Paradis, Cooke, Martin och Hall (2013) försökte undersöka var gränsen gick mellan att använda träning som nöje- och fritidsaktivitet och när träning blev ett skadligt beteende och/eller övergick till ett träningsberoende. Den studien utvecklade detta till frågeställningen; att vara passionerad för träning i relation till träningsberoende, var går gränsen?
Här skiljs mellan harmonisk passion som innebär att individen har kontroll över aktiviteten och kan välja att inte genomföra planerat träningspass, samt tvångsmässig passion som innebär att individen ej upplever någon kontroll. Resultaten av deras studie visar att harmonisk passion för träning uppfyller både tolerans och tidsdimensionen av Hausenblas och Symons Downs (2002)
diagnostiska modell medans tvångsmässig passion uppfyllde alla sju dimensionerna i ramverket (Paradis, Cooke, Martin & Hall, 2013).
Svårigheten blir att kunna tyda just när gränsen går mellan vad som klassificeras som ett hälsosamt respektive ohälsosamt beteende, resultaten överensstämmer relativt väl med Hausenblas och Symons Downs (2002) klassificering av att en individ med träningsberoende uppfyller minst tre av de sju dimensionerna. Det kan finnas ett visst mått av perceptuell relevans i denna studien så att det inte motsäger en modell och mätinstrument som innehar stor makt och inflytande. Därav sker det en acceptans av de riktlinjer som modellen sätter.
Hurst, Hale, Smith och Collins (2000) undersökte skillnader i träningsberoende, utseende relaterad ångest och socialt stöd hos erfarna och icke- erfarna kroppsbyggare och tyngdlyftare. Resultaten visade att erfarna kroppsbyggare upplevde högre grad av träningsberoende än de andra deltagarna. Det tåls att reflektera över urvalet av deltagare, vilka befann sig inom en väldigt begränsad del av populationen. Att ägna sig åt kroppsbyggning och styrkelyftning kräver en väldigt dedikerad individ som inte är rädd för att gå utanför den gängse uppfattningen och normen om träningsmängd och kroppstyp. Utövarna tränar troligtvis mer än den accepterade normen som uppges inom
forskningsfältet kring träningsberoende men detta behöver inte betyda att de är beroende. Denna reflektionen har inte undersökts i studien. Att beakta normen inom en viss social grupp kan vara viktigt för att förstå vad som är normalt och avvikande inom den gruppen liksom samhället i sin helhet (Foucault, 1983). Här syns bristen i traditionell forskningsmetod som är mer inriktad mot att kategorisera och studera skillnader mellan olika grupper utan att reflektera över deras sociala kontext.
Murray, McKenzie, Newman och Brown (2013) undersökte om en träningsbaserad självbild/ identitet (eng; exercise identity) kunde vara en riksfaktor för att utveckla träningsberoende.
Resultaten visade delvis att en faktor inom träningsbaserad självbild, nämligen träningens betydelse för individen, var relaterad till symptom för träningsberoende. Övrigt fanns det inga resultat som tydde att en träningsbaserad självbild ska vara en riksfaktor för träningsberoende, ett inte direkt motsatt resultat men det skiljer sig från det resultat som Banbery, Groves och Biscomb (2012) studie fann. I denna studien sker ytterligare en utveckling sammanlänkat med begreppet exercise identity som har utformats de senaste åren, ett begrepp som behandlar träningsbaserad självbild. Enligt ovanstående studie är hur och till vilken grad en vanlig motionär identifierar sig med träning är en riskfaktor för att utveckla ett träningsberoende.
En studie använde sig utav kvalitativ metod för att undersöka om identitetsskapande och träningsberoende kan ha en negativ eller positiv relation (Banbery, Groves & Biscomb, 2012). Forskarna baserade sina intervjufrågor utifrån Bamber et al., (2003) och Hausenblas och Symons Downs (2002) modeller. Resultaten visade att det fanns en negativ relation mellan träningsbaserad självbild och symptom för träningsberoende, risken att utveckla ett träningsberoende ansågs vara högre om individen hade en självbild som var starkt relaterad till träning.
Denna studien hade även kriterier i sitt urval. Bland dessa kriterium fanns: Tränar du varje dag
eller nästan varje dag? Frågan involverar vad deltagaren anser är träning vilket kan variera från lätt
till hård intensitet vilket gör att de som anser att all form av fysisk aktivitet oavsett intensitet är träning kan ange att de tränar varje dag. Enligt författarna ger det nedsatt beteendemässig funktion (eng; impaired behavioural function) att träna varje dag.
Urvalsfrågan ger en tydlig distinktion att det inte är bra/har negativa effekter, att träna varje dag för den generella motionären. Detta påståendet väcker en motfråga, vem är det som avgör hur mycket en individ får träna? Här talar vi främst om de riktlinjer för fysisk aktivitet som myndigheter ger till befolkningen och hur väl de accepteras i samhället, generellt sätt så pratar vi om träning på moderat till hård intensitet cirka tre till fyra gånger i veckan som en bra riktlinje. Detta är en form utav
hegemonisk makt (Baudrillard, 2010). En styrande och normskapande makt och över träning och
fysisk aktivitet. Men hur fungerar det då för dem som normen är att träna 6-7 gånger per vecka? De få individer som faktiskt har en i sammanhanget hög träningsmängd, men trots detta kanske inte är beroende av träning, blir ifrågasatta kring sina avvikande vanor och varför de ej anpassar sig till den rådande normen.
Resultat
I ovanstående stycke har en diskursanalys på forskningen om träningsberoende genomförts, fortsättningsvis sammanfattas resultaten av analysen i följande underrubriker.