Misshandelsmålet (NJA 2016 s 719)

Den 10 november 2015 träffades den tilltalade och målsäganden på det asylboende som den tilltalade bodde på vid tillfället för brottet. De umgicks ett tag på boendet, i sällskap av två andra personer. När målsäganden och dennes vän sedan lämnade platsen följde den tilltalade efter och skar målsäganden i ansiktet med ett vasst föremål, som senare visade sig vara en av asylboendets Ikea-knivar.

4.3.1 Tingsrättens bedömning

Redan i första instans uppstod problem med att fastställa den tilltalades ålder. Den tilltalade uppgav själv att denne var född 1999 och således 16 år gammal. I Tyskland hade den tillta- lade dock identifierat sig under annat namn och med två olika födelseår, 1988 respektive 1986. Till målsägande och dennes vän hade den tilltalade uppgett sig vara 22 år gammal. Av de medicinska åldersbedömningar som gjordes framkom att den tilltalades tänder var färdig- utvecklade och att denne därmed sannolikt var mellan 17 och 21 år, med 2,5 % chans för yngre än 17,2 år.

Tingsrätten menade att det beträffande en tilltalads ålder saknas tydlighet i vilket beviskrav som ska gälla och betonade de mycket ingripande effekter en felaktigt antagen ålder kan få för den enskilde, framförallt i fråga om straffmätning och påföljdsval. Med det som utgångs- punkt ansåg tingsrätten att det i vart fall måste vara klarlagt att den tilltalade var äldre än de 16 år som denne själv påstod för att rätten skulle göra en annan åldersbedömning. Trots att det i fallet fanns mycket som talade för att den tilltalade var äldre än 16 år valde tingsrätten, på grund av de stora osäkerhetsmoment som fanns kring underlaget, att utgå från den av den till- talade uppgivna åldern 16 år. Den tilltalade dömdes för grov misshandel och ringa narkoti- kabrott, påföljden bestämdes till ungdomsvård.

Trots att den medicinska undersökning som gjordes påvisade att det enbart var 2,5 % chans att den tilltalade var under 17 år gammal fann rätten att det inte var klarlagt att denne var äldre än 16 år. Från det kan utläsas att beviskravet att något måste vara klarlagt ställs mycket högt och även här kan ifrågasättas om det föreligger någon skillnad mellan detta krav och kravet på bortom rimligt tvivel.

4.3.2 Hovrättens bedömning

Hovrätten fastställde tingsrättens beslut i skuldfrågan men påföljden bestämdes istället till fängelse. I hovrättens utredning framkom ytterligare två tillfällen där den tilltalade identifierat sig med annat namn och födelseår än det denne uppgivit för de svenska myndigheterna. Den tilltalade hade i Algeriet, sommaren 2014, legitimerat sig som en person född 1 januari 1992 och för norska myndigheter, i januari 2016, uppgivit sig var född 23 maj 1998.

Även i hovrätten betonades avsaknaden av vägledande praxis i fråga om beviskrav för att fastställa den tilltalades ålder. Prejudikat från Högsta domstolen saknades och den hovrätts- praxis som fanns var inte enhetlig. Hovrätten konstaterade, i enlighet med vad samma hovrätt fastslagit i Fåfängan-målet, att om samma beviskrav ska gälla för både gärningen och den tilltalades ålder skulle i de fall identitetshandlingar saknas den tilltalades påstående om sin ålder nästa alltid behöva accepteras. Detta på grund av de osäkerhetsfaktorer befintliga meto- der för åldersbedömning innehöll. Utifrån detta ansåg hovrätten att det inte kan krävas att åklagaren ska bevisa den tilltalades ålder bortom rimligt tvivel. Istället ansågs att rätten, oav- sett fråga om straffbarhet eller påföljdsval, borde tillämpa ett lägre beviskrav. Av rättssäker- hetsskäl fann hovrätten att istället för en ren sannolikhetsövervikt tillämpa samma beviskrav som gäller för ansvarsfrihetsgrunder, alltså att åklagaren måste göra en tilltalads invändning obefogad.I det aktuella fallet fann hovrätten, utifrån de många olika åldrar den tilltalade på- stått sig ha, att dennes invändning om att vara under 21 år framstod som obefogad. Eftersom den tilltalade därmed ansågs vara över 18 år gammal ändrades påföljden från ungdomsvård till fängelse i 1 år och 6 månader.

4.3.3 Högsta domstolens bedömning

I riksåklagarens svarsskrivelse till Högsta domstolen anförde denne att det i fråga om straff- mätning och påföljdsval bör vara överviktsprincipen som tillämpas, men att det beträffande straffbarhet bör vara annorlunda. Därutöver betonade riksåklagaren att bevisbördan gällande den tilltalades ålder bör tillfalla åklagaren.98

I Högsta domstolens dom ändrades påföljden på nytt, eftersom Högsta domstolen gjorde en annan bedömning av den tilltalades ålder. Högsta domstolen tog inledningsvis upp en intres- sant aspekt i målet, domstolen menade att det för omständigheter som rör annat än skuldfrå- gan främst ankommer på rätten att genom deras utredningsansvar begära in de underlag som krävs. Ur detta ställningstagande kan utläsas att det således inte skulle röra sig om åklagarens bevisbörda att frambringa bevis som rör frågan om påföljdsvalet, utan istället på rätten.

Eftersom åldern, förutom i de fall det rör sig om straffmyndighet, är en omständighet som enbart påverkar påföljdsvalet kan det alltså tolkas som att det är upp till rätten att utreda den frågan. Emellertid påpekade även Högsta domstolen att det åligger parterna att uppmärk- samma rätten på alla omständigheter som kan ha betydelse och se till att rätten har tillräckliga beslutsunderlag för att kunna avgöra frågan om påföljd.

Att Högsta domstolen å ena sidan hävdar att det för den tilltalades ålder inte är lämpligt att tala om åklagarens bevisbörda, men å andra sidan samtidigt antyder att det är upp till parterna att upplysa rätten på sådant som har betydelse för målet, gör att deras syn på rättsläget är svår att tolka. De tillägger dessutom att det i vissa fall är betydligt lättare och naturligare för par- terna, i vart fall åklagaren, att lägga fram de fakta som behövs för att avgöra målet. Av utta- landet kan antas att de menar att det främst är upp till åklagaren att lägga fram den bevisning som behövs men att rätten i vissa fall, om underlagen inte är tillräckliga, på egen hand ska utreda omständigheterna kring den tilltalades ålder. Av motiveringen framgår inte vad eller vilka omständigheter som skulle kunna tillfalla den tilltalade att behöva bevisa. I enlighet med vad som ovan anförts beträffande en tilltalads eventuella bördor får emellertid antas att Högsta domstolen inte menade att denne skulle åläggas någon konkret bevisbörda.

Beträffande vilket krav som kan ställas på den utredning som läggs till grund för påföljdsvalet konstaterar Högsta domstolen att det varken är lämpligt eller möjligt att tillämpa det bevis- krav som gäller för skuldfrågan, alltså att det ska vara ställt bortom rimligt tvivel. För att komma fram till vilket krav som ska gälla istället drog Högsta domstolen paralleller till NJA 2004 s. 702 (se avsnitt 3.2.3). Dock fann de att den överviktsprincip som tillämpats i det fallet passar bra när rätten måste ta ställning mellan två alternativ men dessvärre är mindre lämplig i fråga om en tilltalads ålder. Istället fastslog Högsta domstolen att det i fråga om den tilltalades ålder är den mest sannolika åldern som ska gälla, dock med undantag för när det är fråga om den tilltalade uppnått straffbarhetsålder, 15 år, och när det är fråga om att döma till livstids fängelse, 21 år. För dessa åldersgränsen måste beviskravet enligt Högsta domstolen ställas så pass högt att det måste vara klarlagt att reglerna inte hindrar den tänkta rättstillämpningen. Vid huvudförhandlingen i Högsta domstolen vidhöll den tilltalade att denne var 16 år. Emel- lertid hade den tilltalade under sin resa genom flera länder använt sig av fem olika identiteter och uppgivit sig vara som äldst 29 år. Enligt en tandläkare och rättsodontolog från Rättsmedi- cinalverket, som utifrån en tandröntgenbild bedömt den tilltalades ålder, skulle denne på grund av sina fullt utvecklade visdomständer enligt svenska tabeller vara minst 19,2 år och enligt amerikanska tabeller vara minst 20,9 år. En annan rättsodontolog tillika docent uppskat- tade åldern till minst 20,5 år. Högsta domstolen fann att det utifrån de uppgivna åldrarna var klarlagt att den tilltalade i vart fall fyllt 15 år, och att den mest sannolika åldern var strax över 20 år. Eftersom detta var ett år yngre än hovrätten funnit ändrades påföljden till det något kor- tare fängelsestraffet 1 år och 3 månader. En skiljaktig domare menade dock att den mest san- nolika åldern var över 21 år och ville därför fastställa hovrättens påföljdsval 1 år och 6 mån.

4.3.4 Analys

Likt den variation av beviskrav som tillämpats av olika domstolar i tidigare mål tillämpade de olika instanserna i detta mål olika krav. Tingsrätten valde att utgå ifrån huruvida den tilltala- des ålder ansågs klarlagd eller inte, och fann att det inte var klarlagt att den tilltalade var äldre än 16 år, varför påföljden bestämdes till ungdomsvård. Hovrätten valde istället att, precis som de gjort i Fåfängan-målet, tillämpa kravet på att en invändning görs obefogad. De ansåg att den tilltalades invändning om att denne var under 21 år var obefogad och påföljden bestämdes därför till fängelse. Högsta domstolen fastställde istället att den mest sannolika åldern ska gälla generellt men att det för 15 år och 21 år, likt tingsrättens val, måste vara klarlagt att åldern uppnåtts. Efter att fler medicinska undersökningar genomförts sedan tingsrättens dom, ansåg de att det var klarlagt att den tilltalade var över 15 år och att den mest sannolika åldern var 20 år. Påföljden bestämdes dock till ett något kortare fängelsestraff än i hovrätten.

Utfallet i de tre instanserna blev med andra ord mycket olika, dels på grund av beviskravet men också för att det inför prövningen i Högsta domstolen dessutom gjordes ytterligare medi- cinska undersökningar. Om de medicinska bedömningar som gjordes i Högsta domstolen gjorts redan i tingsrätten hade det förmodligen redan i första instans ansetts klarlagt att den tilltalade var över 15 år. Skillnaden i utfallet mellan beviskravet invändning obefogad och sannolikt blev i detta fall att den tilltalade bedömdes vara 20 år istället för 21 år, vilket gjorde att fängelsestraffet bestämdes till 3 månader kortare. Dock bör poängteras att en skiljaktig i Högsta domstolen ansåg att den mest sannolika åldern var 21 år. Således finns utrymme för tolkningen att det kunde blivit samma utfall oavsett beviskrav.

Till skillnad från samtliga äldre rättsfall fastställde Högsta domstolen för första gången, i fråga om beviskrav för den tilltalades ålder, två olika krav beroende på vilken åldersgräns som skulle fastställas. Genom att fastslå att beviskravet ska ställas högre för straffmyndig- hetsåldern, 15 år, och åldersgränsen för livstids fängelse, 21 år, betonade Högsta domstolen att de gränserna är av särskild vikt.

I domskälen saknas ingående förklaringar både till varför det allmänna beviskravet inte ansågs tillämpligt i fråga om påföljd, och varför beviskravet måste ställas högre för straffbar- hetsåldern och åldern efter vilken livstids fängelse kan ådömas. Beträffande varför kravet på bortom rimligt tvivel inte ansetts lämpligt eller möjligt att tillämpa för omständigheter som påverkar påföljdsvalet kan, på grund av den korta motiveringen, antas att Högsta domstolen enbart tog sikte på den skillnad som föreligger mellan skuldfrågan och påföljdsfrågan. En tydligare motivering hade dock varit att önska. Angående frågan om varför en differentiering ansågs nödvändig kan vissa antaganden göras utifrån domstolens formulering att åldern för 15 och 21 år måste vara så högt ställt att det är ”klarlagt att reglerna inte hindrar den tänkta rätts- tillämpningen”. Formuleringen torde innebära att de anledningar som lagts till grund för en straffbarhetsålder och en åldersgräns för att dömas till livstids fängelse gör att beviskravet inte kan sättas lägre än klarlagt. Det kan dock ifrågasättas om inte skälen bakom en åldersgräns innan vilken fängelse inte alls ska dömas ut, det vill säga 18 år, också utgör tillräcklig grund för att beviskravet på klarlagt ska gälla för även den åldern.

4.4 Sammanfattande analys

Sammanfattningsvis har beviskravet för åldersfrågor ändrats ett antal gånger under en dryg tioårsperiod. Från att år 2005 vara samma beviskrav som för ansvarsfrågan, att åldern måste ställas bortom rimligt tvivel, till att det 2013 krävdes att åldern var klarlagd, för att därefter år 2015 gå från en överviktsprincip till att en invändning om ålder, likt ansvarsfrihetsgrunder, endast måste göras obefogad. Slutligen har Högsta domstolen i ett avgörande fastslagit att den mest sannolika åldern ska gälla generellt, men att det för åldrarna 15 och 21 år krävs att omständigheten är klarlagd. Att beviskravet ändrats och delvis sänkts torde bero på det ökade behovet av att behöva fastställa den tilltalades ålder som en del i brottmålsprocessen.

Av de ovan refererade nio fallen har det i tre av dessa varit fråga om huruvida den tilltalade över huvud taget uppnått straffbarhetsålder. I resterande sex fall har frågan varit om vilken påföljd som ska bestämmas med hänsyn till åldern. Utifrån detta kan emellertid något mönster för beviskraven inte utläsas. När det varit fråga om straffbarhetsåldern har kravet ansetts vara både att den ska vara ställd bortom rimligt tvivel och att invändning ska göras obefogad. I det senast avgjorda målet fastslog Högsta domstolen två olika beviskrav beroende på ålder och valde då för straffbarhetsåldern att tillämpa beviskravet klarlagt. Det är svårt att utläsa vad skillnaden från det kravet och bortom rimligt tvivel är. Onekligen är båda kraven högt ställda, medan det obefogat-krav som användes i Fåfängan-målet torde vara lägre ställt.

Vid en jämförelse mellan obefogadkravet i Fåfängan-målet och kraven på klarlagt och mest sannolika ålder i Misshandelsmålet krävs en analys av skillnaden mellan att tillämpa ett och samma beviskrav oavsett ålder och att tillämpa olika. Ur ett rättssäkerhet- och förutsebarhets- perspektiv finns klara fördelar med att tillämpa ett och samma krav, oavsett åldersgräns. Emellertid är Högsta domstolen tydlig i sin uppdelning av kravet. Därtill kan det absoluta förbud att döma ett barn under 15 år tyckas så viktig att beviskravet för straffbarhetsåldern bör kunna ställas högre än andra. Däremot kan skillnaden på 18 och 21 år, med andra ord åldersgränserna för att kunna dömas till fängelse över huvud taget och för att kunna dömas till livstids fängelse ifrågasättas. Att dömas till fängelse, med eller utan den ungdomsrabatt som följer av att vara under 21 år, är en ingripande påföljd oavsett om straffet döms ut på livstid eller kortare tid. Därmed kanske beviskravet för 18- respektive 21 årsgränserna bör vara samma?

Vid en genomgång av praxis uppdagas att det i samtliga fall rör sig om grov brottslighet. Påföljderna för de grova brotten i fråga är stränga och för de flesta kan flera års fängelse följa. Möjligen gör detta de tilltalade mer benägna att ljuga om sin ålder. Samtidigt torde emellertid rätten bli än mer benägen att meddela en korrekt och rättvis dom. En argumentation som denna tyder på att brottets karaktär, i praktiken, kan vara avgörande för rättens inställning till målet och i förlängningen även beviskravets utformning. I enlighet med vad Ekelöf anfört om detta (se avsnitt 3.2.1); att det för stränga straff är desto viktigare att ingen oskyldig utsätts för det, kan det övervägas om beviskravet för den tilltalades ålder istället för beroende av ålder skulle differentieras på grund av brottets grovhet.