Bland de första att utveckla både en översikt av den befintliga forskningen och en modellför att diagnosticera träningsberoende var De Coverly Veale (1987). Artikeln beskriver först utvecklingen av fenomenet träningsberoende från ett helhetsperspektiv med en början i forskningen som
fokuserade mot running addiction och fortsätter till att beskriva positivt och negativt beroende, därav drar författaren inga slutsatser eller begränsar sig till en definition eller ett begrepp i sin översikt. Istället framgår komplexiteten i begreppet träningsberoende och svårigheten med att forska inom området under denna tidsperioden. Betänk att forskningen om träningsberoende under den tiden var, och troligtvis fortfarande är, i en utvecklingsfas.
Majoriteten av De Coverly Veales artikel består av att förklara skillnaden mellan primärt och sekundärt träningsberoende samt utvecklingen och förklaring av sin egna diagnostiska modell som beskrevs utförligare i ovanstående avsnitt. Modellen baseras på resultat från tidigare forskning på substansberoende och har influerat många efterföljande studier och andra teoretiska ramverk. Därav har artikeln men främst modellen en maktinfluens, till viss form ger riktlinjer för hur en modell om träningsberoende ska se ut och vad det bör innehålla, på efterföljande forskning. Det syns tydligt i de två andra diagnostiska modellerna av Hausenblas och Symons Downs (2002) samt Bamber et al., (2003) som beskrivs ihop med De Coverly Veales i föregående avsnitt.
Makten som den diagnostiska modellen av De Coverly Veale (1987) innehar syns relativt tydligt inom forskningen, främst eftersom det nämns i majoriteten av artiklarna efter år 1987. I enlighet med Baudrillards hypoteser (2002) kan det tolkas som att fastän maktens inverkan agerar öppet så är motaktioner och kamper mot modellen relativt osynliga eller triviala i sina försök. Modellens verkan inifrån de sociala kroppen genom att sätta normer för individers träningsbeteende agerar dock i det gömda vilket gör det svårare att kämpa och agera mot dessa normerna och den bakomliggande makten (Foucault, 1980).
Förklaringen till att träning kan klassificeras som ett substansberoende enligt De Coverly Veale (1987) är att träningen agerar som ett stimuli vilket leder till en fysiologisk känsla av välbefinnande. Detta leder till positiva effekter så som känsla av eufori hos individen, även kallat ”runner`s high”
hos löpare. Inom tidigare studier som fokuserade mot positivt beroende vilka jag kommer gå igenom senare så ansågs ”runner´s high” vara en positiv effekt men i detta ramverket så relateras det med en ökad risk för att utveckla ett träningsberoende. När stimulit tas bort upplevs istället negativa effekter vilket visas som främst humörförändringar. Exempelvis depression, ångest, utmattning/ökad trötthet och nedsatt koncentrationsförmåga (De Coverly Veale, 1987, s. 735).
Bamber et al., (2003) var även en av de forskarna som designade en modell med ett
diagnosticerande kriterium för framförallt sekundärt träningsberoende men modellen går även att applicera på primärt träningsberoende. Detta genomfördes med en kvalitativ studie på kvinnor som intervjuades om deras träningsbeteende och eventuell ätstörning. Forskarna var även noga med att påpeka att ytterligare studier av deras ramverk och träningsberoende hos män är nödvändigt för att komplettera deras resultat. Deras artikel är att den är en utav de få som kritiserar tidigare modeller och till viss grad avfärdar dem, framförallt Hausenblas och Symons Downs (2002) eftersom det inte skiljer mellan primär och sekundär typ av träningsberoende.
Det finns alltså ett antagonistiskt försök hos Bamber et al., (2003) som riktas mot föregående diagnostiska modell. Försöket förblir kortvarigt då Hausenblas och Symons Downs (2002) innehar en hegemonisk makt inom forskningen om träningsberoende (Baudrillad, 2010) som i övrigt ej ifrågasätts utan snarare accepteras och stöds utav övriga artiklar inom forskningsfältet.
Syftet med Bamber et al., (2003) studie var inte att skapa en multidimensionell modell och det har fått genomslag i ett antal studier, främst de fyra områdena som beskriver nedsatt förmåga.
Fast genom mina efterforskningar så är Bamber et al., (2003) modell minst populär och refereras ej lika utförligt i övrig litteratur om träningsberoende. Modellen särskiljer sig genom att utformats från en kvalitativ studie på en relativt stor grupp kvinnor istället för att baseras på redan existerande kriterier och diagnostiska modeller för substansberoende. Möjligtvis är dess låga popularitet
beroende på deras negativa syn på tidigare modeller inom forskningsfältet. De genomförde ett försök att stå emot de accepterade normerna och maktmönster men fann motstånd då De Coverly Veale (1987) och Hausenblas och Symons Downs (2002) hade för stark maktinfluens på
forskningen om träningsberoende.
En översiktsartikel från 1990- talet av Cockerill och Riddington (1996) har ett mer samhällsorienterat perspektiv. Framförallt framhåller författarna att träningsberoende och
hantera denna sociala pressen och/eller det samhälleliga tvånget så blir överdriven träning och ätstörningsbeteende ett sätt att behålla kontrollen. Bland annat genom att fokusera mot specifika mål som att springa en mil eller gå ner en viss mängd i vikt. Genom detta kan det tolkas som att samhället fostrar dessa skadliga beteendena och även belönar dess konsekvenser tills beteendet passerar det som anses vara accepterat. Frågan blir dock vem som avgör denna gränsen och hur ser den ut? Hur mycket för vi träna och hur mycket får vi gå ner i vikt?
Härvid avgör den sociala normen för träning, det forum och instrument för makt som normer utgör, vad som är accepterat och önskvärt inom samhället och/eller inom en social grupp av individer. Liksom i Vansinnets historia av Foucault (1983) så avgör samhället vad som definieras som normalt och avvikande samt hur det som anses vara avvikande ska behandlas. Inom forskningen om
träningsberoende så ska de som anses avvikande först kategoriseras enligt riskgruppstillhörighet, objektifieras, diagnosticeras och slutligen behandlas tills att de avvikande inte beblandas med de normala och friska individerna eller tills att de avvikande framstår som normala igen. Tills att de avvikande har rehabiliterats in i samhällets och dess normer för träning igen.
Cockerill och Riddington (1996) sätter en definition mellan träningsberoende och icke-
träningsberoende, en individ som är träningsberoende är trolig att organisera sitt liv runt träningen medans en icke- träningsberoende (men högt engagerad i träning) individ organiserar sin träning runt sitt liv. Därav kan gränsen för accepterad träningsmängd enligt deras definition avgöras huruvida individen kan balansera träningen med övriga aspekter i livet så som jobb, familj och vänner.
Normen(erna) för träningsmängden kan dock inte sättas av individen själv utan bestäms utav det samhället eller sociala gruppen individen tillhör eftersom de avgör vad som anses accepterat eller definieras som normalt (Foucault, 2002). Därav kan individer som står utanför den samhälleliga normen ändå anses vara normala och accepterade inom sin sociala grupp. Till exempel individer som hänger sig åt kroppsbyggning eller ultra- maraton löpning och troligtvis har en högre träningsmängd än majoriteten, därmed avviker från normen, kan anses vara normala inom sin sociala grupp om gruppen ägnar sig åt liknade träningsformer eller accepterar en högre träningsmängd.
Allegre et al., (2006) genomförde en översiktsartikel om träningsberoende genom att förklara dess utveckling, definitioner och modeller samt även en förklaring av vad ett beroende innebär. Enligt författarnas efterforskningar började forskningen om träningsberoende först med termen positivt beroende, inom vilken träning ansågs skapa psykologiska och fysiologiska fördelar och eventuella abstinenssymptom uppfattades inte vara allvarliga eller skadliga. Sedermera skedde en förändring i forskningsinriktningen kring slutet av 1970- talet, träningsberoende relaterades först till och ansågs slutligen vara lika skadligt som substansberoende. Därav utvecklingen av termen negativt beroende. Under denna förändringen gjordes den första kopplingen mellan tolerans och abstinens vid
utvecklingen av träningsberoende och forskningen började skilja mellan att vara hängiven och engagerad i träning eller beroende av träning.
Förändringen mellan positivt beroende och negativt beroende skedde under förloppet av några få år, att relatera träning och främst överdriven mängd träning som skadligt accepterades snabbt inom forskningsfältet om träningsberoende. Den hegemoniska makten inom negativt beroende infann sig snabbt eftersom den var enkel att anpassa sig till. Riktlinjerna utformades till att relatera
träningsberoende till substansberoende och genomföra studier utifrån den aspekten, vilket snabbt blev accepterat av majoriteten inom forskningsfältet. Det var enklare att anpassa sig än att göra motstånd (Baudrillard, 2010).
Artikeln fortsätter med en utveckling av vad ett beroende innebär, främst eftersom träningsberoende kan anses vara ett beroendeskapande beteende där aktiviteten, inte substansen, är det som
frambringar ett beroende. Detta beteendet visar sig genom ett repetitivt vanebildande mönster som ökar risken för sjukdom och/eller associerade personliga eller sociala konsekvenser. Dessa
vanebildande mönster karaktäriseras genom en omedelbar belöning (kortsiktig belöning) och fördröjd negativ effekt (långsiktig skada). Rent subjektiv kan beroendet uppfattas som att individen känner sig oförmögen till att kontrollera sitt beteende och generellt anses beteendet vara kopplat till en hög återfallsgrad efter försök att reducera eller sluta med det beroendeskapande beteendet. Här kan likheterna med substansberoende urskiljas, specifikt i form utav abstinenssymptom och brist på kontroll hos den drabbade. Dock berör detta inte så mycket den generella normen kring accepterad träningsmängd som berörs i många studier och diagnostiska modeller.