeg konstatere, at det er noget af et kunststykke at få en diskussion bragt derhen, hvor forskelle og stridspunkter træder tydeligt frem. Ja, ind i mellem kan man næsten blive nervøs, af så megen svensk konjunktiv… jag skulle gärna vilja. I Danmark er man ofte mere direkte med afkla-rende møder, hvor man deler sig efter anskuelser, og hvor uenighed er til stede som noget naturligt. Sådan at kunne sige tingene ligeud kan være en befrielse. Men der kan høre en bagside til. Den oplever man, hvis man følger den politiske debat i dagens Danmark. I stigende grad er tonen i debatten blevet grov – som når fremtrædende Folketingspolitikere kan udpege særlige befolkningsgrupper som ”kræftsvulster for landet”. Så er det, at man for alvor værdsætter et svensk møde med bullar og i det hele taget den debatkultur, der hersker i Sverige og som man kan se i svensk fjernsyn.
Når solen står lavt over Malmøs skyline, er turen over broen en lille skønhedsåbenbaring i rødt. Rejsen anvendes til forberedelse eller kon-templation. Når jeg ser ud over sundet får broen en både konkret og symbolsk betydning som ekstra kobling til verden. Hjemlighedens radius er vokset, Sverige er blevet tilgængelig som noget selvfølgeligt. Sidder man i toget, kan man let forfalde til at drømme. Hvilke nye former for fællesskaber kan man forestille sig vokse frem blandt alle de 3.5 millioner
Når solen står lavt over Malmøs
skyline, er turen over broen en lille
skønhedsåbenbaring i rødt.
KRÖNIKA
mennesker, der bor her? Man kan let anskue Øresundsregionen som en mastodont på lerfødder, men så enkelt er det ikke. Når man som jeg ofte kommer til Malmø, Helsingborg eller Lund, manifesterer Øresundsregio-nen sig som mere end lovord og skåltaler. For faktisk er der bevælgese i det små, og det fi nder jeg udfordrende og opmuntrende. I morgen har vi forlagt et kursus, som udbydes som et samarbejde mellem Københavns Universitet, Lunds Universitet, Roskilde Universitet og Malmö högskola, til Dunkers Kulturhus (i Helsingborg, red:s anmärkn). Næste gang mø-des vi i København og herefter i Malmö. Det havde været utænkeligt for 5 år siden. Et lille eksempel, men det er måske i det små, at det større vokser frem?
Endnu er det relativt få mennesker, som udnytter de nye muligheder Øresundsbroen giver arbejdsmæssigt og kulturelt. Det er de færreste, som tager turen fra København for at gå på Operaen i Malmø eller om-vendt. Det tager tid at ændre sine vaner – og det er stadig dyrt at rejse over broen, hvad enten man tager toget eller kører selv. Men, når jeg sidder i toget over broen, så er Øresundsregionen blevet en mulighed for at træde ind i nye fællesskaber. Og får jeg tilbuddet om at fi ka, siger jeg altid ja. For det kan være en chance, og det gælder om at kunne gribe. Men det forudsætter naturligvis, at man har modet til at se mulighederne og en vilje til at gå vejen.
När juridiken
inte räcker till
A
V
HANDLINGEN
Missbrukarnas rättssäkerhet åsidosätts på LVM-hemmen och
det stora problemet är för lågt utbildad personal och en
lag-stiftning som inte är anpassad efter tvångsvårdens
premis-ser. Det visar Annika Staafs avhandling ”Rättssäkerhet och
tvångsvård”, nyligen framlagd vid Malmö högskola.
I det stora ljusa huset, som ligger mitt i universitetssjukhusets UMAS’ område i Malmö och som sedan ett par år hyser Malmö högskolas ut-bildningsområde Hälsa och samhälle, fi nns enheten för socialt arbete på översta våningen. Här, i ett litet rum som hon delar med en forskarkol-lega, sitter Annika Staaf, sedan några veckor doktor i socialt arbete. Avhandlingen hon skrivit heter ”Rättssäkerhet och tvångsvård” och är slutprodukten av ett arbete som hon egentligen hållit på med långt före sina doktorsstudier. Hon är jurist från början och parallellt med sina ju-ridikstudier arbetade hon på ett LVM-hem, alltså ett statligt vårdhem där människor behandlas enligt LVM, lagen om vård av missbrukare.
– Då väcktes mitt intresse för frågan om rättssäkerhet för dem som tvångsvårdas. För under juridikföreläsningarna fi ck jag veta att heten skulle se ut på ett sätt. Sedan stämde det inte alls med den
verklig-20
A
V
HANDLINGEN
het jag mötte ute i verksamheten, säger hon. Den lagstiftning som omfat-tar vård av missbrukare baserar sig på frivillig vård, upptäckte Annika Staaf. De som vårdas enligt LVM har däremot tvingats till behandling. Det skapar helt andra premisser för den som ska utöva vården.
- Låsbarheten gör något med alla, både intagna och personal, konsta-terar hon.
Därmed riskeras också den vårdades rättssäkerhet. För enligt lag har vårdare en rad befogenheter som kan vara integritetskränkande, men för den som utsätter sig för det frivilligt behöver det inte upplevas som pro-blematiskt. Som drogtester, till exempel.
– Inom tvångsvården görs det regelbundna stickprover, då personer testas slumpmässigt. Juridiken säger att drogtester endast kan tas mot klientens vilja om det föreligger misstanke om att droger har använts. Så vad händer om någon vägrar? Å andra sidan, om de vägrar kan man ju anta att de gör de för att de har något att dölja. Kan man säga då att en misstanke uppstått? Här har vårdarna ingen hjälp av lagen, utan får lösa problemen efter eget huvud, säger Annika Staaf.
Personalens utbildningsnivå är ett av nyckelproblemen, menar hon. De som arbetar inom tvångsvården har oftast inte mer än grundskola i bagaget och eventuellt en 20-poängskurs från SIS (Statens institutionssty-relse, som ansvarar för vård av missbrukare). De känner inte till lagstift-ningen så bra och det ges heller oftast inte utrymme för diskussioner på arbetsplatsen kring de problem de ställs inför. Det blir upp till individen att fatta beslut. Annika Staafs avhandling baserar sig på intervjuer med
Personalens utbildningsnivå är ett av
nyckel-problemen, menar hon. De som arbetar inom
tvångsvården har oftast inte mer än grundskola i
bagaget och eventuellt en 20-poängskurs från SIS.
22
vårdare på LVM-hem och i intervjuerna träder bilden fram av människor som själva känner att de befi nner sig i gränslandet av det tillåtna.
– De ger ofta svävande svar på frågor jag ställt. Många vet till exem-pel inte vilka beslut som de vårdade har rätt att överklaga. Hur ska de då kunna ge korrekt information om vilka rättigheter som fi nns? De re-gelpärmar som fi nns på hemmen är ofta inte uppdaterade. Det fi nns en kluven inställning till att låta de intagna få kännedom om reglerna, en attityd av att ”de ska inte få veta reglerna, för då lär de sig kryphålen.” Samtidigt upplever de själva osäkerhet och ett stort behov att få prata och få veta mer. De vill inte bryta mot lagen, utan göra ett bra jobb.
Annika Staaf frågade också om det vid inskrivningen av patienter, då dessa ska kroppsvisiteras och drogtestas, fanns moment som personalen trodde kunde upplevas som integritetskränkande?
– Påfallande många svarade ”det sker ju för en god sak, så då är det
inte kränkande.” Det är ett horribelt påstående. Det för tankarna till lo-botomi och tvångssteriliseringar; någon annan bestämmer vad som är för det goda och vad som är kränkande. Det är farligt att medvetenheten inte är större hos dem som har så mycket makt.
Personalen får enligt lagen enbart beslagta saker som kan vara till men för vården eller ordningen på hemmet. En vansklig bestämmelse att till-lämpa, visar det sig.
– På hemmen beslagtas allt möjligt, rep och snören, till exempel. Mju-kisdjur, för man kan gömma droger i dem. Men för en 18-åring kan det vara väldigt laddat att bli fråntagen ett mjukisdjur. Planscher på Bob Marley, för det anses uppmuntra till drogmissbruk. Olika typer av musik förbjuds, som anses romantisera droger. Det är helt godtyckligt vad som beslagtas och upp till personalen på varje ställe. Rättssäkerheten för de intagna tänker man inte så mycket på.
Annika Staaf pekar på bristen på delaktighet som ett annat problem. – Delaktighet är grundläggande för all demokrati. Ändå får de in-tagna delta väldigt lite i planeringen på hemmen. De får vara med och bestämma utfl yktsmål eller när de ska ha gympa eller göra en veckomat-sedel. Men många av dem som arbetar inom hemmen tycker inte att de
A
V
HANDLINGEN
– Delaktighet är grundläggande
för all demokrati. Ändå får de
intagna delta väldigt lite i
plane-ringen på hemmen.
intagna ska delta i planeringen av själva vården, säger hon.
Därför är vårdhemmen väldigt slutna institutio-ner, menar Annika Staaf, och de skiljer sig mycket från varandra, eftersom varje hem gör sin egen tolkning av reglerna.
– Då är man inte likvärdig inför lagen, när vår-den varierar så, säger hon.
Men hon säger att en ljuspunkt är att det fi nns en medvetenhet och ett fortlöpande samtal bland personalen på vårdhemmen om de etiska dilemman de ställs inför. De efterfrågar själva bättre och tyd-ligare regler att hålla sig till.
SIS, som ansvarar för vården, fi nansierade hen-nes doktorstjänst och har visat stort intresse för resultatet i avhandlingen. Inom SIS har man startat en tillsynsmyndighet som ska övervaka verksamhe-terna, vilket är bra, säger Annika Staaf. Flera för-bättringsåtgärder har redan gjorts.
– Men det är SIS som är ansvarig för att personalen kan lagarna. Etik och juridik hör ihop, liksom utbild-ningsnivå och professionalism hör ihop. Det fi nns mycket SIS skulle kunna göra centralt, men de behö-ver å andra sidan mer resurser för det, säger hon. Många av dem som kommer in i tvångsvården är i
väldigt dåligt skick när de anländer. De har ofta en dubbel diagnos, de är inte bara missbrukare utan dessutom psykiskt sjuka.
– När man genom psykiatrireformen 1995 stängde ner många institutioner hamnade de som nu dyker upp i tvångsvården på gatan. De har en mycket speciell problematik. Det fi nns knappt nå-gon personal med renodlad psykiatrisk utbildning inom tvångsvården. De fl esta LVM-hem har en lä-kare kopplat till sig, men ingen som är där och job-bar behandlande hela tiden, säger hon.
För att komma tillrätta med problemen måste man hitta nya begrepp och regelsystem, som är till-lämpbara på tvångsvård, menar Annika Staaf. De som arbetar i hemmen måste tas in i SIS och övriga delar av organisationen så att deras upplevelser av verkligheten får gehör. Utbildningsnivån måste hö-jas och man måste se till att det ges fortlöpande ut-bildning och förs diskussioner om etik, juridik och rättsäkerhet med vårdarna på LVM-hemmen.
Ytterst kommer alltså rättssäkerheten för den här gruppen att handla om ekonomi och det är fel, menar Annika Staaf. Dessutom är det svårt att för-söka få mer resurser till missbrukarvården.
– Missbrukarna är den lägst prioriterade
grup-A
V
24
pen i hela samhället idag, vården av dem ges allt mindre resurser. At-tityden mot dem är hårdare, engagemanget för deras rättigheter inte så stort. Ingen politiker vinner väljare på att säga att de vill värna om miss-brukarvården. Men det handlar ändå om missbrukarnas demokratiska rättigheter.
KRÖNIKA
Vad gör man
när ett ämne har svårt att locka till sig kvinnor på de högre nivåerna? Denna fråga diskuteras mycket just nu. Det fi nns fortfarande ämnen som nästan helt saknar kvinnliga professorer. Och docenter. Och doktorander. Detta trots att grundkurserna är fyllda med kvinnor. Mitt ämne, fi losofi , är ett sådant ämne, men det fi nns bekläm-mande många andra exempel.En mängd grundläggande åtgärder måste givetvis vidtas. Sexuella tra-kasserier av olika slag måste bort. Manlig dominans i diskussioner måste motarbetas. Ett gott urval av texter skrivna av kvinnor måste fi nnas med från grundkurs och uppåt. Kvinnliga förebilder lyftas fram. Men när allt detta är åtgärdat (vilket det ju trots allt är på de allra fl esta ställen) - vad gör man då?
En möjlig slutsats är att det är något fel på ämnet. Det skulle i så fall betyda att kvinnor helt enkelt inte är lämpade för att ägna sig åt denna
”Professionaliseringen
av ett ämne underlättar
för kvinnorna i akademierna”
Åsa Wikforss, docent i teoretisk fi losofi ,
Stockholms universitet
28
KRÖNIKA
typ av forskning. Men detta är givetvis en absurd slutsats. För det första löser det inte problemet ifrå-ga. Istället för att locka till sig fl er kvinnor ger man upp och inrättar ett särskilt reservat - ett där man inte ägnar sig åt ämnet ifråga utan åt något helt an-nat. För det andra är det vetenskapligt suspekt att påstå att det fi nns en viss form av tänkande som inte kvinnor är förmögna att ägna sig åt. Inom na-turvetenskapen har kemin länge lyckats bättre med att locka till sig kvinnor än den teoretiska fysiken. Jag har hört det sägas att detta beror på kemins praktiska tillämpningar. Men varför skulle kvin-nor vara mer ägnade åt praktiska tillämpningar? Är tanken kanske att köket och laboratoriet liknar varandra?
När man funderar på dessa frågor tror jag att det är lärorikt att lyfta blicken och se bortom det snävt nationella. I USA har man inte samma problem vad gäller kvinnor och fi losofi . De kvinnliga professo-rerna utgör en växande andel av antalet fi losofi pro-fessorer, för närvarande drygt 30 procent. Varför är det så? Utan tvekan har man i USA framgångsrikt bekämpat olika former av kvinnoförtryck inom universiteten, såsom sexuella trakasserier. Mary
Mothershill, en av de ledande kvinnliga fi losoferna i USA under 1900-talet, berättade för mig att när hon började studera fi losofi vid Princeton på 1960-talet fi ck hon inte sitta med på föreläsningarna ef-tersom det ansågs för distraherande för de manliga studenterna. Hon satt och antecknade i korridoren. Det är svårt att tro att detta skedde för knappt ett halvt sekel sedan. Men den framgångsrika kampen mot förtyck av detta slag utgör inte hela förklaring-en. Sverige måste ju också anses mycket framgångs-rikt på denna punkt. Varför har man då lyckats så mycket bättre i USA?
Jag tror att förklaringen har att göra med den så kallade ’professionaliseringen’ av de akademiska ämnena. Den välkände fi losofen Richard Rorty brukar ondgöra sig över denna utveckling. Han talar ofta med förakt om hur den amerikanska fi -losofi n blivit ett yrke, begränsat till akademin och fjärmat från den övriga världen. Det är naturligtvis problematiskt om fi losofi n drar sig undan samhälls-debatten. Men Rorty glömmer en sak: Professiona-lisering innebär också en form av demokratisering av det intellektuella livet. Det är få förunnat att kunna ägna sig åt rent tänkande, utan att behöva
Inom naturvetenskapen har kemin
länge lyckats bättre med att locka
till sig kvinnor än den teoretiska
fysiken.
oroa sig för en utkomst. Historiskt har det inte funnits många kvinnor som både varit befriade från att slita för brödfödan, och haft makt att be-stämma vad man velat ägna sin tid åt. Det är ingen tillfällighet att bland de få kvinnliga fi losofer som återfi nns fram till 1900-talets början är ett fl ertal kungligheter (bland dem prinsessan Elisabeth av Pommern och vår egen drottning Kristina).
Min hypotes är därför att det är möjligheten att ägna sig åt fi losofi som ett yrke som förklarar varför man lyckats så väl med att få fram kvinn-liga fi losofer i USA. Detta förklarar också varför mer teoretiska ämnen haft svårare än de med praktisk tillämpning: De senare kan man försörja sig på också utom akademin, medan de förra endast tillåter en akade-misk karriär. Först när verkliga möjligheter bjuds inom akademin har kvinnor vågat satsa på det teoretiska. Och här ligger Sverige efter. Givet-vis går det inte att jämföra det amerikanska universitetssystemet som till stor del består av privata universitet med det svenska, statsfi nansierade systemet. Men våra universitet fylldes av män innan kvinnorna kunde ta sig in, och när de nu försöker ta sig in möts de av ständiga ekonomiska nedskärningar.
Många duktiga kvinnliga studenter har kommit till mig och förhört sig om möjligheten att doktorera i fi losofi . Till skillnad från männen, frågar de alla om de framtida försörjningsmöjligheterna och jag måste säga sanningen: Vi har mycket få doktorandtjänster, ännu färre forskar-assistenttjänster och de professorstjänster som blir lediga när den tidigare generationen (män) pensioneras, har vi förmodligen inte råd att tillsätta. Man måste vara väldigt besatt av ett ämne för att våga satsa med sådana framtidsutsikter (men som tur är fi nns det några kvinnor som är det). Varför verkar kvinnor oroa sig mer för framtida utkomstmöjligheter än män? Här kan man bara spekulera. Men en möjlighet är att kvinnor ännu är mycket medvetna om att en karriär utanför hemmet inte är en självklarhet. För mormor var det inte det.
Vad bör alltså göras om vi verkligen vill öka antalet kvinnor på de högre nivåerna i de berörda ämnena? Svaret är enkelt: Fler tjänster på alla nivåer. Satsa inte pengar på upprättandet av speciella kvinnoreservat inom akademin, utan se till att de traditionella ämnena får de resurser som krävs för att kvinnor skall våga satsa på en karriär inom ämnet. Allt-eftersom kvinnorna kommer in, som professorer och lärare, löses också problemet med avsaknaden av förebilder, och unga kvinnor kan inspire-ras att satsa på det kanske mest spännande av allt: seriös forskning på en internationell nivå.
TEMA
Tema: Populärvetenskap
Genom tiderna har den varit bryggan mellan akademierna
och allmänheten, förklarat det som lärosätena och forskarna
kanske inte alltid själva förklarat. Men tredje uppgiften
sti-pulerar att lärosätena nu själva ska bli bättre på att
kom-municera sin forskning. Vilken roll ska populärvetenskapen
spela då? Är den utrotningshotad? Behövs den? Ska den
kon-kurrera eller samarbeta med akademierna?
32
TEMA
Humaniora bör
lära av
populär-vetenskapen
TEMA
Det fi nns en vanföreställning när det gäller humanistisk populärveten-skap som handlar om att popularisering enbart är en fråga om att skriva lite ledigare och enklare, att inte hänge sig åt det akademiska språkbru-ket. Gör man blott det så kan man nå en större publik och bli populär. Det är möjligt att det ligger någon sanning i denna föreställning, men inte mycket. Det är naturligtvis sant att en del författare och journalister un-der senare år har använt metoden och nått en stor publik, men det beror inte bara på att de anpassat sitt språk och sin stil till en bredare offentlig-het. De har också gjort något annat och betydelsefullare. Såväl Jan Guil-lou som Herman Lindqvist (de två främsta exemplen på vad som kallas populärvetenskap) har också anpassat sina frågeställningar och svaren på frågorna till den breda smaken. Båda författarna har i sin historia läst in en stor och betydelsefull mening i de förlopp de skildrar. Det som hän-der, händer med en avsikt och har ett syfte (dock oklart vilket). Jan Guil-lou har gjort det genom att framställa historien i form av en fantasifull pojkboksintrig. Hans historia befolkas av goda och onda och det är lätt
Populärvetenskapens framgång beror på att den frigjort sig
ur den naturvetenskapliga kunskapssynens förlamande
järn-grepp och blivit mer konst än vetenskap. Humanioras misstag
var att inte göra detsamma, skriver Håkan Arvidsson,
histori-ker vid Roskilde Universitetscenter.
34
TEMA
att identifi era sig med den goda sidan och känna historiens vind i ryggen. Herman Lindqvist är en traditionellt nationalistisk berättare som följer Carl Grimbergs gamla recept. Båda är emellertid, var och en på sitt sätt, typiska berättare och det tror jag är hemligheten bakom deras framgångar.
Den moderna humanistiska vetenskapen avviker från sin egen tradition. Det vetenskapsideal som hyllas inom modern humaniora är i grund och bot-ten ett, från naturvebot-tenskapen, importerat ideal. Detta naturvetenskapliga ideal bygger på idén att det fi nns synsätt som är riktiga och att dessa riktiga synsätt kan fastställas genom en tillämpning av ri-gorös metodologi. Inom historieskrivningen, lik-som de fl esta andra humanistiska ämnen, har den-na metod blivit den s.k. källkritiken. Källkritiken innebär, i sin enklaste form, att man inte skall tro allt man läser och i denna form är den inte något annat än en oförarglig form av sunt förnuft. I sina mera elaborerade former är den emellertid inte lika oförarglig. Källkritiken har som sin utgångspunkt att det förfl utnas förlorade värld kan rekonstrueras genom en omsorgsfull etablering av fakta och att dessa fakta kan verifi eras till hundra procent. Svå-righeten här är naturligtvis att oceanen av fakta är oöverblickbar.
Denna av naturvetenskapen inspirerade kun-skapssyn betraktar fakta som den humanistiska vetenskapens atomer. De utgör den minsta odelba-ra partikeln i humanioodelba-ras universum och det är på dem man skall bygga upp en fullständigt säker bild av hur världen skruvats samman.
Problemet är emellertid inte så mycket fakta i sig själv som förhållandet mellan fakta. Även om fakta i någon mening kan sägas stå oberörda av subjek-tiva tolkningar, är förhållandet mellan fakta, deras inbördes relation och påverkan, i högsta grad en fråga om tolkning. Detta förbiser emellertid käll-kritiken. Den opererar med föreställningen om att förhållandet mellan fakta, deras kausala samband, är lika oproblematiskt och naturligt som själva fakta. Fakta faller så att säga självklart och natur-ligt in på den plats som är vikta för dem. Därför kommer etablerandet av fakta att ge oss en absolut tillförlitlig karta över det förfl utnas landskap. En sådan karta blir dock om den nu kan utvecklas en karta i naturlig storlek, och vem kan använda sig av en sådan karta.
Problemet i den normala humanistiska veten-skapsmetoden är alltså inte så mycket en fråga om faktas säkerhet som hur man kommer fram till en säker kunskap om relationen mellan fakta. På den-na punkt kan humanistisk vetenskap inte undgå att hamna i subjektivism och den karta man vecklar ut över det förgångna blir således en karta som varie-rar från forskare till forskare.
I försöken att kringgå denna problematik har humaniora kommit att koncentrera sig alltmer på delarna av den stora mosaik som utgör världen. Perspektivet har oavbrutet krympt. Fördelen med ett reducerat perspektiv och krympta problemställ-ningar är naturligtvis att tolkningsmarginalen ock-så minskar. Genom att koncentrera sig på enskild-heter, exempelvis dokumenten till Kalmarunionen
Humaniora har i och med sin anpassning
till naturvetenskapens ideal dukat under
som självständigt kunskapsområde.
TEMA
(det fi nns bara två) eller antalet personliga pronomen i romanen ”Markurells i Vadköping” kan man minska den subjektiva tolk-ningens förrädiska terräng. Det innebär att humaniora i allt hö-gre grad kommit att koncentrera sig på texten och försumma kon-texten. Eller kanske snarare att kontexten omärkligt smygs in via en bakväg, så att subjektivismen blir osynlig.
Detta trolleritrick har emeller-tid drabbat den humanistiska vetenskapen på ett annat sätt. När man aldrig fokuserar på per-spektivet eller på kontexten blir de problem man diskuterar till sist så små och införstådda att ingen utanför det egna kotteriet förstår vari poängen med forsk-ningen ligger. Skriver man en av-handling om gärdsgårdarna i Halland på 1860-talet är den kunskap som kan utvinnas så marginell att den knappast kan intressera någon annan än de forskare som arbetat med gärds-gårdsproblematiken i andra landskap vid ungefär samma tid-punkt.
Humaniora har i och med sin
anpassning till naturvetenska-pens ideal dukat under som själv-ständigt kunskapsområde. Den förhärskande naturvetenskapliga kunskapssynen är starkt nytto-orienterad. Bara sådan kunskap som är användbar, som höjer våra prestationer och vår tillväxt är värd att satsa på. Det är inte bara en fråga om den utilitaris-tiska fi losofi ns styrka utan fram-förallt på att dess resonemang blir särskilt slagkraftigt i ett sam-hälle där kultur och forskning är en övervägande skattefi nansierad verksamhet. Det är enkelt och praktiskt att motivera dyrbara aktiviteter med att de är nyttiga för hela samhället och sålunda ligger i allas intresse. Därför är det mycket lättare att argumen-tera för forskning om elektronik än om kyrkohistoria. Elektronik-forskningen kan ge oss bättre te-lefoner och hushållsmaskiner. Kyrkohistorisk forskning kan inte ens öka kyrkobesöken. Nyt-tan och helst den omedelbara nyttan är den trollformel som styr penningfl ödena i det moder-na samhället.
I humanioras betryckta läge
har humanisterna desperat sökt göra sig nyttiga genom att an-passa sig till ett vetenskapsideal som hotar att förgöra dem. Re-sultatet har blivit det man kunde vänta. Även humanisterna har förlorat tron på att humaniora har ett egenvärde. Därmed har deras försvar av den kunskap de förvaltar lösts upp och blivit uddlös. Dagens humanister har övergivit sin egen kunskapssyn och försöker göra sig ”veten-skapliga”. Istället för lärdom, inlevelse och överblick söker man att minska sitt synfält till mikroskopiska proportioner, el-ler också ger man sig hän åt ett teoretiserande av kosmiska pro-portioner. Ingen av dessa för-ment vetenskapliga metoder kan emellertid lösa humanioras di-lemma. Tabeller och diagram kan inte göra humaniora nytti-gare, men däremot mindre in-tressant och angeläget.
Humanismens ursprungliga kunskapsobjekt var människan i världen. De frågor och svårighe-ter som mötte henne under livets olika skeden. Dessa frågor är vä-sentligen ”eviga frågor”, frågor
36
TEMA
utan ett för alla tider och alla situationer giltigt svar. Därför är den humanistiska forskningen i själva verket omöjlig att anpassa till det veten-skapsideal som idag dominerar. Humaniora är i samma grad som livet självt en konst, där svaren på de eviga frågorna måste bli nya frågor eller kanske snarast att upptäcka nya frågor. Svar i traditionell mening kommer vi aldrig att få.
Humanioras själ är den lärda nästan kontempla-tiva refl ektionen och dess sanningar är en form av aha-upplevelser. De frågor som står i centrum för det humanistiska intresset är de stora frågorna – meningen med livet och döden, synen på verklighe-ten, upplevelsen av kärleken och så vidare. Det är frågor som saknar slutgiltiga svar och om vilka ing-enting kan sägas med klarhet eller mera precist ut-tryckt som inte kan besvaras vetenskapligt utan blott personligt och provisoriskt. Samtidigt är de emellertid frågor vi alla ständigt grubblar över, frå-gor som oroar oss och som vi har ett outsläckligt behov att tala om.
Det moderna livet svämmar över av information. Från morgon till kväll utsätts människor för ett bombardemang av upplysningar – upplysningar utan struktur och sammanhang. Vi lider på många sätt av ett överskott av information och ett lika stort underskott av kunskap. Att förvandla trivial information, ytliga iakttagelser eller osamman-hängande observationer till kunskap är en process som kräver en självständig refl ektion. Det är också en process varigenom natur förädlas till kultur. I vår historia har denna förvandling tagit form av en humanistisk refl ektion som placerar den enskilda människan, hennes rättigheter, hennes behov och livsvillkor i centrum för samhällets och kulturens utveckling. Vitaliteten och styrkan i västvärldens kultur har bestått i denna betoning av den enskilda människans perspektiv och rätt. Det är ur denna grundläggande humanistiska förståelse av världen som likhetens och demokratins ideal har banat sig väg till ett hegemoniskt credo.
po-TEMA
pulärvetenskap, i själva verket inte vetenskap överhuvudtaget. Den fram-gångsrika populärvetenskapen är framgångsrik helt enkelt därför att den frigjort sig ur den naturvetenskapliga kunskapssynens förlamande järn-grepp. Den tar inte lika allvarligt på uppgiften att upptäcka och säker-ställa fakta som den nu förhärskande metodologin kräver. Den koncen-trerar sig på perspektiv och sammanhang och den gör det inte sällan genom konstfärdiga berättelser – berättelser som skänker läsaren mening och höjer hans refl ektion kring frågor som rör livet, döden och kärle-ken.
Populärvetenskapen har i denna mening mera blivit konst än veten-skap och dess styrka och legitimitet ligger just häri. Vi måste erkänna att vi aldrig kan rekonstruera det förfl utnas landskap, vi kan blott konstru-era det och det måste vi ständigt göra på nytt. Därför måste populärve-tenskapen för att kunna utvecklas, klart och tydligt, deklarera sin kun-skapsteoretiska grundval. Den måste hävda att all kunskap inte kan nås via en naturvetenskaplig metodologi och framhäva att en refl ektion kring livets grundläggande frågor kräver en koncentration på perspektiv och sammanhang och inte bara på de enskilda eller individuella faktorerna. Det innebär att humaniora för sig själv måste erkänna sitt beroende av en metod som i hög grad liknar konstens, att den alltid är en tolkning av världen, en tolkning vars värde bestäms av den aha-upplevelse den föder hos konsumenten.
38
TEMA
Populärvetenskapen och forskningsinformationen har fl er
uppgifter än att enbart förklara forskningsresultat för
all-mänheten, menar Dick Kasperowski, lektor i vetenskapsteori
vid Institutionen för idéhistoria och vetenskapsteori,
Göte-borgs universitet, och ställer sig frågan vad det är för
popu-lärvetenskap vi egentligen behöver.
Sedan 1977 har universiteten haft sin tredje uppgift. Först utformat som ett enkelriktat informationsuppdrag för att under 1990-talet omformu-leras till ett mer radikalt samverkande mellan universitet och samhälle. Insatser inom den tredje uppgiften skall också jämte forskarens övriga uppgifter, forskning och undervisning, vara befordringsgrundande. Det är dock inte ovanligt att prestationer inom den tredje uppgiften av fors-karen ses som något man mer eller mindre ovilligt gör, för att därefter med kollegerna i fi karummet klaga över felciteringar och faktafel. Hur många tjänstetillsättningar har avgjorts på grundval av insatser inom den tredje uppgiften?
Forskningsinformation och populärvetenskap är dock inte bara något man mer eller mindre motvilligt gör. Internationellt är detta förhållande mellan universitet och samhälle föremål för livaktig forskning under fl era beteckningar; public understanding of science, science and the media,
Vilken
populär-vetenskap är vi
40
TEMA
public participation etc. En del av det som sagts inom denna forskning har handlat om mötet mel-lan forskare och journalister och jag tänkte också säga något om detta. Ur detta möte kommer ju ofta en produkt som vänder sig till en allmänhet och frågan är: Vilken förståelse av vetenskap är allmän-heten mest betjänt av?
Allmänheten förstås här i vid mening och inne-fattar naturligtvis också forskare som är specialis-ter inom ett område, men lekmän inom andra.
Avhängigt vilken kunskaps- och vetenskapssyn man har kan den här frågan få fl era svar. Några möjliga är:
1. Allmänheten är mest betjänt av att korrekt kän-na till de aktuella vetenskapliga resultaten. Man skall alltså försöka att undvika massmediala för-vrängningar.
2. Allmänheten är mest betjänt av att känna till ”den vetenskapliga metoden”. Det här motivet har en hundraårig tradition i Sverige. I början av 1900-talet var detta viktigt inom den framväx-ande arbetarrörelsen. Att utbilda medborgarna i det vetenskapliga sättet att argumentera och tänka skulle vara ett sätt att främja demokra-tin. Man kan tänka sig att målet med denna förståelse av vetenskaplig kunskap är att göra allmänheten mer förberedd på att genomskåda kvasivetenskapliga resonemang.
3. Allmänheten är mest betjänt av att känna till den vetenskapliga kunskapens perspektivbero-ende, alltså att det fi nns fl era olika teorier och metoder inom samma disciplin. Forskare kan alltså vara oense och komma till olika resultat när de undersöker samma objekt.
4. Och slutligen för det fjärde: Allmänheten är mest betjänt av att känna till hur vetenskaplig kunskap, som är perspektivberoende, används som (politiska) beslutsunderlag i samhället. Om det är så att forskare är grundmurat oense om någonting, hur skall ett politiskt beslut då legi-timeras? Hur och varför väljer man ett perspek-tiv?
Hur kan man då tänka sig att möten mellan jour-nalister och forskare ser ut för att de här tillstånden hos allmänheten skall kunna uppkomma?
Om vi börjar med att se till de två första typerna av förståelse av vetenskap kan man hitta stöd för synen på ett möte där det är viktigt att journalister (genom utbildning, indoktrinering) förmedlar de vetenskapliga resultaten, eller förutsättningarna för dem, så korrekt som möjligt och utan förvräng-ning till en ”okunnig” allmänhet. Forskarna skall lära sig att umgås med journalister, tala i citat och rubriker som inte kan missförstås. Journalisterna skall på forskarnas villkor förmedla den sanna ve-tenskapliga kunskapen, eller förutsättningarna för den, till allmänheten. För att spetsa till det: Jour-nalisterna skriver för forskarna. Och när jag talar om forskare här så talar jag både om natur- och humanvetare. Det kan naturligtvis fi nnas starka bevekelsegrunder att upprätthålla en sådan här syn på vetenskaplig kunskap. Allmänheten fi nansierar via skattemedel forskning och har rätt att bli infor-merade om de aktuella resultaten, journalister kan med den vetenskapliga sanningen fi nna stöd för sina vinklingar på en nyhet, förtroendet för univer-siteten och forskarna riskerar inte att urholkas. Det fi nns säkert fl er.
Om vi nu vänder oss till de två senare typerna av förståelse av vetenskap. Vilken typ av möte mellan
42
TEMA
forskare och journalister kan man tänka sig här? Ja, för det första får man här tänka sig en sammankomst där de samhälleliga aspekterna av vetenskaplig forskning tas på allvar och tillåts intressera både forskare och journalister.
Jag tror att sådana intressen fi nns även om de inte alltid kan komma till uttryck i den tidspress som journalister arbetar inom eller i de insti-tutionella omständigheter där forskare verkar och det ligger säkert en arbetsam process framför oss om vi önskar en förändring.
Jag är övertygad om att en vetenskap som framställs som avhängig olika teorier och metoder som kan ge olika resultat inte skulle förlora i förtroende hos allmänheten. Tvärtom, istället för sensationalism och utlovade mirakel skulle en mer nyanserad uppfattning om vad vetenska-pen är förmögen till kunna växa fram. Man skulle t ex kunna skapa en förståelse för varför forskare är oense som inte handlar om personliga motsättningar och man skulle kunna skapa en förståelse för att man gör aktiva val inom vetenskapen och att dessa val påverkar den kunskap som kan skapas. Jag menar inte att allmänheten ska kunna avgöra i veten-skapliga kontroverser när forskarna inte själva kan det. Men vad som blir en oproblematisk vetenskaplig sanning avgörs ibland i politiska sam-manhang inom som utanför vetenskapen. Politiker och forskare behöver nämligen beslutsunderlag och den förståelsen för vetenskaplig kunskap tror jag alla är betjänta av.
Ett möte mellan forskare och journalist måste alltså skapas där de so-ciala och samhälleliga dimensionerna av vetenskap får ta plats.
Men nu kanske jag är ute i den bästa av världar när det gäller förhål-landet mellan vetenskap, media och allmänhet. Möjligen har jag försökt skapa intressen för ett förhållande mellan forskare, journalist och all-mänhet som inte fi nns, eller som inte tillåts utvecklas. Jag tror dock att det vore olyckligt att fastna i en syn på vetenskaplig kunskap där den har de absolut säkra och oproblematiska svaren och där journalister okritiskt skall förmedla dessa till en okunnig allmänhet. I ett längre
Jag är övertygad om att en vetenskap som
framställs som avhängig olika teorier och
metoder som kan ge olika resultat inte
skul-le förlora i förtroende hos allmänheten.
TEMA
perspektiv kan inte allmänhetens förtroende för vare sig vetenskap eller journalistik grundas på sådana antaganden.
Vetenskapen befi nner sig nämligen idag i en ny offentlighet. Man bru-kar tala om tre faktorer som haft stor betydelse för att forma denna nya offentlighet:
För det första handlar det om osäkerheter. Den accelererande veten-skapliga kunskapsproduktionen skapar allt större osäkerheter och kon-troverser. Särskilt tydligt blir detta i diskussioner och kontroverser om kärnkraft, på senare tid bioteknik, mat, risker med mobiltelefoni etc och när det gäller de etiska, sociala och politiska problemen med ständigt nya kunskapsrön.
För det andra talar man om legitimeringar av forskning. Skälen till varför man ska bedriva vetenskaplig forskning menar man har föränd-rats. Nu kommer från forskningspolitiskt håll ökade krav på samhällelig relevans och hållbar utveckling än tidigare, miljöproblematik, risk etc.
För det tredje har vi en massutbildning som pågått sedan slutet av andra världskriget och producerat ett genomgripande nytt produktions-sätt; kunskapssamhället med en större socialt spridd expertis än tidigare. Något som leder till att den vetenskapliga kunskapsproduktionen får konkurrens av annan avancerad kunskapsproduktion.
Den produkt som mötet mellan journalister och forskare oftast leder till framstår därför som något förlegad. Man verkar ha fastnat i att all-mänheten är mest betjänt av att korrekt förstå de vetenskapliga resul-taten. D v s man har försökt att överbrygga ett kunskapsglapp mellan vetenskapen och allmänheten. Är detta projekt överhuvudtaget möjligt?
Var fi nns det möte mellan forskare och journalister som tar upp frå-gorna om avståndet eller glappet mellan allmänheten och de aktörer som har infl ytande över de val och beslut som samhället gör i frågor som är beroende av vetenskaplig kunskap för att kunna verkställas. För vilka frågor är inte det i vårt alltmer förvetenskapligade samhälle?
44
TEMA
TEMA
Populärvetenskapare. Det är så hon kallar sig, Annika de Ruvo, TV-producenten som ägnat större delen av sitt yrkesliv åt populärvetenskap genom att skapa bland annat TV-programmet Hjärnkontoret och ad-ventskalendern Stjärnhuset.
Vi talas vid ett fl ertal gånger. Tanken är att hon ska skriva en essä om sin verksamhet och sin syn på populärvetenskaparnas betydelse. Om vil-ken roll de har och har haft i samhället och deras relation till akademier-na. Om vilken roll de kommer att ha, om nu akademierna själva stiger ut på den populärvetenskapliga arenan när de i enlighet med Tredje uppgif-ten ska bli starkare på att berätta för omvärlden om sin forskning.
Men tiden är knapp. Vi enas om att skriva tillsammans och skickar tankar och texter mellan oss. Levandegöra, säger hon, det är nyckelor-det för populärvetenskapare, levandegöra forskning och kunskap. Hon sätter rubriken - ”Populärvetenskapare - ett nödvändigt ont i den veten-skapliga världen?” - och skriver:
Att förenkla, förtydliga och förklara den snåriga
vetenska-pen, det är uppdraget för populärvetenskaparna. De är
da-gens folkbildare och kommer alltid att fi nnas och behövas,
menar en av dem: Annika de Ruvo, TV-producenten som
ska-pade Hjärnkontoret och som blivit hedersdoktor på Chalmers
för sina populärvetenskapliga insatser.
har varit min huvudparoll”
INTRESSANT!
46
TEMA
”Under årtionden har hängivna, kunniga och inspirerande populärve-tenskapare levandegjort den forskning som pågår inom de olika veten-skapliga institutionerna till spännande läsning, tv-program och radiopro-gram. Med levandegjort menar jag att beskriva och förklara vetenskaplig forskning på ett begripligt sätt utan att begå ett faktafel. Populärveten-skaparna har varit och är fortfarande en brygga mellan akademikernas/ forskarnas värld och de människor som lever utanför denna för många så oåtkomliga värld.
Men ”populärvetenskaparna” har också axlat en annan viktig uppgift. De har fungerat som inspiratörer för unga människor genom att på ett lättfattligt sätt berätta om hur roligt och spännande det är i den veten-skapliga världen och genom detta kanske påverkat unga människor att välja en framtid inom forskningen.”
Det är populärvetenskaparna som är dagens folkbildare, säger hon när vi talas vid. De ska förklara vetenskap på ett ”ovetenskapligt” sätt utan att tappa tråden. Deras jobb är att förenkla. I ordets bästa mening.
– Att förenkla betyder inte att förytliga, utan att förtydliga så att fl er förstår. Sedan varierar det från forskare till forskare hur intresserad man är av det. Vissa är väldigt intresserade av folkbildning, vissa är inte alls så roade av att dela med sig. En riktigt god forskare vill folkbilda, tycker jag. Sedan är det inte säkert att man är bra på att kommunicera sin forsk-ning bara för att man är en duktig forskare. Men intresset borde fi nnas
Intressant, nyfi ken, entusiasmerande...
nästa steg då; får det vara kul? Har
humor en plats i populärvetenskapen?
TEMA
där. Också för deras egen skull. Att nå väl ut med sin forskning ökar chanserna i konkurrensen om forskningsmedel.
Så populärvetenskapare förenklar, förtydligar, gör begripligt, oftast i skriven form. Faktakollen är väldigt viktig, betonar Annika de Ruvo. Vilka är de då?
Är ni journalister allihop? undrar jag.
– Nej då, inte nödvändigtvis! Men oftast skrivande människor. För-fattare, till exempel, med stort intresse för forskning, utan att själv vara forskare eller ens verksam i den akademiska världen. Det handlar om att ha ett stort intresse åt båda hållen, åt forskning och åt kommunikation.
En speciell faktor för populärvetenskaparens arbete är målgruppstän-kandet. Populärvetenskaparen bestämmer sig för vem han eller hon rik-tar sig till och anpassar informationen. Akademiernas forskningsinfor-mation har inte alltid samma tänkande, säger hon.
– Där kan jag bli lite fundersam över Tredje uppgiften. Den säger att lärosätena ska kommunicera sin verksamhet till det omgivande samhäl-let. Men till VEM i samhället? Till vilka målgrupper ska man vända sig? Hur ska man kommunicera forskning om man inte vet vem man vänder sig till?
Annika de Ruvos målgrupp har alltid varit barn och ungdomar. – Helt enkelt för att jag tyckt det har varit roligt att inrikta mig på dem. De har ett sådant enormt kunskapssug, särskilt barn i mellanstadie-åldern. Och då har jag också haft stor nytta av att prata med barn och höra vad de är intresserade av och hur de funderar, säger hon.
Populärvetenskaparna har en friare roll än akademikernas kommu-nikatörer, menar Annika de Ruvo, de kan skriva om vad som helst, om allting. Kravet på att nå ut är en av grundstenarna.
– Det viktiga för en populärvetenskapare är att vara intressant. ”VAR INTRESSANT!” har varit min huvudparoll. Är man inte det kan man gå och lägga sig som populärvetenskapare.
Intressant, nyfi ken, entusiasmerande...nästa steg då; får det vara kul? Har humor en plats i populärvetenskapen?
Ja, jo…det fi nns en tendens som hon inte riktigt gillar. När det roliga, intressanta slår över i det lite väl lustifi ka. Särskilt gäller det då den po-pulärvetenskap som riktar sig till hennes målgrupp, barnen och ungdo-marna.
– Det är klart att det kan få vara roligt, men man får inte fl amsa bort ämnet. Det fi nns så mycket som är spännande utan att man måste sätta på sig en lösmustasch. Man måste våga lita på att ämnet är intressant i sig.
Vi pratar om respekten för barnen och deras kunskapssökande. Att det ofta fi nns en tro att man måste fl amsa för att barn ska tycka det är roligt.
